onsdag 1 maj 2013

Sexsnack


Sverige är det första land i världen som infört obligatorisk sex- och samlevnadsundervisning i skolan, året var 1955. Det var något att vara stolt över då och är det idag när en av samhällets bärande institutioner, skolan, lär ut kunskaper om en väsentlig del av att vara människa, om sexualitet, om relationer. För det är ingen självklarhet som att andra, lika viktiga aspekter av att vara människa och leva i ett samhälle blir till undervisning, som historia, språk, naturvetenskap och så vidare. Det är si och så med både tillgång och kvalitet på god sex- och samlevnadsundervisning, och elever i den skolform som jag studerar, särskolan, efterlyser fler tillfällen till samtal och reflektion om sexualitet och relationer. Som sannolikt de flesta andra, unga som äldre. Vi behöver prata om och vi behöver begrunda en så pass viktig del av vårt liv. Varför skulle annars ämnet kärlek vara så centralt i konst, musik, film? Jo, det är för att det berör oss alla på något sätt.

Under veckan som gått har jag, som ofta annars, tänkt på olika föreställningar vi alla bär med oss om oss själva och om andra, om sexualitet och om relationer. Hur vi förinnerliga bilder som andra förmedlar till oss och vilken betydelse det kan få för oss. ”Var en riktig karl!”. ”Fina flickor gör inte så!”. ”Jag måste gå ner i vikt, annars gör han slut…”. För er som följer min blogg är det ingen nyhet att jag särskilt intresserar mig för just våra (inlärda) bilder och uppfattningar. Det är, anser jag, de som i mångt och mycket svarar på våra frågor om hur vi ska känna, tänka och agera, men som också banar väg för upplevelser av såväl svårigheter som möjligheter. Vi har alla lärt oss en karta som leder oss genom vårt liv som sexuella varelser. Vi har en tolkning av begrepp som ”man”, ”kvinna”, ”kropp” eller ”sex”. Men vi behöver också förstå dessa innebörder, placera dem i vårt eget lilla sammanhang, hitta oss själva för att kunna svara på frågan ”vem är jag?”. Ett för mig beklämmande exempel är insikten att varje gång någon söker sexuell rådgivning har jag alldeles för få platser att hänvisa till. Sexualitet betraktas som en lyxfråga, en lyxproblematik i vårt samhälle. Tänk internet, tänk sexuellt överförda infektioner, tänk sexuell läggning, tänk oönskade graviditeter, tänk sexism, tänk relationsproblem, tänk sexuellt våld. Det finns oändligt många samhällsfrågor som hade kunnat hamna i annan dager om vi tydligt hade erkänt deras kopplingar till den mänskliga sexualiteten, och omvänt.

Det svenska samhället utvecklas och förändras och med det dess, och vår, syn på olika företeelser. Sexualitet har gått från att vara en fråga för en (förment heterosexuell) man och en (förment heterosexuell) kvinna inom ett äktenskap och sex som något som kom till uttryck mellan lakanen i ett sovrum, till att handla om individens ansvar, förmåga att tänka förnuftigt, agera efter moget övervägande. Det som krånglar till det är att vi agerar utifrån förnuftet ibland, men bara ibland. Var och en som läser den här texten kan lätt återkalla händelser där man gjort saker som man efteråt inte har kunnat begripa. ”Jag var full”. ”Jag var så förälskad”. ”Jag trodde att man kunde se om någon hade klamydia”. ”Jag trodde att vi var överens och han såg ju snäll ut”. Vi söker förståelsen i efterhand, för att skona oss själva och vårt samvete. Kanske borde vi åter satsa mer på en svensk tradition av folkbildning, brett folkhälsoarbete och upplysning, som etnologen Maria Bäckman menar är den svenska modellen att lösa problem.

Dagens sex- och samlevnadsundervisning har förändrats och har enligt Bäckman ett brett perspektiv med diskussioner och problematisering av sexistiskt språkbruk och begränsande normer men också tar upp allt mellan jämställdhet och kroppens anatomi. Synen är att sexualiteten är något positivt och ska bejakas. Men det är lite si och så också med den saken. I skolans undervisning men också i det offentliga samtalet, liksom i det egna privata samtalet, över ett glas fredagsvin. Vi fokuserar lätt problemen och tänker fortfarande traditionellt och stereotypt. Flickor ses som offer, pojkar är driftstyrda potentiella förövare. Flickor har ingen egen sexualitet eller vilja till sex. Pojkar tänker med sitt kön. Flickors sexualitet är alltid beroende av pojkars, pojkar har en egen självständig sexualitet. Här särskiljs tidigt män från kvinnor, här likställs män och här likställs kvinnor. Orättvist?

Om vi nu ändå lever i ett samhälle som lär ut det individuella ansvaret, hur kan vi faktiskt ta ett ansvar? Vi har faktiskt del i hur vi ser på och tilltalar varandra, hur vi behandlar varandra och oss själva. Men! Sexualitet och relationer kommer aldrig att vara enbart ett individuellt ansvar, av det enkla skälet att vi lever i ett samhälle, är omgivna av andra människor och det är andra som lär oss hur vi ska vara. Jag har inget enkelt svar, men kanske handlar det om något så klichéartat som en helhetssyn. Individ och samhälle. Rådgivning till dig som känner dig ensam eller har en krisande relation och en bred sexualupplysning, i skolan, i media. Ett kritiskt förhållningssätt på reklampelare och i ditt samtal med dina polare.

Jo, en sak till. Problem, problem, problem. Men vart tog njutningen vägen…? En kollega och vän gav mig följande tips. Skämt åsido, men är det något för Lunds Universitet?

Här är andra länkar till några intressanta inlägg

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar