Krograggning

Jag är nog inte ute och cyklar när jag påstår att krogen är en av de vanligaste platserna att träffa en partner för sex, kärlek eller ett förhållande. Men hur fungerar vi människor i krogens hetta när det väl kommer till kritan? Är vi fria att göra vad vi vill, eller är vi en del i ett spel med klara och bestämda regler? Hur medvetna är vi när vi söker efter en partner på krogen?

Ja, det är nog si och så med den saken. I alla fall om vi ska tro sociologen Hans Andersson. Hans studier av krogen som (hetero-)sexuell mötesplats visar på att vi nog är mer fast i våra roller än vad vi kan föreställa oss. Krograggning är inte enbart ett sätt att ragga upp en person och bjuda denne på te. Nej, krograggandet kan lika gärna handla om att bygga upp en bild av sig själv, såväl gentemot sig själv som gentemot vänner. 

Andersson provocerar säkert en och annan när han kallar kvinnan för ”en bricka i ett spel”, som syftar till att för mannen visa och bevisa hans virilitet, det vill säga sexuella förmåga. Att bygga upp bilden av en ”riktig” man handlar alltså i stor grad om att bygga och upprätthålla bilden av den egna manligheten, styrkan, beslutsamheten, drivkraften och ledarskapet, i enlighet med stereotypa föreställningar om hur en man ska bete sig. Och det är alltså inte enbart en potentiell partner som är måltavlan för uppvisningen. Nej, mannens killkompisar är minst lika viktiga. Det är de som ska övertygas om ens potential (och potens). Vännerna, eller möjligen också andra män på krogen, är med andra ord en oundviklig del av krograggandet. De män som inte infriar förväntningarna känner en maktlöshet och riskerar att förlora i aktning. Män har liksom alltid varit oerhört nyfikna på varandra sexuella förmåga, varandras potens...

Även om det kan te sig märkligt att kvinnan blir en bricka i mannens spel om hans manlighet spelar hon med i spelet. Faktum är att kvinnan förfogar över stor makt att låta en man skapa bilden av sig själv. Kvinnan kan sägas vara ett slags grindvakt, som ”bedömer” mannens sexuella attraktion eller potential. Det är hon som ”släpper till” efter att han lagt in sin stöt – eller avvisar honom. Spelet skulle falla om inte alla inblandade valde att spela med.

Konkret kan det se ut som följer. Mannen intar en mer aktiv roll i vimlet, han visar upp sig, medan kvinnan uppehåller sig mer passivt vid baren, hon väntar in en stöt. Hans uppgift blir att bevisa sin manlighet – självsäkerhet och förmåga till självkontroll. Hennes blir att bevisa sin kvinnlighet – respektabilitet, det vill säga sin anständighet och oantastlighet. Ju mer kvinnan strävar efter att upprätthålla sin respektabilitet, desto viktigare blir erövringen från mannens sida och hans kontrollförmåga ställs på sin spets. En man som tappar självkontrollen, "flippar ut", är inte särskilt gångbar längre. Det blir nästan som en trandans, ett tjäderspel, en uppvaktningsföreställning.

Det kraftfullaste instrumentet för kontrollen av respektabiliteten är ryktet, som lever oberoende av vad och hur kvinnan gör eller inte gör. Hon bär ansvar för att tygla och styra mannens drift samtidigt som den egna anständigheten måste upprätthållas – inte för mycket hora men inte heller för mycket madonna  är det som gäller. Det är i olika våldtäktsdomar, tänker jag, som vi tydligast kan se detta spel ta sig uttryck. Som när kvinnans beteende eller klädsel hamnar i fokus och ses om utslagsgivande.

Nu vill jag inte se Anderssons rön som en sanning. Men nog finns det ett uns av den i det han skildrar. Inför nästa helg: passa då på att studera dig själv när du står där på krogen och spanar efter din nästa. Känner du igen dig?

Att komma för tidigt

Ett av de vanligare problemen jag mött i mitt arbete är för tidig utlösning. Jag har ofta funderat på detta rätt så ofta upplevda bekymmer. Gemensamt är att det är män som upplever detta besvär och att det inte sällan är deras kvinnliga partners som söker råd. Gemensamt är också att bekymret uppstår i samband med ett vaginalt samlag mellan en man och en kvinna, inte sällan då man strävar efter att komma samtidigt. I vissa fall kan det handla om att utlösningen sker så fort man själv, eller partnern, rör vid könet eller så snart ett samlag påbörjas. Men lika ofta handlar det om upplevelsen av att samlaget varat för kort tid. Och att partnerns tillfredsställelse – eller bristande tillfredsställelse – står i centrum.

Ett sätt att förstå ett visst problem är att titta på de situationer där detta problem inte existerar. Jag har t.ex. aldrig träffat en person, oavsett kön, som uppfattar att man kommer för fort vid onani och som söker för det. Inte heller verkar detta vara något bekymmer vid andra typer av sex, som munsex. Det verkar även vara ett mer ovanligt bekymmer i samkönade relationer, vilket även ett par andra sexologkollegor som jag konsulterat hade noterat (men det utesluts härmed inte att problemet upplevs). Om problemet de facto inte uppstår eller om man helt enkelt inte uppfattar det som ett problem i andra sammanhang är en öppen fråga. Det tycks som att främst det heterosexuella samlaget banar väg för upplevelsen av för tidig utlösning.

Hur ser det ut med kvinnor, uppfattar kvinnor att en kommer för fort? Min erfarenhet säger mig att det inte förekommer att en kvinna söker råd för egen del. Vid en enkel sökning i en databas som jag ofta använder hittar jag en artikel på temat. Författarna till artikeln konstaterar att kvinnlig för tidig orgasm är ett okänt fenomen även i vetenskaplig litteratur. Jag ska här poängtera att orgasm och utlösning inte är exakt detsamma, men för enkelhetens skull låter jag dessa två skilda fenomen vara ett i detta inlägg (men återkommer till frågan i ett annat inlägg). De få studier av mer medicinsk eller psykiatrisk karaktär som studerat fenomenet visar dock slående likheter mellan kvinnors och mäns för tidiga orgasm. Tilläggas kan även att många kvinnor får utlösningar i samband med orgasm, där en vätska utsöndras. Källan till vätskan är en körtel med samma ursprungliga byggstenar som mannens prostata, hos kvinnan även kallad Skene´s körtel. Det handlar alltså varken om urin eller om lubrikation, det vill säga den väta i slidan som uppkommer vid sexuell upphetsning.

Men tillbaka till studien, där de deltagande kvinnorna själva skulle skatta sin upplevelse av orgasm (eller utlösning). Här uppger fyra av tio kvinnor att de stundtals får för tidig orgasm. Problemet tycks alltså uppfattas även av kvinnor! Så varför är kvinnornas eventuella ”rop på hjälp” så lågmälda att det helt försvinner i bruset av annat? Eller att kvinnorna inte ens söker för det medan det för männen är ett av de vanligare skälen till att söka råd?

En stor del av kvinnorna i studien ovan uppgav att de lever i sexuellt mycket upphetsande förhållanden, att de känner sig under sex, att de inte har haft sex under en längre tid eller att de känner stark åtrå gentemot sin partner. En tolkning är att dessa känslor snarare är av ”manlig” karaktär, och därmed svårare för en kvinna att tillerkänna sig. Detta kan i sin tur påverka acceptansen av ett sexuellt bekymmer. Så medan det för män lätt blir ett bekymmer, eftersom en man förväntas vara uthållig, drivande och kåt, samt ”bära” ett visst ansvar för sin kvinnliga partners njutning, blir det för en kvinna svårt att tillåta sig en placering på den manliga spelhalvan.

Det finns en del knep om man vill kunna hålla på lite längre, och det finns idag även medicinsk hjälp att få. Men för mig som sexologisk rådgivare blir det lika viktigt att uppmuntra till frågor som: vad är ett normal-långt samlag? Ska vi alltid sträva efter att komma samtidigt? Och, inte minst, kan sex vara mer än att det förminskas till penetration eller ett fåtal minuter?

Även farmor har sex!

Det finns hos en del en föreställning om att äldre personer lever utan sex. Möjligen tror en och annan att det liksom sker något magiskt, osynligt, omärkbart men ändå förväntat vid en viss ålder – och att det för med sig att intresset och lusten upphör, att sexualiteten tar slut. Vid vilken ålder exakt detta skulle inträffa är svårt att säga och vad personen ifråga själv skulle känna eller tänka kring sin sinande sexuella förmåga är ingenting man undersöker. Det är ett faktum och det gäller att gilla läget. Eller? Har inte mormor, morfarsfar eller den där äldre damen i huset intill sex?

Även vetenskapen har vissa svårigheter att närma sig frågan om vad dessa 1,5 miljoner 65-åringar plus i Sverige egentligen har för förhållande till sin sexualitet. Det är kanske inom denna grupp som sexualitetens koppling till medicinen blir som starkast – man talar om hormoner, sköra slemhinnor, svårigheter att få stånd, hjärt- och kärlsjukdomar och andra krämpor som kan sätta käppar i de sexuella hjulen. Sökandet efter kunskap om synen på sexualitet, inställningen till den, värdet av den eller dess påverkan på välbefinnande och livsglädje hamnar i bakvattnet.

Det är viktigt att erkänna den (negativa) påverkan som åldersrelaterade kroppsliga förändringar, medicinering, sjukdomar eller partners frånfälle innebär för sexualiteten. Samtidigt hamnar den fysiska sexuella aktiviteten, läs samlag, i fokus. Men bara för att förmågan till samlag – möjligen – försämras, upphör inte längtan efter sex, fantasier eller sexuellt begär. Inte heller förtvinar nervbanorna och våra sinnen kan fortfarande hjälpa oss att känna njutning genom beröring eller genom saker vi ser, hör, känner dofter av. Dessutom innebär perioden efter pensionering för många en ny frihet: barnen är vuxna och man har mer tid för sig själv, man behöver inte oroa sig för graviditeter och den personliga mognaden kan ge en mer sexuell självkänsla och skinn på näsan.

För omgivningen, som för barn och barnbarn men också för personal inom vård- och omsorgssektorn gäller det att förstå att sexualiteten, lusten, förmågan att njuta och längta och inte minst behovet av närhet och sexuell aktivitet, består under hela livet. Mycket tyder dessutom på att 40-talistgenerationen, som är den generation som på allvar upplevt sexualitetens gynnsamma landvinningar i kölvattnet av det sexuellt frigjorda 60-talet, kommer att förvänta sig, ja, rentav kräva att få lov att fortsätta att njuta av sin sexualitet. Vilket är en logisk följd för den som en gång i tiden getts möjligheten och som självfallet inte är beredd att avstå från något som är positivt och roligt.

Så visst, det är en särskild och för en del säkert tudelad känsla att tänka sig att morfar, morfarsmor eller den där till åren komna herren i huset intill har sex. Kanske är det inte heller något vi ska behöva ta del av eller fråga om. Men vi behöver förstå att förmågan till njutning består hos oss alla under hela livet och att vi alla ska kunna fortsätta att njuta av våra och andras kroppar även på äldre dagar.

Vad är kärlek?

Vad är kärlek? Vi förutsätts alla att känna den, vi antas förstå dess innebörd ungefär som om det vore detsamma som kunskapen om hur vi andas. I synnerhet när det handlar om sex och relationer blir kärleken en oundviklig faktor, som vi alla måste förhålla oss till.

Kärleken är svårfångad och svårbegriplig. Inte ens den bästa och mest enträgna vetenskapsperson kan med säkerhet förklara detta allmänmänskliga fenomen. Jag läser en text av mina kollegor P O Lundberg och Lotta Löfgren-Mårtenson i ev av mina ”biblar”, boken som bär titeln Sexologi. Texten försöker att bena upp det här med kärlek, men det är lätt att förstå att uppgiften är svår, även för den mest garvade sexolog. I vilket fall som helst kan kärleken studeras ur åtminstone tre perspektiv.

I medicinska studier av hjärnan med hjälp av magnetkamera kan man se att delvis olika delar av hjärnan aktiveras, i alla fall om man skiljer på kärleken som en sexuell drift, en romantisk kärlek och en moderskärlek. Den del av hjärnan som kallas amygdala och som bl.a. styr både fruktan och njutning tycks dock helt stängas av. Att olika delar av hjärnan verkar spela roll för upplevelsen av olika typer av kärlek visar också att sjukdomar eller skador på hjärnan kan innebära påverkan på vår förmåga att hysa kärlek.

Kärleken kan även betraktas som ett psykologiskt fenomen. Vissa forskare hävdar att kärleken, i alla fall den del som betecknas som romantisk och som jag återkommer till, är något man måste lära sig. Detta kräver hårt arbete, tålamod och inte minst en vilja och förmåga att uthärda. Det är en sak att bli kär medan det krävs en helt annan ansträngning att förbli kär, att stanna kvar i kärlekstillståndet, vilket i praktiken betyder att man måste konfronteras med sig själv och sina ”sämre” sidor. Kanske kan man säga att det handlar om att lära känna en annan person genom att lära känna sig själv. Och att erkänna och acceptera sina mindre goda egenskaper.

Sist men inte minst kan man även begripliggöra kärleken ur ett kulturellt och socialt perspektiv. I vår del av världen har man tidigt skilt på den passionerade och den romantiska kärleken. Den förstnämnda kan sägas handla om lust och sexuell attraktion, den andra är en mer sublim, andligt upphöjd, typ av kärlek. I den sistnämnda ingår sexualiteten, men här ingår även jämlikhet, en ömsesidighet. De inblandade kan sägas ha valt att ingå den romantiska kärleken, här vill man vara oumbärlig för varandra. Så medan kärleken är viktig hos oss har den i vissa andra kulturer varit ett rätt så oväsentligt fenomen. Istället kunde erotik och eller olika riter och föreställningar om magi läggas bakom sexuell dragningskraft. Idealiseringen av en enda människa tycks vara en västerländsk uppfinning.

Idag lever vi i en global värld, vi reser och älskar över olika typer av gränser. Kärleken övervinner nog dessa, men kärleken tenderar samtidigt att bli ett projekt i likhet med köksrenoveringar, resor till exotiska platser eller lukrativa utbildningar. För en del är kärleken en statussymbol. För andra blir förväntningen på kärlek orealistisk och uppblåst, med följder som osäkerhet eller frustration, men även att man väljer bort kärleken helt. För mig som sexolog blir den grannlaga uppgiften att hjälpa en person att hitta sin egen definition av kärlek, i en värld som kräver kärlek, samtidigt som kärleken är omöjlig att fånga och förklara.

Är sexologer perversa?

Jag måste genast börja med att erkänna att jag har en föreställning om att det är en rådande föreställning om sexologer bland människor. Jag vet inte om det är så. Men jag lever alltså med denna fantasi, denna villfarelse eller måhända alldeles korrekta bild, representation, av en sexolog. Är en professionell person på något sätt intresserad av människans sexualitet så säger det något om den här personen. Eller? Är hen månne en fluktare som är obändigt nyfiken på och hade gjort vad som helst för att få kika in i folks sovrum, om hen fick möjligheten? Ja, jag kan inte sticka under stol med att jag intresserar mig för hur människor har sex. Och mer därtill. Som hur människor tänker kring sex, hur de känner eller vad de förnimmer före, under och efter sex? Hur ser individen på sig själv som sexuell varelse och sin lust, sina fantasier, sina tändningsmönster? Hur ser personen på sina partners och hur skulle den attraktion som andra frammanar beskrivas? Ja, vad är sex i sig överhuvudtaget, vad har människor för förväntningar på sexuella upplevelser, på sexuella känslor, på njutning? Frågorna är många. Det finns förvisso en hel del svar men kunskapen är långtifrån heltäckande. Dessutom är sättet att skaffa fram och tolka den ofta beroende av situationen, kontexten, men också kulturen, platsen, människorna som lever med sin sexualitet och deras sätt att uttrycka den. Annorlunda uttryckt får man väldigt olika svar beroende på hur man väljer att betrakta det man ser, och hur man ställer frågorna eller väljer sin inramning för att vaska fram en förståelse avgör slutresultatet. Kanske är det därför jag särskilt intresserar mig för det vetenskapliga perspektivet, på frågor som metod eller val av teori för att förstå sexualiteten i sitt sammanhang. Kanske är det därför jag ägnar mig åt sexualitetsstudier?

Det förekommer att människor i min omgivning undrar varför jag hyser ett intresse för människans sexualitet. Någon kan hävda att den ju är privat och ingenting man ska prata om eller fråga om. En annan kan beklaga sig över att det är så mycket sex i media och i samhället i stort nuförtiden. En modig person frågade mig en gång huruvida mina bevekelsegrunder kanske handlade om en förkärlek för att spana och ta del av människor mest intima handlingar. Är jag som sexolog måhända en pervers typ som får sitt lystmäte genom val av yrke? Genom att yrket ger mig tillträde till människors hemliga rum? Dylika uppfattningar om en person som valt att arbeta med sex och samlevnadsfrågor är kanske inte ovanliga, men ack så felaktiga! Tro mig, det är inte särskilt spännande, inte i längden i alla fall, att titta på människor som har sex. Och det handlar förresten inte alls om att titta på människor som har sex. Det är istället drivkraften i människans sexualitet som gör mig så intresserad. Den kraft som får de flesta av oss gå genom vatten och eld ibland. 

Det som också gör mig nyfiken är att man i sexualitetens olila uttryck, likt i en spegel, hittar mycken kunskap om oss som individer. Sexualitet är förstås sex, i bemärkelsen sexuell handling, eller att knulla. Men sexualitet är också sådant som rör vår identitet – som ger svar på den existentiella frågan "vem är jag?" Här återfinns våra egenskaper och intressen, det vi drömmer om, längtar efter eller fantiserar kring. Sexualiteten återspeglar vidare även vårt samhälle och vår samtid. Eller, vad är det som gör att vissa frågor är tabubelagda och svåra att föra på tal, väcker en skam, provocerar eller får oss att fnissa till? Vad är det som gör att vissa människors diskrimineras på grund av val av partner, medan andra aldrig någonsin tänkt att man kan älska fel person? Vad är det som gör att vi tillskriver sexualiteten ungdomen, och att vi anser att det är i tonåren sexualundervisning ska bedrivas eller att det är tonåringar som ska få en egen ungdomsmottagning? Medan så snart man blivit äldre är det mycket svårare att få råd och stöd? Eller vad är det som gör att vi skapar ideal kring hur en sexig kropp förväntas vara samtidigt som väldigt få någonsin kan leva upp till detta ideal?

Dessa frågor, och förstås många andra, vill jag att dryfta i den här bloggen (och många texter har tidigare pulbicerats på Skånska Dagbladets bloggportal under min tid som gästbloggare där mellan maj 2012 och maj 2013). Mycket handlar om sex och vilka problem människor upplever, men jag kommer även att titta på sexualitet och samlevnad ur ett samhällsperspektiv, t.ex. hur media beskriver olika sexuella fenomen.