Mitt arbete innebär att föreläsa och samtala runt sexualitet och
relationer med människor på vitt skilda platser och i vitt skilda livsskeden. Den 31 oktober i fjol var jag inbjuden av Lunds Anhörigcenter och Veberöds Församling att
prata om ”Kärlekens och sexualitetens olika ansikten”. Fokus skulle ligga på
sjukdom, ålderdom, medicinsk behandling eller funktionsnedsättning, ställt i
relation till sexualitet. Jag mötte en nyfiken och mycket engagerad grupp
kvinnor och män, många med erfarenheter av att leva med en sjuk eller
funktionsnedsatt anhörig. Det var minst sagt en tankeväckande kväll med många
starka berättelser och känslor.
Jag har tidigare skrivit ett inlägg om äldres sexualitet. Svensk
forskning visar att äldre fortsätter att ha ett aktivt sexliv långt upp i
åldrarna, och jämfört med tidigare generationer har fler 70-åringar och
85-åringar ett aktivt sexliv idag. Tyvärr förefaller kvinnor ha en lägre grad
av aktivt sexliv, liksom ensamstående personer. Forskningen visar att en aktiv
sexualitet förutsätter en (manlig och kanske även stadig) partner för en kvinna
född före 1940. Möjligen återspeglas här en norm om att en aktiv sexualitet
helst ska ske i tvåsamhet. Eventuellt ser vi även normen om att en kvinna inte
förväntas ta för sig sexuellt utan att leva i ett fast förhållande, medan det
för en ensamstående man råder en större legitimitet att odla friare sexuella
kontakter även högre upp i åldrarna. Utmaningen ligger i att förhålla sig till
en lust som fortsätter att existera även när partnern faller ifrån, blir sjuk
eller handikappad. Det är stora och svåra etiska och existentiella frågor,
vilket blev oerhört tydligt i Veberöd i onsdags.
För lusten, till skillnad från ett aktivt sexliv (läs samlag) är
beständig, oberoende av ålder. Vi vet att var tredje man i en ålder av 95 år,
och var sjätte kvinna i samma åldersgrupp, uppger sig ha kvar sexuella känslor!
Det är viktig kunskap att ta till sig inte minst för alla som arbetar inom
äldreomsorgen. För den som förlorat sin livskamrat eller som har en partner som
drabbats av sjukdom återstår ofta onanin som ett sätt att uttrycka sin lust och
sexualitet. Samtidigt är det vanligt att onani ger skuldkänslor, trots att den
kan minska spänning om man tvingas att sluta ha sex med sin partner. Att vara
sexuellt aktiv, med eller utan en partner, kan ofta förbättra den allmänna
förmågan.
Flera av åhörarna delgav egna erfarenheter av att ställas inför
svåra frågor. Hur gör vi med vår gemensamma sexualitet nu när maken är dement?
Hur ska jag förhålla mig till min lust när makan gått bort? Någon skildrade
barnens höjda ögonbryn, någon annan personal som ställt sig oförstående till en
ny partner när den gamla fortfarande lever. Det finns mycket moral och
föreställningar om hur andra borde leva.
Flera uttryckte erfarenheter av att leva med en dement partner.
Omkring 5-10 % av befolkningen över 65 år drabbas av någon form av demens.
Här ställs sexualiteten verkligen på sin spets, när t.ex. en dement partner
inleder en sexuell relation med ”fel make” p.g.a. sin minnesförlust eller när
den sjuka partnern börjar använda runda ord eller bete sig hotfullt och
våldsamt. Demensen kan väcka starka känslor som svartsjuka när två dementa
inleder en relation i tron att den andre är den äkta maken eller upplevelser av
att utnyttja eller utnyttjas. En partner kan ställas inför situationer där
maken plötsligt blir sexuellt hämningslös. Samtidigt är det viktigt att den som
har en dement partner håller fast vid uttryck som närhet, ömhet och
kroppskontakt, vilka kan vara det enda sättet att finnas kvar som ett par.
Vi behöver prata om sexualitet i ålderdom, sjukdom och
funktionsnedsättning, eftersom vi alla kommer att hamna där någonstans någon
gång i livet. Ta ställning till hur just du vill ha det i framtiden. Prata med
andra och, inte minst, dokumentera detta för säkerhets skull. Det underlättar
för oss andra – yrkesverksamma, anhöriga, barn – att känna till hur just du
vill ha det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar