onsdag 1 maj 2013

Modern syn på sexualitet, tack! (2)


Jag fortsätter i ett nytt inlägg:

I mitt arbete ser jag ofta olika trender och mönster, som på sitt sätt kan sägas ringa in människans syn på sexualitet. Det handlar om att förstå vad som är viktigt för människor och vad vi alla önskar oss men också se sådant som begränsar oss och som vi upplever som svårt. Sexologisk vetenskap hjälper mig att förstå det jag ser, men även den här bloggen är en viktig beståndsdel i mitt sökande efter förståelse. Det är ungefär som att tänka högt. Det betyder också att jag spetsar till resonemangen för att tydliggöra normerna, men det är självfallet så att det finns en mängd nyanser och vi ser också förändringar över tid.

Ett mönster är att män som bejakar sin lust och sexualitet döms inte lika hårt som kvinnor. Män förväntas närmast vara lite kåta av sig och kan ursäktas med att de är just män, driftstyrda helt enkelt. Etnologen Maria Bäckman beskriver att unga kvinnor som drivs av ett eget begär lätt tolkas som kvinnor med dålig självbild, problematisk längtan efter närhet eller kompensatoriskt beteende. Det förefaller med andra ord vara svårt att förstå en ung kvinnas handlingar utifrån termer av kvinnlig vilja och lust, en önskan att ha sex på egna villkor. Kvinnor ses och ser sig själva som mer passiva, svagare och mer bundna till känslor och relationer.

Kvinnors sexualitet saknar därmed en självständighet och relateras till mannens dito. Den ska liksom ske med en man (t.ex. är kvinnlig onani fortfarande mer tabubelagd än manlig). Den framställs vidare som mer komplicerad och problembetonad, vilket exempelvis den uppsjö av allehanda onani- och orgasmtips riktade till kvinnor vittnar om. Den ska liksom väckas och frammanas. En stilla undran är varför det sällan (aldrig?) riktas onani- och orgasmtips till män? Så hur skulle en självständig och lustbetonad sexualitet hos kvinnor kunna se ut?

Ett hinder på vägen är att självständiga (och lustbetonade) kvinnor traditionellt sett har ansetts som obegripliga, gränslösa, sjuka eller rentav galna. Mycket av dessa synsätt hör historien till, men det finns kvarlevor, aktualiserade t.ex. genom händelserna i Göteborg (det s.k. Instagram-upploppet i december 2012). Unga kvinnor har sagt ifrån: det får räcka med förnedrande behandling på nätet, ryktesspridning, förminskning och fördömanden av sexualiteten. Det är utan tvekan ett ofantligt övergrepp att publicera bilder på någon som inte önskar detta, i kombination med efterföljande förödmjukande kommentarer. Händelsen väcker samtidigt frågan: kan kvinnors frivilliga, medvetna publiceringar av mer eller mindre erotiska bilder på nätet, och den bekräftelse detta kan medföra, vara förståeliga? Kan detta tillvägagångssätt rentav vara ett steg på vägen mot att ta kommandot över sexualitet och makt eller mot ett erkännande och tillerkännande av en självständig sexualitet, baserad på lust och njutning?

Kollegan Pernilla Nigård har i december 2012 presenterat sin avhandling på temat Ungas vanor av porr och sexuell exponering på nätet. Studien visar bl.a. att användandet av porr och sexuell exponering anses berika ungas vardag. Parallellt upplever många unga skam och de som exponerar sig sexuellt är beroende av att få positiva kommentarer för sina bilder. För unga kvinnor handlar det om en tuff balansgång: de förväntas både vara återhållsamma och sexuella på liknande villkor som männen. Gränsen mellan uppskattning och tillmälen som hora eller slampa är minimal. Så återigen, hur kan kvinnors sexualitet på kvinnors villkor se ut och hur ska vi komma dit? Det är öppna frågor som inte besvaras med enkelhet. Ett steg på vägen är att medvetandegöra begränsande normer och fundera på hur vi alla ska utmana och stöpa om dem.

I de frågor jag besvarat genom åren återkommer flera faktorer som visar på begränsande normer. Det penetrerande samlaget står i fokus, samtidigt uttrycker unga tjejer en oro för samlagssmärta eller lever kvar i föreställningen om en mödomshinna. Vilka alternativ till samlag och frånvaro av smärta står då till buds? Vidare är rädslan att bli känslomässigt sviken eller utnyttjad, vilket även etnologen Maria Bäckman ser, påtaglig. Hur kan vi samtala om både besvikelser och svåra gränsdragningar och om njutning, längtan och lust, utan att det ena ska utesluta det andra? Till det verkar kvinnor vara snabba att döma sig själva. T.ex. ses en manlig partners onani inom ett förhållande inte sällan som ett tecken på kvinnans bristande attraktivitet – det är hennes ”fel” att han onanerar. Hur bygger vi en relation utan att myter och felaktiga föreställningar varken blockerar självständighet och den individuella lusten eller tvingar på oss skuld?

Vi har som sagt en mängd begränsande normer att arbeta med, som bilden av hur en ”riktig man” ska vara,  hur en ”riktig kvinna” ska bete sig eller att en relation innebär att man förväntas ligga med sin partner (annorlunda uttryckt: onani göre sig icke besvär!). Det finns givetvis ingen jultomte som kan hjälpa oss eller lösa det hela åt oss. I min moderna världen äger istället vi själva, du och jag, makten över våra kroppar, vår sexualitet och vår lust. Låt oss använda den!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar