Idag läste jag en tankeväckande artikel om hur vi här i
Nordeuropa ser på människor från andra delar av världen, i det här fallet
Asien, genom att tillskriva dem olika typer av sexuella egenskaper. Plötsligt
kom jag på mig själv att tänka på att jag själv bär på en rad föreställningar
om människor från andra kulturer, och en stor del av den politiska debatten
handlar om hur vi ser på andras sexualitet. Fenomen som ”hedersproblematik”
säger något om hur vi ser på män och kvinnor i muslimska samhällen, begrepp som
”Casanova” bottnar i bilder av sydeuropéer och den kanske mest rasistiska
frågan som jag genom åren fått höra, oftare än man tror, är huruvida det
stämmer att det är skillnad i penisstorlek hos män från olika kontinenter. Inte
sällan handlar det snarare om en förvissning än en fråga. Vi har ju våra bilder
och föreställningar klara.
Även mellanmänskliga relationer, som kärleksrelationer eller
sexuella relationer som jag för enkelhetens skull väljer att kalla dem och
fokusera i den här texten, bygger på bilder och uppfattningar om andra. I
själva verket är det sällan som vi ingår ett avtal, som ju en relation kan
sägas vara, så okritiskt och naivt godtroget som kärleks- och sexuella
relationer. Tänk på den senaste prylen du köpte, låt säga din mobil. Nog ville
du veta hur den fungerar, vilken lagringskapacitet den har, vilka funktioner du
kan använda dig av eller vad den kostar. Du ställde följaktligen en rad frågor
till försäljaren och fick, förhoppningsvis, svar som gjorde dig övertygad: jag
köper den eller så köper jag den inte. Någon kan säkert invända mot att jämföra
mobilköp med att ingå en relation, men principen är den samma. Med den
skillnaden att vi vid relationsinträdet är snabba att ”köpa grisen i säcken”.
Eller undvika frågor om vad alla inblandade förväntar sig av relationen. Vi
utgår helt enkelt oftast ifrån att vi är överens, och att vi vet om vad vi är
överens om.
Det är här en del av framtida relationsproblem får sin
grogrund, i form av t.ex. besvikelser, frustration eller krossade
förhoppningar. Ett nästan för självklart antagande för att ta upp till
diskussion i en relation är om man ska ha sex ihop (och här utgår jag,
normativt, ifrån en tvåsam relation). Men vem har sagt att det ska vara så? Innebär
ett förhållande automatiskt att man förväntas ha sex och, kanske, även vilja ha
sex? Går det att leva i en relation utan sex? Är sex i själva verket det kitt
som håller ihop människor medan allt annat, som gemensamma intressen och
värderingar, de egenskaper vi väljer partners utifrån eller att man helt enkelt
kan ha det bra ihop, mindre viktiga? Min bild, och det är förstås också en
bild, är att ett förhållande står och faller med sex. Det är inte självklart
att ifrågasätta ett förhållandes vara eller inte vara om alla inblandade är
nöjda med sex.
Om vi nu är överens om att sex ska ingå i förhållandet
kommer det upp nya frågor. Som hur ofta vi ska ha sex, på vilket sätt, när i
tid eller på vilka platser. Hur ofta talar vi om det, ärligt talat? Och förresten,
med vem är det vi förväntas ha sex? Just det, är det underförstått att det är
en monogam relation som gäller, det vill säga att vi endast får lov att ha sex
med varandra, men inte andra? Innebär en relation av kärleks- och sexuell
karaktär en tvåsamhet? Eller kan vi ha flera partners? Vi fokuserar risker med
att frångå tvåsamhetsprincipen, men vad är det som gör att vi inte i lika stor
utsträckning väljer att undersöka eventuella fördelar? Kan sex med fler i
själva verket vara en boost, något som eggar lusten? Ja, det finns belägg för
att det kan vara så. Frågan som kvarstår är om spänningen, som kan trigga igång
lusten i sådana situationer, handlar om att det handlar om sex med flera
individer eller om att man bryter en norm. Omvänt, skulle det vara lika
intressant med flera partners om det var socialt accepterat?
Som ni märker väcks det många frågor, och frågor på det, när
man börjar nysta i det hela. Jag funderar vidare, för jag är inte färdig. Jag
kan bara konstatera att vi också lever med vår egen bild, självbilden, som vi
borde granska oftare. Jag har t.ex. mött personer, intressant nog främst
kvinnor, som är snabba att döma sig själva i de fall partnern väljer att ha sex
med andra. Man tillskriver sig själv en bristande attraktionskraft, en ful
kropp helt enkelt, och ser det som förklaring till att partnern (läs: mannen)
har sex med andra. Män tillskrivs å andra sidan en självklar lust och det finns
en viss tendens att släta över mäns agerande. Men det är nog en annan
diskussion. Summa summarum: vi behöver klargöra våra förväntningar,
förhoppningar och önskemål. Gentemot andra och gentemot oss själva. Inte lätt,
men sannolikt nödvändigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar