Chefens sexliv

Jag läser en artikel med titeln ”Chefers sexliv allt sämre” i tidskriften Chef (nr 1, 2013). 1428 svenska chefer har medverkat i en stor kartläggning avseende sitt sexliv, det är på sitt sätt en nedslående men inte förvånande läsning. Det måste poängteras att enkätstudien som ligger till grund för de data som presenteras inte är någon vetenskap. Man kan t.ex. diskutera urvalet av de som besvarat enkäten (och således vilka som ev. valt bort att besvara den) eller att begrepp inte definieras – det är t.ex. inte klart vad exakt det är man vill undersöka. Sexlivet? Kärlekslivet? Den tid man har för sin partner? Alltihop och mer därtill? Dessutom är det inte klart hur fördelningen mellan män och kvinnor i absoluta tal ser ut, vilket är allvarligt. Men jag väljer ändå att skildra mina funderingar eftersom enkätstudiens resultat kan betraktas som ett nedslag i ett utbrett fenomen i vårt samhälle idag. Stressen.

Det verkar som att upplevelsen av att stressen påverkan sexualiteten och relationerna hos svenska chefer ökar med tiden, i alla fall sedan en liknande kartläggning 2007. Överlag säger knappt hälften att sexlivet blivit sämre sedan man tillträtt sin tjänst som chef. Kvinnor och yngre personer (under 30) uppger i större grad att sexlivet har försämrats, jämfört med män. Mer än var tredje chef svarar att relationen till partnern blivit sämre. Analysen genomförd av kända relationsrådgivare går ut på att det handlar om att få ihop livspusslet, stressen kretsar kring framgångar inom många områden, som hemmet, det sociala umgänget och, förstås, i sin relation. Svackor i livet sägs vara förbjudna och vi förväntas gå igenom livet leende och glada. Allt annat är en skam och möjligen också tecken på dålig karaktär, tänker jag. Vem vill arbeta eller leva med en misslyckad människa?

Det är alltså ingenting nytt för mig som sexolog. Frågor rörande stress i vardagen är vanliga och på ett sätt är även lösningarna enkla, i alla fall i teorin. Det handlar om att ta sig tid och sakta ner, att sova ut (trötthet uppges vara det som främst påverkar sexlivet negativt), att vara med sin partner lite mer. Att skära ner på arbetet och prioritera annat i livet, som att klappa katten lite oftare, promenera i skogen lite mer eller umgås med vänner lite mera frekvent. Eller som Eva Rusz skriver i artikeln: ”Att vara förtroliga, hålla om varandra eller vila i varandras armar kan vara lika mycket värt som ett sju eller åtta minuters långt samlag”.

Utmaningen ligger i att tillämpa detta i vardagen. Det känns nästan som att många av oss lever i en ond spiral, en kedja av faktorer som påverkar varandra och som ställer krav. Om vi ska umgås mer med vänner ställs det krav på t.ex. intressanta aktiviteter att göra ihop, fina kök att laga maten i eller vackra hem att bjuda hem till. Maten som vi äter försätter oss i uppfattningen att man borde träna mer. Att resa – för att t.ex. ha något att prata om med sina vänner – är dyrt, och även jobbet ställer krav på att prestera, visa sig vara kompetent och framgångsrik. Och så behöver vi de där inkomsterna för att kunna finansiera allt detta: bolånen, gymkorten, resorna, aktiviteterna. Till det har vi normen om att ”bra” sex är ett tecken på en lyckad relation, och att bra sex betyder i det fallet att prestera (t.ex. samlag under ett visst antal minuter). Vem blir inte stressad av att bara läsa detta (och jag har inte ens nämnt ordet barn)?

Jag är av uppfattningen att sexualiteten är det som kroppen först ”tittar på” när det blir för mycket av allt. Ska något skäras ner på så är det lusten som minskas. Tiden med partnern väljs sedan bort och sex prioriteras undan för annat som bara ”måste” göras. Här hjälper knappast goda och kloka råd. Risken är snarast att de blir till floskler och värdelösa instruktioner som i förlängningen förstärker stressen och känslan av tillkortakommanden. Det är ett moment 22. Eller som Chefs redaktör Cissi Elwin Frenkel konstaterar: ”Egentligen borde ju just chefer vara dem som skulle kunna ha det allra mest strålande sexlivet. Vi har ju verktygen. Vi har ju gått kurserna”. Jag måste tillstå att även en sexolog står ofta handfallen inför uppgiften, även i den egna lilla världen. Jag som gått kurserna, jag som har verktygen…

Så vad gör vi åt detta? Sällan har de goda råden varit dyrare...

Fejkad kommunikation

Fejkad orgasm. Det är vad en sexolog kommer att tänka på när det är dags att röja bland gamla papper. Mitt i städningen mindes jag en vetenskaplig artikel som studerade fenomenet fejkad orgasm. Så jag letade upp den och tänkte här redogöra för huvuddragen i den. Det är en artikel där allvar möter en trilskande vilja att skratta, där ett normativt sexuellt spel i (heterosexuella) förhållanden sätts under starkt ljus.

Bakgrunden till artikeln är ett vid det laget 20 år gammalt råd från ett glättigt magasin om att kvinnor ska fejka när de känner sig trötta eller för distraherade för att koncentrera sig på njutning vid sex. Rådgivaren talar om att en fejkad orgasm är enda sättet att förhålla sig sjyst gentemot en manlig partner som ansträngt sig så för att tillfredsställa henne. Samtidigt talas det inte om hur kvinnan ska fejka orgasmen, nu när hon förväntas vara snäll och belöna sin hårt arbetande partner. Kanske är det något hon bara ska kunna?

Forskarna grundar artikeln på intervjuer med både kvinnor och män. Här utkristalliseras två spår i intervjupersonernas berättelser. Kvinnor talar om kärlek och monogami. Stabilitet i förhållandet uppfattas vara viktigare än sexuell njutning. För männen ligger istället teknik och arbete i fokus. Kvinnor görs till passiva mottagare av mäns åtrå, män bedriver sex med (eller på) kvinnor, och tystnaden från kvinnans sida tolkas som samtycke. Männen blir till mekaniker och operatörer i ett, där kvinnans kropp hanteras som vilken maskin som helst, som ska styras och behandlas på ett givet sätt i syfte att uppnå en effekt. Ungefär som att släppa kopplingen och trycka på gaspedalen för att få en bil att rulla, tänker jag.

I detta resonemang, där kvinnan och mannen blir till varandras motpoler, likt lejonet och lejontämjaren, står kvinnan inför ett dilemma. Hon förväntas få en orgasm och njuta sexuellt, samtidigt måste hon bekräfta mannens skicklighet och förmåga att skänka henne en. I det behöver hon ”bevisa” sin orgasm, som till skillnad från mannens kräver annan synlig evidens. Vad är då mer effektivt och tydligt än ljud? Visst kommer ni ihåg den berömda restaurangscenen i filmen ”Harry möter Sally”? Ungefär så kan svaret på frågan om hur fejkandet ska gå till besvaras…

Kontentan är att en fejkad orgasm invaggar den manliga partnern i en känsla av att vara duktig och kunnig, och relationen, som ju är så viktig för den kvinnliga partnern, kan hållas ihop ett tag till. Man uppnår annorlunda uttryckt ett slags win-win-position. Eller inte. För där frodas även en känsla av dåligt samvete hos kvinnan som fejkar och en känsla av att vara en dålig älskare hos mannen som inte lyckas få kvinnan att komma. Här föds föreställningen om kvinnans sexualitet som gåtfull och obegriplig. Eller än värre, tänk om det finns andra sätt för en kvinna att njuta sexuellt på, sätt som hon uppfattar som skönare, sätt som inte förutsätter en man…? Hemska tanke!

Så vad är det intressanta med fejkade orgasmer för en sexolog? Mycket av de råd vi ger kretsar kring kommunikation. Tala med varandra, tala om för varandra vad ni vill så löser sig problemet. Men är det möjligt att kommunicera om sex, även om vi alla övervunnit eventuella känslor av skam och pinsamhet? Författarna till artikeln menar att det kan vara svårt, eftersom en relation sällan bygger på jämlikhet i bemärkelsen lika stor makt att ställa krav. Dessutom lever vi ofta i en norm, där relationen och sexualiteten så som den ser ut tas för given. Vad finns där då att diskutera eller ifrågasätta? Hur många är ens medvetna om att en (heterosexuell) relation till väsentliga delar bygger på ett spel (för gallerierna, eller rättare sagt partnern)? Vi är alla mer fast i våra föreställningar än vi tror och det är de vi behöver medvetandegöra och skärskåda innan vi kan uppnå ett läge där du som läser detta kan börja närma dig en mer frigjord sexualitet.

(Källa: Roberts, C et al, 1995. FAKING IT. The story of ”Ooh”! Women’s Studies International Forum, Vol. 18, Nos. 5/6, pp. X3-532.)

Modern syn på sexualitet, tack! (2)

Jag fortsätter i ett nytt inlägg:

I mitt arbete ser jag ofta olika trender och mönster, som på sitt sätt kan sägas ringa in människans syn på sexualitet. Det handlar om att förstå vad som är viktigt för människor och vad vi alla önskar oss men också se sådant som begränsar oss och som vi upplever som svårt. Sexologisk vetenskap hjälper mig att förstå det jag ser, men även den här bloggen är en viktig beståndsdel i mitt sökande efter förståelse. Det är ungefär som att tänka högt. Det betyder också att jag spetsar till resonemangen för att tydliggöra normerna, men det är självfallet så att det finns en mängd nyanser och vi ser också förändringar över tid.

Ett mönster är att män som bejakar sin lust och sexualitet döms inte lika hårt som kvinnor. Män förväntas närmast vara lite kåta av sig och kan ursäktas med att de är just män, driftstyrda helt enkelt. Etnologen Maria Bäckman beskriver att unga kvinnor som drivs av ett eget begär lätt tolkas som kvinnor med dålig självbild, problematisk längtan efter närhet eller kompensatoriskt beteende. Det förefaller med andra ord vara svårt att förstå en ung kvinnas handlingar utifrån termer av kvinnlig vilja och lust, en önskan att ha sex på egna villkor. Kvinnor ses och ser sig själva som mer passiva, svagare och mer bundna till känslor och relationer.

Kvinnors sexualitet saknar därmed en självständighet och relateras till mannens dito. Den ska liksom ske med en man (t.ex. är kvinnlig onani fortfarande mer tabubelagd än manlig). Den framställs vidare som mer komplicerad och problembetonad, vilket exempelvis den uppsjö av allehanda onani- och orgasmtips riktade till kvinnor vittnar om. Den ska liksom väckas och frammanas. En stilla undran är varför det sällan (aldrig?) riktas onani- och orgasmtips till män? Så hur skulle en självständig och lustbetonad sexualitet hos kvinnor kunna se ut?

Ett hinder på vägen är att självständiga (och lustbetonade) kvinnor traditionellt sett har ansetts som obegripliga, gränslösa, sjuka eller rentav galna. Mycket av dessa synsätt hör historien till, men det finns kvarlevor, aktualiserade t.ex. genom händelserna i Göteborg (det s.k. Instagram-upploppet i december 2012). Unga kvinnor har sagt ifrån: det får räcka med förnedrande behandling på nätet, ryktesspridning, förminskning och fördömanden av sexualiteten. Det är utan tvekan ett ofantligt övergrepp att publicera bilder på någon som inte önskar detta, i kombination med efterföljande förödmjukande kommentarer. Händelsen väcker samtidigt frågan: kan kvinnors frivilliga, medvetna publiceringar av mer eller mindre erotiska bilder på nätet, och den bekräftelse detta kan medföra, vara förståeliga? Kan detta tillvägagångssätt rentav vara ett steg på vägen mot att ta kommandot över sexualitet och makt eller mot ett erkännande och tillerkännande av en självständig sexualitet, baserad på lust och njutning?

Kollegan Pernilla Nigård har i december 2012 presenterat sin avhandling på temat Ungas vanor av porr och sexuell exponering på nätet. Studien visar bl.a. att användandet av porr och sexuell exponering anses berika ungas vardag. Parallellt upplever många unga skam och de som exponerar sig sexuellt är beroende av att få positiva kommentarer för sina bilder. För unga kvinnor handlar det om en tuff balansgång: de förväntas både vara återhållsamma och sexuella på liknande villkor som männen. Gränsen mellan uppskattning och tillmälen som hora eller slampa är minimal. Så återigen, hur kan kvinnors sexualitet på kvinnors villkor se ut och hur ska vi komma dit? Det är öppna frågor som inte besvaras med enkelhet. Ett steg på vägen är att medvetandegöra begränsande normer och fundera på hur vi alla ska utmana och stöpa om dem.

I de frågor jag besvarat genom åren återkommer flera faktorer som visar på begränsande normer. Det penetrerande samlaget står i fokus, samtidigt uttrycker unga tjejer en oro för samlagssmärta eller lever kvar i föreställningen om en mödomshinna. Vilka alternativ till samlag och frånvaro av smärta står då till buds? Vidare är rädslan att bli känslomässigt sviken eller utnyttjad, vilket även etnologen Maria Bäckman ser, påtaglig. Hur kan vi samtala om både besvikelser och svåra gränsdragningar och om njutning, längtan och lust, utan att det ena ska utesluta det andra? Till det verkar kvinnor vara snabba att döma sig själva. T.ex. ses en manlig partners onani inom ett förhållande inte sällan som ett tecken på kvinnans bristande attraktivitet – det är hennes ”fel” att han onanerar. Hur bygger vi en relation utan att myter och felaktiga föreställningar varken blockerar självständighet och den individuella lusten eller tvingar på oss skuld?

Vi har som sagt en mängd begränsande normer att arbeta med, som bilden av hur en ”riktig man” ska vara,  hur en ”riktig kvinna” ska bete sig eller att en relation innebär att man förväntas ligga med sin partner (annorlunda uttryckt: onani göre sig icke besvär!). Det finns givetvis ingen jultomte som kan hjälpa oss eller lösa det hela åt oss. I min moderna världen äger istället vi själva, du och jag, makten över våra kroppar, vår sexualitet och vår lust. Låt oss använda den!

Modern syn på sexualitet, tack!

Den här texten skrev jag som en av mina tillbakablickar på 2012: 

2012 är ännu ett år där det har visat sig att vi lever i ett rasistiskt, sexistiskt och homofobisk samhälle. Nej, inlägget handlar inte om pepparkakor, Kalle Anka, det till synes harmlösa lilla ordet ”hen” eller något annat som blåsts upp i olika medier. Men alla debatter som blossat upp har bidragit till min förvissning om att vi alla, oavsett bakgrund och inklusive mig själv, hyser djupt rotade föreställningar, attityder och värderingar som präglar vår syn på världen. Det är t.ex. ofta en obehaglig och skrämmande läsning att ta del av alla de kommentarer som följer nyhetsartiklar, krönikor eller debattinlägg, vilket jag kort uppmärksammat tidigare. Det är när jag summerar ännu ett år som jag blir övertygad om att vi alla behöver skärskåda våra synsätt och normer för att åstadkomma förändringar som gör den här världen lite bättre för så många som möjligt. I grunden handlar det om att skärskåda makt och vem som tar sig tolkningsföreträdet att definiera rätt och fel. För allting hänger ihop. Sexualitet är en del av detta stora och komplexa fält, där vi alla – någon gång - riskerar att stå som förlorare, om vi inte sätter vårt eget utrymme (inkl. det sexuella), dvs. det vi gör, fantiserar om, känner, önskar, strävar mot eller längtar efter, under lupp.

Jag tänkte därför tillägna det här och kommande inlägg min önskan om en värld som präglas av en modern och tidsenlig syn på vår allmänmänskliga sexualitet. En värld där vi alla stolt kan säga att vi och ingen annan förfogar över vår kropp, vår lust och våra val. Först ut är mannens sexualitet.

Otaliga är de mail jag fått från män i alla åldrar där han uttrycker en förundran, oro eller ilska över att förväntas vara sexuellt drivande, aktiv och ständigt intresserad. I sin vardag upplever han att det saknas utrymme för sexuell osäkerhet, ovilja, olust och tvivel eller för den delen bekräftelse på sitt annorlundaskap. Inte sällan är den som skriver mailet föga medveten om att han lever under starkt prestationstryck, som i de fall han söker råd för bekymmer runt sin potens. Press är som bekant en av de mest förödande faktorerna för erektion. I ett vidare perspektiv blir prestationskrav och förväntan på ständig sexuell förmåga en börda lika tung att bära, förödande för självkänslan och självbilden, som den vardagsrasism som många människor med olika kulturell bakgrund upplever på gator, arbetsplatser och skolor eller i media. Alla förminskas vi någon gång. På liknande sätt som en person från ett annat land kan utnyttjas, stigmatiseras eller tillskrivas stereotypa egenskaper i arbetslivet, i butiken eller i ett skämt på festen avkrävs män ständigt bevis på sin manlighet, sin virilitet, sin potens – han måste jämt visa att det är stake i honom, inte minst för andra män omkring sig. Bördan liksom syns inte, men den gör sig påmind lite här och var, när vi minst anar den, och den skaver och plågar. Män lever under ett sexistiskt tryck på samma sätt som kvinnor gjort i alla tider. Sexism och rasism är syskon, sprungna ur samma källa.

Låt mig avrunda med ett tydligt exempel. Min kollega Robert Jacobsson från radioprogrammet Ligga med P3 brukar tala om att vi män lever under apartheid, närmare bestämt röv-apartheid. Konkret betyder det att all slags sexuell stimulering av anus och ändtarm är tabubelagd för en man – så länge det handlar om hans eget anus. Det handlar inte om att man tycker att det känns föga skönt eller att det inte är en prioriterad sexuell preferens. Tvärtom! Vad det handlar om är att vi män har lärt oss att anal stimulering i samband med sex inte är förenligt med hur en man ska vara på ett korrekt manligt sätt, oavsett hur skönt och njutningsfyllt han än kan uppleva det. Föreställningen att ”det är bögar som ägnar sig åt analsex” är djupt rotad och bilden av ”bögen” rimmar illa med kraven att bevisa manlighet. Män sitter därmed med ett påtvingat kyskhetsbälte, ett begränsat sexuellt utrymme och kanske även en ökad frustration och känsla av maktlöshet när makten ligger i hur andra, som t.ex. ens kompisar, bedömer en. Det finns en uppsjö andra sammanhang där mannen och hans lust förringas, kontrolleras eller värderas.

I min moderna värld önskar jag att varje man skulle kunna välja själv, utifrån egen njutning, utifrån att han äger sin kropp och sin lust – ingen annan. I min moderna värld önskar jag att ingen man bedöms utifrån i första hand ett biologiskt kön, utan utifrån den människa han är.

Du lever också med hiv!

Den här texten skrev jag till World Aids Day 2102:

Dagen uppmärksammas på olika sätt, som t.ex. genom utställningen ”Vi lever alla med hiv” på Röhsska i Göteborg, men för de flesta passerar dagen obemärkt förbi. I Sverige och i andra länder, oavsett om man lever med hiv eller inte. De flesta i Sverige uppfattar hiv som något abstrakt och få känner öppet hivpositiva personer i vårt land. Men hiv är ändå – i allra högsta grad – samtidigt närvarande och aktuellt för de flesta. Den gemensamma nämnaren mellan hiv och dig själv heter sexualitet.

Faktum är att sexualitet och hiv är som ler och långhalm, som två siamesiska tvillingar. De är oskiljbara. Viruset överförs som bekant i de allra flesta fall sexuellt. Och vart än två individer har sex så finns viruset där, i alla fall som något tänkbart och möjligt (om än inte sannolikt, tänker du kanske?). I form av en oro, en rädsla, något som gnager, om än på ett diffust vis. Blixtsnabba funderingar som ”Min nya partner, är hon frisk?” ”Kan man se på den andra om han har hiv?” ”Jag struntar i kondomen, för hade hon haft hiv hade hon ju berättat…” passerar förbi, trängs bort i stundens hetta.

Den berättigade frågan i sammanhanget är hur många av er som känner till er egen hivstatus? Nej, jag frågar inte vad du tror, antar, gissar, fromt hoppas på. Jag vill veta: har du hiv, eller har du inte hiv? Nej, just det. De enda som säkert vet är: 1. Den som lever med hiv och har fått sin diagnos efter ett positivt test; 2. Den som aldrig någonsin har haft sexuellt umgänge (läs samlag, analsex, oralsex) med en annan människa (och här räknar jag dessutom för enkelhetens skull bort smittoöverföring från mor till barn och vid injektionsmissbruk). Har du någon gång testat dig och har fått ett negativt besked (dvs. du har inte hiv) handlar det om ett besked som med viss sannolikhet inte längre är giltigt. Det är enbart ett besked om hur det förhöll sig sisådär två till sex veckor före själva testet. Inte hur det ser ut just nu. Har du efter ditt test haft ett oskyddat (kondomlöst) samlag med en annan person vars status du inte känner kan du med andra ord aldrig veta din nya status.

Men nu lever du i ett land där sannolikheten i allmänhet att få hiv är låg, mycket låg. Som tur är. Ändå kan du aldrig utesluta något. Och i brist på klarhet (förutom ren kännedom om hur hiv faktiskt överförs – här råder det fortfarande viss okunskap) söker många förklaringar och trygghetsförvissningar i själva sexualiteten. Den framlidna författaren Susan Sontag gjorde en skarpsynt analys redan tidigt under brinnande aidshysteri på 80-talet när hon kopplade hiv till föreställningen om sexuella utsvävningar och perversitet. Den som sökte efter ett slagträ att i moralismens namn slå ner en frigjord och njutningsbetonad sexualitet, en öppenhet och ökad respekt för olikheter samt tilltagande krav på lagstadgade rättigheter för alla fick viruset serverat på silverfat. Bögpesten var född och resten är, som det brukar kallas, historia. De andra, de som levde i föreställningen om att man ägnade sig åt en ”finare” och ”bättre” (en omskrivning för ”säkrare”) typ av sexualitet, kanske inom äktenskapet, kanske heterosexuellt, kanske med personer från samma land, samma kultur och samma sociala sfär, de kunde slå dövörat till.

Föreställningarna om en pervers sexualitet pyr under ytan även idag. Besök någon av de otaliga sajter som kokar sin illasmakande soppa på föreställningar om sexuell renhet och smuts, med ingredienser som rasism, homofobi och irrationella uppfattningar och du förstår vad jag menar. Kryddat med uttryck som ”korvryttare”, blandat med ”smutsiga snorrar”, mynnande ut i hets, rop på kontroll och slutenhet är soppan möjligen ett kvitto på vissa människors sanna värderingar. Som tur är finns det minst lika många som protesterar och ifrågasätter. Och kanske är det ett sätt att hantera den ständiga ovissheten, att förpassa den till andra – den som inte är som jag – eller att förlägga den till andra platser – där jag aldrig är eller vill vara ”för vi har kommit längre här”. Kvalificerad projicering?

Ja, måhända. Men den ger ingen trygghet, den räddar ingen, inte heller dig. Ett hivtest och därigenom chansen till effektiv behandling, kombinerat med kondom, är lösningen. Inte skygglappar, fördomar, hets eller rop på kontroll och slutenhet.