Jag fortsätter i ett nytt inlägg:
I mitt arbete ser jag ofta olika trender och mönster, som på
sitt sätt kan sägas ringa in människans syn på sexualitet. Det handlar om att
förstå vad som är viktigt för människor och vad vi alla önskar oss men också se
sådant som begränsar oss och som vi upplever som svårt. Sexologisk vetenskap
hjälper mig att förstå det jag ser, men även den här bloggen är en viktig
beståndsdel i mitt sökande efter förståelse. Det är ungefär som att tänka högt.
Det betyder också att jag spetsar till resonemangen för att tydliggöra
normerna, men det är självfallet så att det finns en mängd nyanser och vi ser
också förändringar över tid.
Ett mönster är att män som bejakar sin lust och sexualitet döms
inte lika hårt som kvinnor. Män förväntas närmast vara lite kåta av sig och kan
ursäktas med att de är just män, driftstyrda helt enkelt. Etnologen Maria
Bäckman beskriver att unga kvinnor som drivs av ett eget begär lätt tolkas som
kvinnor med dålig självbild, problematisk längtan efter närhet eller
kompensatoriskt beteende. Det förefaller med andra ord vara svårt att förstå en
ung kvinnas handlingar utifrån termer av kvinnlig vilja och lust, en önskan att
ha sex på egna villkor. Kvinnor ses och ser sig själva som mer passiva, svagare
och mer bundna till känslor och relationer.
Kvinnors sexualitet saknar därmed en självständighet och
relateras till mannens dito. Den ska liksom ske med en man (t.ex. är kvinnlig
onani fortfarande mer tabubelagd än manlig). Den framställs vidare som mer
komplicerad och problembetonad, vilket exempelvis den uppsjö av allehanda
onani- och orgasmtips riktade till kvinnor vittnar om. Den ska liksom väckas
och frammanas. En stilla undran är varför det sällan (aldrig?) riktas onani-
och orgasmtips till män? Så hur skulle en självständig och lustbetonad
sexualitet hos kvinnor kunna se ut?
Ett hinder på vägen är att självständiga (och lustbetonade)
kvinnor traditionellt sett har ansetts som obegripliga, gränslösa, sjuka eller
rentav galna. Mycket av dessa synsätt hör historien till, men det finns
kvarlevor, aktualiserade t.ex. genom händelserna i Göteborg (det s.k. Instagram-upploppet i december 2012). Unga kvinnor har
sagt ifrån: det får räcka med förnedrande behandling på nätet, ryktesspridning,
förminskning och fördömanden av sexualiteten. Det är utan tvekan ett ofantligt
övergrepp att publicera bilder på någon som inte önskar detta, i
kombination med efterföljande förödmjukande kommentarer. Händelsen väcker
samtidigt frågan: kan kvinnors frivilliga, medvetna publiceringar av mer eller
mindre erotiska bilder på nätet, och den bekräftelse detta kan medföra, vara
förståeliga? Kan detta tillvägagångssätt rentav vara ett steg på vägen mot att
ta kommandot över sexualitet och makt eller mot ett erkännande och
tillerkännande av en självständig sexualitet, baserad på lust och njutning?
Kollegan Pernilla Nigård har i december 2012 presenterat sin
avhandling på temat Ungas vanor av porr och sexuell exponering på nätet. Studien visar bl.a. att
användandet av porr och sexuell exponering anses berika ungas vardag.
Parallellt upplever många unga skam och de som exponerar sig sexuellt är
beroende av att få positiva kommentarer för sina bilder. För unga kvinnor
handlar det om en tuff balansgång: de förväntas både vara återhållsamma och
sexuella på liknande villkor som männen. Gränsen mellan uppskattning och
tillmälen som hora eller slampa är minimal. Så återigen, hur kan kvinnors
sexualitet på kvinnors villkor se ut och hur ska vi komma dit? Det är öppna
frågor som inte besvaras med enkelhet. Ett steg på vägen är att medvetandegöra
begränsande normer och fundera på hur vi alla ska utmana och stöpa om dem.
I de frågor jag besvarat genom åren återkommer flera faktorer
som visar på begränsande normer. Det penetrerande samlaget står i fokus,
samtidigt uttrycker unga tjejer en oro för samlagssmärta eller lever kvar i
föreställningen om en mödomshinna. Vilka alternativ till samlag och frånvaro av
smärta står då till buds? Vidare är rädslan att bli känslomässigt sviken eller
utnyttjad, vilket även etnologen Maria Bäckman ser, påtaglig. Hur kan vi
samtala om både besvikelser och svåra gränsdragningar och om njutning, längtan
och lust, utan att det ena ska utesluta det andra? Till det verkar kvinnor vara
snabba att döma sig själva. T.ex. ses en manlig partners onani inom ett
förhållande inte sällan som ett tecken på kvinnans bristande attraktivitet –
det är hennes ”fel” att han onanerar. Hur bygger vi en relation utan att myter
och felaktiga föreställningar varken blockerar självständighet och den
individuella lusten eller tvingar på oss skuld?
Vi har som sagt en mängd begränsande normer att arbeta med, som
bilden av hur en ”riktig man” ska vara, hur en ”riktig kvinna” ska bete
sig eller att en relation innebär att man förväntas ligga med sin partner
(annorlunda uttryckt: onani göre sig icke besvär!). Det finns givetvis ingen
jultomte som kan hjälpa oss eller lösa det hela åt oss. I min moderna världen
äger istället vi själva, du och jag, makten över våra kroppar, vår sexualitet
och vår lust. Låt oss använda den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar