onsdag 1 maj 2013

Äktenskapets makt


I dessa dagar funderar jag på äktenskapet. I tre länder är frågan högaktuell genom att ländernas parlament nyligen beslutat om, eller är i färd med att besluta om att ge laglig möjlighet att ingå äktenskap mellan personer av samma kön. Det är Uruguay, Nya Zeeland och kanske mest uppmärksammat i vår del av världen, Frankrike, där ett slutgiltigt beslut fattas under tisdagen (23/4. Uppdatering. Det blev ett jaäven i Frankrike). Debatten i Frankrike har stundtals varit känsloladdad och mycket hätsk och det har även rapporterats en ökning av hat, hot ochvåld mot homosexuella i landet. Bara ett litet antal länder ger idag möjligheten att ingå äktenskap med någon av samma kön. Det är våra skandinaviska länder och Island, Nederländerna och Belgien, Spanien och Portugal, Kanada, Sydafrika, några delstater i USA, Brasilien och Mexiko, och nu alltså ytterligare tre länder. Fler länder har partnerskapsliknande lagar, men förbehåller rätten att ingå äktenskap enbart för en man och en kvinna i par.

Så dessa dagar funderar jag alltså på äktenskapet. Jag är gift och nöjd med det. Samtidigt ställer jag mig ofta frågan om äktenskapets betydelse. Vårt samhälle bygger i mångt och mycket på att ge särskilda förmåner för gifta par, där alltifrån frågan om barnens förhållande till sina föräldrar till ägandefrågor regleras. Ursprungligen hade äktenskapet både funktionen som ett slags avtal om ägande och ekonomi och om att säkerställa att avkomman kommit från ”rätt” person (man). Staten och kyrkan hade mer än ofta åsikter om hur äktenskapet skulle gestaltas, och i synnerhet hur sexualitetens roll i det hela skulle vara. Det som skedde mellan lakanen var i många avseenden en fråga för fler än de (ofta) två som varit inblandade i den konkreta sexakten. Men människans sexualitet och relationsbildningar är bångstyriga till sin karaktär och det har alltid krävts något form av kontrollverktyg. Så att allting följde statens önskemål.

Allt ifrån lagstiftning till föreställningar om synd och sjukdom har fungerat som kontrollmekanismer för stat och kyrka att utöva makten över människorna. Begrepp som heterosexualitet myntades av läkare som behövde en diagnos för att visa på rätt och fel sorts beteenden. Det felaktiga var onani, sex för njutnings skull eller otrohet, det önskvärda var sex i syfte att skaffa barn. Idag skulle i princip hela Sverige ha sjukdomsförklarats.

Men saker och ting och förändras, så även synen på relationer, deras syfte för människan samt statens iblandning i hur vi skapar våra (sexuella) liv. I Sverige har vi fått sambolagen, och vi har en könsneutral äktenskapsbalk. Människor lever tillsammans och har sexuella relationer bortom äktenskapet utan att det innebär någon skam, fördömanden eller bestraffningar. I alla fall inte officiellt. Viktigare tycks för dagens människor vara sådant som närhet, förtroende, intimitet, kommunikation och jämställdhet, menar den brittiske sociologen Anthony Giddens. Men nya normer och nya tabun skapas ständigt. Maktperspektivet kvarstår, trots förändringar och en relativt sett större frihet.

Jag minns politikern Maj-Lis Lööw, socialdemokrat, som i samband med omröstningen i riksdagen 1994 kallade den nya partnerskapslagen för Steget. I själva verket var det bara ett första steg där vi redan hunnit ta flera ytterligare. Det intressanta är att det i Sverige då och i Frankrike idag finns en föreställning om att ”ger vi lillfingret ska bögarna och flatorna ta hela handen”. Ungefär som att en jämlikare lagstiftning och en rättvisare fördelning av makten i ett samhälle skulle drabba någon, beröva någon fördelar och privilegier. Ungefär som att ”alla” skulle vilja gifta sig med någon av samma kön och samhället därmed skulle gå under. Antalet befängda argument jag hört genom åren är enorm. Inkonsekvensen i dem likaså.

Nåväl, det finns mycket att säga om äktenskapet. Min uppfattning är att det är viktigt och något gott för många. Men det är ett faktum att det fortfarande är ett system som påbjuder vad som är önskvärt och vad som är att betrakta som fel. Ingen har väl missat Centerns förslag om månggifte. Jag undrar i mitt stilla sinne varför frågan är så laddad, mer laddad än mycket annat som definitivt är värre eller farligare för människor (vapenexport som ett enkelt exempel). Jag menar att vi med rätta ska ifrågasätta äktenskapet som det ser ut idag, i alla fall så länge det har till syfte att utgöra en makt från statens sida och utesluta alternativa relationsformer vuxna människor emellan. Som polyamori, eller relationer med fler än två. Eller vad signalerar äktenskapet till den som är ofrivilligt singel, den som väljs bort, den som inte förmår att hitta någon att vara nära? I min forskning ser jag att många unga med intellektuella funktionsnedsättningar längtar efter att gifta sig, efter att ta på sig en ”giftasring”. Vad handlar deras längtan om i själva verket?

Allt fler väljer att gifta sig i Sverige i dag, omkring 100 000 personer årligen till en genomsnittskostnad av 54 000 kr för ett bröllop, enligt Nationalencyklopedin. Det handlar om att ordna en häftig fest, köpa tjusiga ringar och åka på en oförglömlig bröllopsresa. Frågan är för vems skull detta sker? Blir det en fråga om att visa status, om framgång och skenbar lycka? Om att jag är en förträfflig individ, vi är det förträffliga paret och vi ska visa det för vår omgivning? Men många, så många som drygt 23 000 par, väljer också att gå skilda vägar varje år. Så frågan kvarstår: vad är poängen med att gifta sig, vad är målet med äktenskapet? Kanske kommer vi att komma dithän en vacker dag då äktenskapet avskaffas, eftersom det kommer att vara något överflödigt. Men sannolikt blir det inte så. Låt oss dock granska maktperspektivet i äktenskapet, dess budskap och dess påbud. Så att vi alla kan utvecklas som självständiga individer, tillsammans med andra eller utan. Med de vi vill. Utan att andra har åsikter om det.

Valfrihet i lysrörens ljus


Det fanns en tid då jag varit en flitig besökare på olika nattklubbar i både Malmö och Köpenhamn. Jag älskade (och älskar fortfarande) elektronisk musik och för mig var det ett mycket effektivt sätt att koppla av efter en arbetsvecka genom att dansa av mig i mörkret till ljudet av tung bas. Det var liksom något speciellt med miljön och stämningen, och det var det dunkla, trånga och svettiga och samtidigt ombonade som jag särskilt uppskattade. Runt tre-snåret på natten i Malmö (men betydligt senare i Köpenhamn, ofta lagom till första flygbåten hem) tändes så lysrören i taket och hela känslan var som bortblåst. Plötsligt stod jag där, omgiven av cigarettfimpar och tomma ölglas, kladdiga bord och en utmattad personal som gjorde allt för att få oss kvarvarande att dra. Sällan har jag uppskattat min frihet mer än vid dessa tillfällen, med oändliga, eller nåja… åtminstone flera tänkbara valmöjligheter i stunden: ska jag ta flygbåten hem och sova bort söndagen? Eller ska jag fortsätta på klubben mitt emot? Eller ska jag följa med honom hem…?

Idag, när jag förbereder mig inför en föreläsning i kursen Ungdomar och Sexualitet på Malmö Högskola där jag ska tala om unga med intellektuella funktionsnedsättningar och sexualitet, påminns jag för vilken gång i ordningen om att friheten att välja inte gäller alla. Som unga eller unga vuxna med intellektuella funktionsnedsättningar.

Fritiden för den som lever med en intellektuell funktionsnedsättning är ofta tillrättalagd och dirigerad av vuxna i ens omgivning. T.x. är ett besök på en danstillställning mycket begränsad i tid, och de klassiska lysrören i taket tänds definitivt inte först klockan tre på natten utan snarare runt 22. Efter kanske si sådär, i bästa fall, tre timmars dansande och raggande. Sedan kan det gå undan, för bussen eller färdtjänsten tänker inte vänta. Och har man träffat någon som man gillar, som man finner attraktiv eller som man vill ha sex med så undanröjs möjligheten ofta mycket effektivt av omgivande strukturer, transporter och personal eller anhöriga. Det är krass verklighet som få andra skulle finna sig i. Men vad gör man om man ofta saknar förmåga att säga ifrån och ställa krav, om man befinner sig i ständigt beroendeförhållande och inte vet något annat?

Denna verklighet beskrivs på ett mycket intressant sätt i boken ”Får jag lov?” av Lotta Löfgren-Mårtenson (för övrigt min forskningshandledare, som jag omnämnt i ett annat inlägg nyligen). Där skildras en värld som präglas av få möjligheter till avskildhet, begränsningar i att träffa andra, ständig insyn från omgivande personer och, som en konsekvens, få möjligheter att ha sex. Den som attraheras av en person av samma kön avfärdas och korrigeras i sitt beteende. Man förminskas och avsexualiseras som individ, ofta tillskrivs man barnets egenskaper trots både lagstadgad myndighetsålder och fysisk mognad.

Min uppfattning är att det inte handlar om att medvetet begränsa möjligheterna för personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Den personal jag möter i mitt arbete uttrycker snarast en önskan att bli bättre på att främja möjligheterna, att så långt som möjligt skapa en frihet och ett liv som liknar ”vem som helst annars” för sina brukare. Men man arbetar även i ständig osäkerhet inför hur man korrekt kan bemöta sexuella uttryck och sökande efter relationer. Gör jag rätt nu? Kommer något att gå snett? Hur ska jag veta att jag inte begår ett övergrepp? Hur kommer andra att reagera?

Nåväl, jag har vid flertalet tillfällen skrivit om vikten av att reflektera och skärskåda värderingar, och det gäller även den som arbetar med eller lever med någon med intellektuell funktionsnedsättning. Men det är inte något som är enkelt eller som löper på av sig själv. Här behövs stöd och kunskap, fortbildning och utrymme att tala med varandra om allt: känslor, tankar, möjliga lösningar. Och det behövs ett kritiskt förhållningssätt. För vad är ett liv som liknar ”vem som helst annars”? Vad är ”normalt”? Utifrån vems synvinkel?

Vi lever i en ny värld och gamla institutioner som t.ex. Vipeholm i Lund är historia. Aldrig har personer med intellektuella funktionsnedsättningar haft fler möjligheter att leva ett gott liv som nu, och faktum är att många är glädjande nog nöjda med sina liv. Men det kan bli bättre. Här hoppas jag kunna dra mitt lilla strå till stacken i att bana väg för både ökade möjligheter till sexuella uttryck och förbättrad sexuell hälsa för den som är mer beroende av sin omgivning än jag eller de flesta andra. Om cirka ett år, hoppas jag, finns det en licentiatavhandling att läsa som undersöker särskole- och habiliteringspersonalens inställning till att upplysa om och undervisa om sex och relationer. Jag återkommer!

Nu hoppas jag att värmen äntligen hittar till oss!

Via Dolorosa & Via Libidinosa


Följande text skrev jag påsken 2013

Det är påsk, helgen där Jesu lidande, död och uppståndelse står i centrum. Eller passionen, ett ord som också betyder lidelse, åtrå och som på sitt sätt sammanfattar sexualitetens kärna – såväl begär och lust som smärta och plåga. Rågången mellan delarna är tunn, ibland icke existerande. Mot den bakgrunden noterar jag att jag från och till ställer mig frågan vad mitt arbete som sexolog leder till, när det kommer till kritan: förstärkt lust eller förstärkt lidande? Det är också en fråga som min kollega och forskningshandledare Lotta Löfgren-Mårtenson ställer sig i sin pågående studie om sexologers profession. Läs mer om den, och mycket i annat, i boken ”Sexualitet” (Liber förlag), som ger en god och tillgänglig överblick över fenomenet sexualitet.

I boken konstateras att lusten är norm i vårt samhälle. Vi ska helt enkelt både känna och (vilja) uttrycka lust, oavsett hur vi lever. Alternativet, att inte känna eller inte (vilja) uttrycka lust är inte självklart, det är varken önskvärt eller eftersträvansvärt. Lotta Löfgren-Mårtenson beskriver det som att lusten är en generell princip och mycket av tillvaron ses ur ett slags lustperspektiv. Det är här sexologens arbete kommer in i bilden, eftersom det är ofta vi som möter personer som upplever ett sexuellt problem. Som ett lidande orsakat i avsaknad av lust. Eller en smärta när åtrån lyser med sin frånvaro. Och det är lätt hänt att målet med sexologiskt arbete blir att arbeta för mer lust. Man kan fråga sig varför…

En aspekt av Lotta Löfgren-Mårtensons tankar kretsar runt frågan om sexologiska resurser i själva verket bidrar till att skapa problem, eftersom det är när möjligheten att söka hjälp som människor också identifierar problem att söka för. Det är samma tendens, tänker jag, som den gången när jag bläddrade i en bok om olika sjukdomar och liksom började leta efter symptom hos mig själv. Omvänt, hade vi upplevt färre problem om vi inte hade haft ett sexologskrå som uttalat sig, kommenterat, upplyst, forskat eller utbildat runt sexualitet? Bidrar den sexologiska vetenskapen och yrkespraktiken till att förvirra, försvåra, förvanska sexualiteten, undrar Löfgren-Mårtenson? Börjar vi tvivla runt vår egen, i grunden oproblematiska lust, när vi ställer oss i relation till sexologers upplysningar och förklaringar?

Ja, ett sätt att se på saken är att sexologin, vars syfte är att öka kunskaper om sexualitet, istället fungerar undertryckande och hämmande. Att den skapar fack där vi ofrånkomligen placeras av andra eller placerar oss själva. Att den normerar och därmed motverkar syftet att befria och öka valmöjligheter. Sexologerna skapar nya termer och problemställningar och har i det en makt att definiera rätt och fel, sant och falskt, bra och dåligt. Det blir en tvådelning och en värdering. Det är visserligen inget fel i att avtäcka problem. Men reflektioner över den mänskliga sexualiteten kräver att alla delarna är lika bra och lika värdefulla alternativ. Som t.ex. närvaron eller frånvaron av lust.

Även sammanhanget spelar en roll. Jag har en gång i tiden tillfrågats att svara på frågor runt sex i ett glättigt magasin riktat till yngre kvinnor. Det var inte något alldeles enkelt beslut att ta, men jag valde att tacka ja. Efteråt har jag funderat på om mina svar, utifrån sammanhanget, i själva verket bidrog till att förstärka en könsstereotyp föreställning om kvinnors sexualitet. Bidrog jag till att stärka heteronormen, eftersom frågorna så tydligt utgick ifrån att läsaren är en heterosexuell kvinna? Understödde jag ett kroppsideal som jag samtidigt är kritisk till? Dessa och andra frågor snurrade runt i huvudet och jag bestämde mig för att fortsättningsvis välja mina sammanhang med ett kritiskt förhållningssätt.

Det är inte lätt att vara kritisk, inte heller självkritisk, men jag har gjort det till något av en ledstjärna i mitt arbete. Det handlar inte om att framhäva sig som bättre eller ädlare. Nej, det handlar om att ta sexualiteten på allvar. Att skärskåda makten och rollen av ”expert” men också att se sexualitetens ups and downs utan att beskriva det ena som rätt och det andra som fel. Både svårigheterna – lidandet – och möjligheterna – lidelsen är sexualitetens beståndsdelar. Båda behövs, för hur kan vi annars känna igen det goda utan det som upplevs som svårt? Helgen till ära, sexualiteten är en vandring utmed en Via Dolorosa och en Via Libidinosa samtidigt.

Jag vill passa på att gratulera RFSU, som imorgon, 30 mars, fyller ansenliga 80 år! Stort grattis till Sveriges främsta sexualupplysare.

Glad påsk!

Reflektera mera!


Människan har i alla tider skildrat sexualitet, i bild, i skrift, genom andra konstformer. Allt ifrån grottmålningar, krukor från det antika Grekland eller Pompeji, eller som i vårt svenska kulturarvs fall – hällristningar i Vitlycke i Bohuslän och bilden av "brudparet" högst upp till vänster – till dagens uppsjö av reklambilder, kärleksfilmer eller porrklipp på nätet visar på vårt ständiga behov av att visa upp och ta del av sexualitet och dess olika uttryck. Det handlar om att förstå sexualiteten, dess kraft och dess påverkan på våra liv, med allt vad det innebär.

Men det handlar också om att få en inblick i det hemligaste av allt. Att få en glimt av hur andra gör. För det har människor i alla tider varit nyfikna på (och du får säga vad du vill). Så fort det exempelvis har uppfunnits någon form av ny teknik har den direkt använts för att skildra människans sexualitet. Ett antagande är att det rentav är vårt behov av att snabbt och enkelt ta del av skildringar av sexualitet som styrt efterfrågan och därmed påskyndat den snabba tekniska utvecklingen, som allt bättre och effektiva mobiler, datorer, internet, bredband.

Men vår nyfikenhet handlar inte bara om just nyfikenhet. Vi vill alla veta hur andra gör för att vi vill lära oss, göra som andra, känna att vi hör till genom att göra som andra. Här kan alla typer av skildringar av sexualitet sägas återspegla såväl en fysisk sexualitet, det som andra gör, som våra föreställningar kring den, hur den borde vara.  Skildringarna upplyser och förklarar men de normerar, skapar ideal och hintar om vad som är eftersträvansvärt samtidigt. Det är här som det skapas begränsningar för oss alla. Att män ska vara virila, välutrustade, ständigt kåta (läs min kollegas Suzann Larsdotters intressanta inlägg). Kvinnor ska vara passiva, inväntande, känslosamma. Sexualiteten hör ungdomen till. Och så vidare.

Pornografin som den kanske mest tydliga skildringen av sexualitet har ur ett vetenskapligt perspektiv en mycket varierad funktion för oss människor. Den kan fungera som ”onanivirke” för en del. Nästan alla pojkar och tre av fyra flickor har någon gång sett porr och uppger här som sitt främsta skäl till att titta inspiration, porr som kunskapskälla eller porr som en umgängesform. Traditionellt marginaliserade grupper, som HBTQ-personer eller personer med funktionsnedsättningar, kan få en bekräftelse genom att relativt enkelt hitta och se bilder av samkönad sexualitet eller sex där personer har en kropp som inte motsvarar idealen från reklampelare eller kärleksfilmer. Kvinnor kan bejaka sin sexualitet och både få förebilder och gå emot traditionella förväntningar på hur kvinnor ska handla.

Vi ska naturligtvis vara kritiska mot de bilder som förmedlas, vi ska dryfta och ifrågasätta, men med största sannolikhet är det ett misslyckat och onödigt projekt att t.ex. förbjuda porren, i alla fall om man inte ser sig som moralens väktare. För det är sällan metoden, tillvägagångssättet som är problemet – porren blir en ”budbärare” och man ska som bekant inte skjuta budbäraren. Den är en av många kanaler som människor själva har skapat och som inte minst visar vad vi gjort till ett ideal. Och ideal, begränsande normer och krav kommer att kvarstå om vi inte inser att frågan är större än så. Redan mycket små barn påverkas och styrs av föreställningar hur pojkar och flickor ska bete sig eller se ut. Så utmaningen är att förstå att vi alla både skapar och återskapar föreställningarna, överallt och hela tiden. Här skulle vi alla behöva stanna upp och börja reflektera. Hur vill vi ha det istället? Och hur ska vi komma dit genom ett första, enkelt steg här och nu?

Så länge vi okritiskt tittar på kärleksfilmer och tv-serier, läser litteratur eller för den delen oreflekterat hämtar kunskaper om sex i porren riskerar vi att någon gång känna oss som misslyckade, otillräckliga, dåliga människor. Just porren är dessutom tabubelagd och ingen vågar väl ställa sig på barrikaderna för att försvara rätten att ta del av den (men kritisera budskapen i den) på samma sätt som vi anser oss ha rätt att läsa eller titta på tv. Underförstått skulle det vara ett erkännande: jag tittar på porr. Och vad säger det då om mig som person? Men så länge alltifrån skolans sexualundervisning till vår minst sagt bristande förmåga till eftertanke om allt vad vår sexualitet och våra relationer anbelangar lämnar övrigt att önska, så länge unga och vuxna inte kan få sakliga svar kring frågor runt sex, så länge kommer lite att hända. Att skambelägga eller förbjuda porr är att hälla ut barnet med badvattnet. Vi fråntar oss själva en möjlighet att föra fram de delar som visar oönskade ideal i ljuset för att kunna kritiskt granska dem.

Det är helg alldeles strax. Ta gärna en extra funderare: hur ska du njuta sexuellt den här helgen? Så att det blir något nytt, något extra, något mera ”du”. Reflektera mera!

Sexsnack


Sverige är det första land i världen som infört obligatorisk sex- och samlevnadsundervisning i skolan, året var 1955. Det var något att vara stolt över då och är det idag när en av samhällets bärande institutioner, skolan, lär ut kunskaper om en väsentlig del av att vara människa, om sexualitet, om relationer. För det är ingen självklarhet som att andra, lika viktiga aspekter av att vara människa och leva i ett samhälle blir till undervisning, som historia, språk, naturvetenskap och så vidare. Det är si och så med både tillgång och kvalitet på god sex- och samlevnadsundervisning, och elever i den skolform som jag studerar, särskolan, efterlyser fler tillfällen till samtal och reflektion om sexualitet och relationer. Som sannolikt de flesta andra, unga som äldre. Vi behöver prata om och vi behöver begrunda en så pass viktig del av vårt liv. Varför skulle annars ämnet kärlek vara så centralt i konst, musik, film? Jo, det är för att det berör oss alla på något sätt.

Under veckan som gått har jag, som ofta annars, tänkt på olika föreställningar vi alla bär med oss om oss själva och om andra, om sexualitet och om relationer. Hur vi förinnerliga bilder som andra förmedlar till oss och vilken betydelse det kan få för oss. ”Var en riktig karl!”. ”Fina flickor gör inte så!”. ”Jag måste gå ner i vikt, annars gör han slut…”. För er som följer min blogg är det ingen nyhet att jag särskilt intresserar mig för just våra (inlärda) bilder och uppfattningar. Det är, anser jag, de som i mångt och mycket svarar på våra frågor om hur vi ska känna, tänka och agera, men som också banar väg för upplevelser av såväl svårigheter som möjligheter. Vi har alla lärt oss en karta som leder oss genom vårt liv som sexuella varelser. Vi har en tolkning av begrepp som ”man”, ”kvinna”, ”kropp” eller ”sex”. Men vi behöver också förstå dessa innebörder, placera dem i vårt eget lilla sammanhang, hitta oss själva för att kunna svara på frågan ”vem är jag?”. Ett för mig beklämmande exempel är insikten att varje gång någon söker sexuell rådgivning har jag alldeles för få platser att hänvisa till. Sexualitet betraktas som en lyxfråga, en lyxproblematik i vårt samhälle. Tänk internet, tänk sexuellt överförda infektioner, tänk sexuell läggning, tänk oönskade graviditeter, tänk sexism, tänk relationsproblem, tänk sexuellt våld. Det finns oändligt många samhällsfrågor som hade kunnat hamna i annan dager om vi tydligt hade erkänt deras kopplingar till den mänskliga sexualiteten, och omvänt.

Det svenska samhället utvecklas och förändras och med det dess, och vår, syn på olika företeelser. Sexualitet har gått från att vara en fråga för en (förment heterosexuell) man och en (förment heterosexuell) kvinna inom ett äktenskap och sex som något som kom till uttryck mellan lakanen i ett sovrum, till att handla om individens ansvar, förmåga att tänka förnuftigt, agera efter moget övervägande. Det som krånglar till det är att vi agerar utifrån förnuftet ibland, men bara ibland. Var och en som läser den här texten kan lätt återkalla händelser där man gjort saker som man efteråt inte har kunnat begripa. ”Jag var full”. ”Jag var så förälskad”. ”Jag trodde att man kunde se om någon hade klamydia”. ”Jag trodde att vi var överens och han såg ju snäll ut”. Vi söker förståelsen i efterhand, för att skona oss själva och vårt samvete. Kanske borde vi åter satsa mer på en svensk tradition av folkbildning, brett folkhälsoarbete och upplysning, som etnologen Maria Bäckman menar är den svenska modellen att lösa problem.

Dagens sex- och samlevnadsundervisning har förändrats och har enligt Bäckman ett brett perspektiv med diskussioner och problematisering av sexistiskt språkbruk och begränsande normer men också tar upp allt mellan jämställdhet och kroppens anatomi. Synen är att sexualiteten är något positivt och ska bejakas. Men det är lite si och så också med den saken. I skolans undervisning men också i det offentliga samtalet, liksom i det egna privata samtalet, över ett glas fredagsvin. Vi fokuserar lätt problemen och tänker fortfarande traditionellt och stereotypt. Flickor ses som offer, pojkar är driftstyrda potentiella förövare. Flickor har ingen egen sexualitet eller vilja till sex. Pojkar tänker med sitt kön. Flickors sexualitet är alltid beroende av pojkars, pojkar har en egen självständig sexualitet. Här särskiljs tidigt män från kvinnor, här likställs män och här likställs kvinnor. Orättvist?

Om vi nu ändå lever i ett samhälle som lär ut det individuella ansvaret, hur kan vi faktiskt ta ett ansvar? Vi har faktiskt del i hur vi ser på och tilltalar varandra, hur vi behandlar varandra och oss själva. Men! Sexualitet och relationer kommer aldrig att vara enbart ett individuellt ansvar, av det enkla skälet att vi lever i ett samhälle, är omgivna av andra människor och det är andra som lär oss hur vi ska vara. Jag har inget enkelt svar, men kanske handlar det om något så klichéartat som en helhetssyn. Individ och samhälle. Rådgivning till dig som känner dig ensam eller har en krisande relation och en bred sexualupplysning, i skolan, i media. Ett kritiskt förhållningssätt på reklampelare och i ditt samtal med dina polare.

Jo, en sak till. Problem, problem, problem. Men vart tog njutningen vägen…? En kollega och vän gav mig följande tips. Skämt åsido, men är det något för Lunds Universitet?

Här är andra länkar till några intressanta inlägg