torsdag 16 februari 2012

Forskning är också sexualpolitik


Den 24 november 1993 var en stor dag för mig personligen. Den morgonen vaknade Kristianstadsborna, det vill säga mina kompisar, klasskamrater, lärare, mina föräldrar, deras arbetskamrater och vänner, och många andra, till ett mittenuppslag i Kristianstadsbladet som såg ut så här:


Det var stort då! Det fanns inget internet då och alla - ALLA! - läste morgontidningen. Kanske hade det inte varit lika stort idag och kanske är vi mer vana idag vid att ta del av artiklar som på olika sätt berör annat än traditionell heterosexualitet. Samtidigt kvarstår behovet av att kritiskt granska begränsande normer, som heteronormen, samt att synliggöra olikheter och alla de sätt människor älskar på, har sex på eller bygger sina relationer på, tänker jag. 

Jag har nu lämnat en typ av sexualpolitiskt engagemang, det inom frivilligorganisationerna, för att gå vidare mot en annan typ. Jag är nämligen ytterst medveten om att även min forskning kommer att vara en sexualpolitisk handling och mina perspektivval kommer att påverka hälsan för unga med intellektuella funktionsnedsättningar. En del av dessa unga känner attraktion, förälskelse eller kåthet gentemot en person av samma kön. Samtidigt är dessa unga en osynlig grupp, vilket min handledare Lotta Löfgren-Mårtenson visat i en nyligen publicerad artikel. I mitt arbete stöter jag vidare ofta på forskning som visar på att icke-heterosexuella i allmänhet löper större risker för liv och hälsa. Det handlar t.ex. om sexuellt risktagande, men också upplevelser av diskriminering och ökad förekomst av självmordsförsök bland unga. Trots detta fortsätter okunskapen och den för mig oförklarliga hetsen och hatet mot unga flator, bögar, hivpositiva, transor och många andra att florera, på nätet och i det verkliga livet. Jag har ställt mig frågan varför människor måste förfölja och diskriminera andra så ofta att jag för länge sedan slutat räkna. Maria Sveland beskriver sig själv som politiskt deprimerad. Jag anstränger mig för att inte bli sexualpolitiskt deprimerad.

På många sätt har februari börjat med en rad påminnelser om att det fortfarande är en utmaning att leva icke-heterosexuellt. Det är i alla fall inte något som man som lesbisk, bög, transperson, asexuell, eller för den delen kille eller tjej som inte till fullo lever upp till ett manlighetsideal, kan slippa att förhålla sig till. Två händelser i februari visar på att arbetet för mänskliga rättigheter nog aldrig kan avslutas: Robert Jacobsson från Ligga med P3 startar #homoriot på Twitter och människor vittnar om hur illa man behandlas i dagens Sverige om man inte är heterosexuell. Myndigheterna i ryska St. Petersburg, där jag för övrigt ska föreläsa nästa vecka, arbetar hårt för att förbjuda s.k. ”positiv gaypropaganda” i staden. Vad nu sådan ”propaganda” skulle innebära. Ungefär som om det skulle handla om ett val att låta sig förföljas eller hotas till livet. Valet ligger som någon mycket riktigt påpekat hos den som diskriminerar, hotar och våldför sig på andra – inte hos den som blir utsatt för hot eller våld. Det är särskilt illa när politiker väljer att bidra till hot och ohälsa. Jag återkommer till min föreläsning i St Petersburg i ett senare inlägg.

Nåväl. Det finns också glädjande nyheter. De utgör en liten hjälp i min strävan att finna mig till rätta i mitt nya sexualpolitiska engagemang, nu som doktorand och forskare.