söndag 25 mars 2012

Inne i dimman - motstånd och optimism

Utanför mitt fönster råder dimma. Våren tycks tveka en aning, men vintergäcken har redan blommat över och tulpanerna i trädgården slår ut vilken dag som helst. På samma sätt känner jag inför mina doktorandstudier för tillfället. Det råder dimma, jag befinner mig i en känsla av att jag inte ser något alls (eller paradoxalt nog ser alldeles för mycket), och medan en äldre idé blommar över står andra i kö för att få lov att visa sin prakt. Jag anar att det är så det kommer att se ut inom överskådlig framtid. Igår läste jag en artikel av om informationsökningsprocessen av professor Carol Collier Kuhlthau. I artikeln föreslår Kuhlthau en indelning av denna process i sju faser: initiation, selection, exploration, formulation, collection, presentation och assessment. Varje fas tillskrivs känslor och tankar, och den första fasen sägs präglas av vaga föreställningar om vad man är ute efter och domineras av en känsla av osäkerhet. Aktiviteten forskaren ägnar sig under denna fas är att... söka. Själv befinner jag mig nog i fas två just nu, i selection-fasen, och är både optimistisk och i allra högsta grad redo att börja söka information. Jag har börjat så smått och det ligger en hög av cirka 30 genomlästa artiklar på mitt bord. Men jag vill lära mig att söka information, relevant för min kommande avhandling, på ett mera systematiskt vis. Så jag har bestämt mig för att påbörjat doktorandkursen "att söka vetenskaplig information" för att lära mi hantverket på rätt sätt från början. Jag är optimistisk just nu... och något motstånd existerar inte!

Jag har även läst igenom en spännande bok som närmar sig funktionsnedsättningar ur ett genusperspektiv. Det är kvinnor som står i fokus. Bland mycket annat framgår det att kvinnor ofta införlivar omgivningens syn på sin sexualitet som antingen obefintlig eller som farlig och potentiellt riskfylld. Så ses t.ex. menstruation som en källa till smärta snarare än ett tecken på att personen är kvinna eller har förmåga att få barn, och sex (samlag) ses som en risk att bli gravid snarare än en tänkbar källa till njutning. Som tur är finns det också en ansats till motstånd mot begränsningar och kontroll hos flera kvinnor som intervjuats. Sådan forskning gör mig optimistisk och stärker min övertygelse om att sexualupplysning och sexualundervisning är en viktig faktor i att stärka hälsan hos människor, oavsett funktion. Samtidigt gör funktionsnedsättningen förutsättningarna en aning mera komplexa. När jag läste boken blev jag nyfiken på hur det ser ut när det gäller män och sexualitet i detta avseende. Förhoppningsvis kan jag hitta en del spännande material i samband med mina sökningar. Eller så får jag helt enkelt intervjua män själv för att ta reda på hur män med (intellektuella) funktionsnedsättningar kan tänkas se på sin sexualitet.

För er som undrar hur det gick för mig i St Petersburg, så kan jag säga att det gick bra. Föreläsningen, där jag bl.a. tog upp heteronormen som ett hot för hälsa hos personer med intellektuella funktionsnedsättningar, uppskattades så vitt jag kan bedöma det. Många nickade i alla fall instämmande under mina 20 minuter. Efteråt fick jag dock veta att många uppfattade föreläsningens innehåll som ett budskap från en annan planet och mina förslag på hur man kan arbeta mest som en omöjlig och ouppnåelig dröm. Någon sade att Ryssland i det avseendet befinner sig hundra år efter Norden och optimismen var påtagligt frånvarande. Jag hoppas trots detta innerligt att jag kunnat ge mina kollegor i St Petersburg något till livs. I vilket fall som helst hoppas jag kunna etablera ett samarbete och ett utbyte så att vi kan lära av varandra och stötta varandra i stort som i smått.

St Petersburg, ja. Lagen om förbud mot "gaypropaganda" gick tyvärr igenom och råder nu. För många människor som älskar någon av samma kön riskerar livet i staden att bli lite mer av "it really feels like hell", precis som Flash and the pan sjöng om New York på 70-talet (en låt som förresten lånade ut ett mellanspel till ett svenskt tv-underhållningsprogram på 80-talet, Razzel). Men det är verkligen inte läge att prata med St Peter än! Likt kvinnor i studien jag åberopar hoppas jag på ett motstånd och en optimism i St Petersburg! Något injagar en gnutta optimism och säger mig att de kollegor jag mött under konferensen kommer att vara en viktig länk i att göra livet värt att leva för HBTQ-personer med intellektuella funktionsnedsättningar i staden...