onsdag 1 maj 2013

#nätkärlek


Jag blev berörd av Uppdrag Gransknings program om hatet mot kvinnor på nätet, som sändes den 6 februari i år. Hashtaggen #nätkärlek (en motreaktion på begreppet näthat) på Twitter visar bara en bråkdel av alla reaktioner i cyberrymden. Många, liksom jag, blev bestörta, men även en aning nedstämda och uppgivna. I sådana lägen gäller det att hålla huvudet kallt. Det är inte nätet som fenomen som är problemet.

Precis som internetforskaren Elza Dunkels skriver på sin blogg så finns hatet överallt i världen. Nätet har möjligen gjort det enklare att se in i människors inre och tydligare se mångfalden av våra tankar och känslor. En del av det som döljs innanför våra skallben är skrämmande och obehagligt, ja, det är snudd på att man förlorar hoppet om mänskligheten. Men det är också något som kan föra upp jobbiga och smärtsamma saker på agendan, det kan mobilisera oss alla att dra vårt strå till stacken för att förändra sakernas tillstånd. Bloggaren och journalisten Sofia Mirjamsdotter i Sundsvall resonerar klokt gällande vår egen del i hatet men ger också konstruktiva förslag för vad vi kan omsätta i handling, här och nu. Och som Elza Dunkels konstaterar, vi får inte glömma allt det goda med internet.

För vi får även kännedom om goda krafter, om goda intentioner, om hopp och om kärlek. Och, som sexolog, ikväll lite extra egostisk, får jag dessutom en hel massa kunskap om människans sexuella inre – utan nätet hade en stor del av kunskapen varit svårtillgängligare. Andra får kunskaper om sex som annars hade varit omöjliga att nå. Och så kan man ju träffa sin nätkärlek också där ute i det världsomspännande systemet.

Som sexolog ser jag paralleller i allt det som tas upp i diskussionen runt (nät)hatet till mitt arbetsområde, den mänskliga sexualiteten. Något säger mig nämligen att det vi ser och som uttrycks i hårda ord i själva verket är en spegelbild av egna upplevelser av tillkortakommanden i en tuff värld. Jag ser känslor av vanmakt som projiceras på andra och som resulterar i hot och våld. Jag ser självförakt. Jag ser självkänslor i spillror, känslor av att aldrig duga, av att uppleva sig vara ful och oattraktiv eller helt enkelt misslyckad. Jag ser ensamhet, hopplöshet, längtan som aldrig tar slut. Katrine Kielos fångar en del av detta jag skulle vilja förmedla i sin krönika om flickors dåliga självkänsla. I själva verket har alla, flickor som pojkar, kvinnor som män oavsett bakgrund eller ålder stunder av tvivel och mer eller mindre stark uppfattning om att aldrig kunna komma att lyckas. Många lyckas att lösa upp sina knutar, andra gör det inte, och kanske är det de försatta i vanmakt som agerar genom att hata och genom att hota.

Begränsande normer i hur män och kvinnor ska vara, bete sig, se ut eller känna kan stundtals upplevas som ett fängelse. Normer om vem man får lov att älska eller inte, vilken typ av sex man ska ägna sig åt eller inte, eller för den delen att kroppen ska fungera utan hinder (läs: utan trötthet, sjukdom, funktionsnedsättning, åldersförändringar osv.), hur beröring ska kännas (läs: alltid skönt eller omvänt, alltid som en smärta, som ett obehag) eller hur en relation ska fungera är bara några exempel på omständigheter som lätt blir en press, en fälla, en återvändsgränd. Kanske är det lätt att förstå att vanmakten tar över handen. Någon måste ju vara skyldig till mitt mående, till alla de hinder i vägen som finns där ute. Denna någon ska straffas. Ofta budbäraren, hon som sätter fingret på orättvisor och brister i jämställdhet och jämlikhet som orsakar känslor av vanmakt, hon som sätter stereotyper och standarder under debatt. För detta ska hon straffknullas (ett av många fruktansvärda begrepp som kvinnor i offentligheten får utstå).

Vi behöver alla säga ifrån och ifrågasätta, sätta ner foten när andra behandlas illa. Men vi behöver också förstå att våra handlingar har konsekvenser för andra. Någon säger kanske att det är en klyscha, men jag hävdar att den håller och tål att upprepas: gör ingenting mot andra som du inte vill att andra ska göra mot dig. Det är vad respekt handlar om. Själv strävar jag efter att hjälpa människor att skaffa sig ett större utrymme, i synnerhet ett större sexuellt utrymme. Jag är övertygad om att det befriar. Att komma ut som den man är, bortom normer som inskränker och kringskär, är något alla gagnas av. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar