Jag
blev berörd av Uppdrag Gransknings program om hatet mot
kvinnor på nätet, som sändes den 6 februari i år. Hashtaggen #nätkärlek (en
motreaktion på begreppet näthat) på Twitter visar bara en bråkdel av alla
reaktioner i cyberrymden. Många, liksom jag, blev bestörta, men även en aning
nedstämda och uppgivna. I sådana lägen gäller det att hålla huvudet kallt. Det
är inte nätet som fenomen som är problemet.
Precis som internetforskaren Elza
Dunkels skriver på sin blogg så finns hatet överallt i världen. Nätet har
möjligen gjort det enklare att se in i människors inre och tydligare se
mångfalden av våra tankar och känslor. En del av det som döljs innanför våra
skallben är skrämmande och obehagligt, ja, det är snudd på att man förlorar
hoppet om mänskligheten. Men det är också något som kan föra upp jobbiga och
smärtsamma saker på agendan, det kan mobilisera oss alla att dra vårt strå till
stacken för att förändra sakernas tillstånd. Bloggaren och journalisten Sofia
Mirjamsdotter i Sundsvall resonerar klokt gällande vår egen del i hatet men ger
också konstruktiva förslag för vad vi kan omsätta i handling, här och nu. Och
som Elza Dunkels konstaterar, vi får inte glömma allt det goda med internet.
För vi får även kännedom om goda
krafter, om goda intentioner, om hopp och om kärlek. Och, som sexolog, ikväll
lite extra egostisk, får jag dessutom en hel massa kunskap om människans
sexuella inre – utan nätet hade en stor del av kunskapen varit
svårtillgängligare. Andra får kunskaper om sex som annars hade varit omöjliga
att nå. Och så kan man ju träffa sin nätkärlek också där ute i det
världsomspännande systemet.
Som sexolog ser jag paralleller i allt det som tas upp i
diskussionen runt (nät)hatet till mitt arbetsområde, den mänskliga
sexualiteten. Något säger mig nämligen att det vi ser och som uttrycks i hårda
ord i själva verket är en spegelbild av egna upplevelser av tillkortakommanden
i en tuff värld. Jag ser känslor av vanmakt som projiceras på andra och som
resulterar i hot och våld. Jag ser självförakt. Jag ser självkänslor i
spillror, känslor av att aldrig duga, av att uppleva sig vara ful och
oattraktiv eller helt enkelt misslyckad. Jag ser ensamhet, hopplöshet, längtan
som aldrig tar slut. Katrine Kielos fångar en del av detta jag skulle vilja
förmedla i sin krönika om flickors dåliga självkänsla. I själva verket har
alla, flickor som pojkar, kvinnor som män oavsett bakgrund eller ålder stunder
av tvivel och mer eller mindre stark uppfattning om att aldrig kunna komma att
lyckas. Många lyckas att lösa upp sina knutar, andra gör det inte, och kanske
är det de försatta i vanmakt som agerar genom att hata och genom att hota.
Begränsande normer i hur män och
kvinnor ska vara, bete sig, se ut eller känna kan stundtals upplevas som ett
fängelse. Normer om vem man får lov att älska eller inte, vilken typ av sex man
ska ägna sig åt eller inte, eller för den delen att kroppen ska fungera utan
hinder (läs: utan trötthet, sjukdom, funktionsnedsättning, åldersförändringar
osv.), hur beröring ska kännas (läs: alltid skönt eller omvänt, alltid som en
smärta, som ett obehag) eller hur en relation ska fungera är bara några exempel
på omständigheter som lätt blir en press, en fälla, en återvändsgränd. Kanske
är det lätt att förstå att vanmakten tar över handen. Någon måste ju vara
skyldig till mitt mående, till alla de hinder i vägen som finns där ute. Denna
någon ska straffas. Ofta budbäraren, hon som sätter fingret på orättvisor och
brister i jämställdhet och jämlikhet som orsakar känslor av vanmakt, hon som
sätter stereotyper och standarder under debatt. För detta ska hon straffknullas
(ett av många fruktansvärda begrepp som kvinnor i offentligheten får utstå).
Vi behöver alla säga ifrån och
ifrågasätta, sätta ner foten när andra behandlas illa. Men vi behöver också
förstå att våra handlingar har konsekvenser för andra. Någon säger kanske att
det är en klyscha, men jag hävdar att den håller och tål att upprepas: gör
ingenting mot andra som du inte vill att andra ska göra mot dig. Det är vad
respekt handlar om. Själv strävar jag efter att hjälpa människor att skaffa sig
ett större utrymme, i synnerhet ett större sexuellt utrymme. Jag är övertygad
om att det befriar. Att komma ut som den man är, bortom normer som inskränker
och kringskär, är något alla gagnas av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar