Jag läser en artikel med titeln ”Chefers sexliv allt sämre” i tidskriften Chef (nr 1, 2013). 1428 svenska chefer har
medverkat i en stor kartläggning avseende sitt sexliv, det är på sitt sätt en
nedslående men inte förvånande läsning. Det måste poängteras att enkätstudien
som ligger till grund för de data som presenteras inte är någon vetenskap. Man
kan t.ex. diskutera urvalet av de som besvarat enkäten (och således vilka som
ev. valt bort att besvara den) eller att begrepp inte definieras – det är t.ex.
inte klart vad exakt det är man vill undersöka. Sexlivet? Kärlekslivet? Den tid
man har för sin partner? Alltihop och mer därtill? Dessutom är det inte klart
hur fördelningen mellan män och kvinnor i absoluta tal ser ut, vilket är
allvarligt. Men jag väljer ändå att skildra mina funderingar eftersom
enkätstudiens resultat kan betraktas som ett nedslag i ett utbrett fenomen i
vårt samhälle idag. Stressen.
Det verkar som att upplevelsen av att stressen påverkan
sexualiteten och relationerna hos svenska chefer ökar med tiden, i alla fall
sedan en liknande kartläggning 2007. Överlag säger knappt hälften att sexlivet
blivit sämre sedan man tillträtt sin tjänst som chef. Kvinnor och yngre
personer (under 30) uppger i större grad att sexlivet har försämrats, jämfört
med män. Mer än var tredje chef svarar att relationen till partnern blivit
sämre. Analysen genomförd av kända relationsrådgivare går ut på att det handlar
om att få ihop livspusslet, stressen kretsar kring framgångar inom många
områden, som hemmet, det sociala umgänget och, förstås, i sin relation. Svackor
i livet sägs vara förbjudna och vi förväntas gå igenom livet leende och glada.
Allt annat är en skam och möjligen också tecken på dålig karaktär, tänker jag.
Vem vill arbeta eller leva med en misslyckad människa?
Det är alltså ingenting nytt för mig som sexolog. Frågor rörande
stress i vardagen är vanliga och på ett sätt är även lösningarna enkla, i alla
fall i teorin. Det handlar om att ta sig tid och sakta ner, att sova ut
(trötthet uppges vara det som främst påverkar sexlivet negativt), att vara med
sin partner lite mer. Att skära ner på arbetet och prioritera annat i livet,
som att klappa katten lite oftare, promenera i skogen lite mer eller umgås med
vänner lite mera frekvent. Eller som Eva Rusz skriver i artikeln: ”Att vara
förtroliga, hålla om varandra eller vila i varandras armar kan vara lika mycket
värt som ett sju eller åtta minuters långt samlag”.
Utmaningen ligger i att tillämpa detta i vardagen. Det känns
nästan som att många av oss lever i en ond spiral, en kedja av faktorer som
påverkar varandra och som ställer krav. Om vi ska umgås mer med vänner ställs
det krav på t.ex. intressanta aktiviteter att göra ihop, fina kök att laga
maten i eller vackra hem att bjuda hem till. Maten som vi äter försätter oss i
uppfattningen att man borde träna mer. Att resa – för att t.ex. ha något att
prata om med sina vänner – är dyrt, och även jobbet ställer krav på att
prestera, visa sig vara kompetent och framgångsrik. Och så behöver vi de där
inkomsterna för att kunna finansiera allt detta: bolånen, gymkorten, resorna,
aktiviteterna. Till det har vi normen om att ”bra” sex är ett tecken på en
lyckad relation, och att bra sex betyder i det fallet att prestera (t.ex.
samlag under ett visst antal minuter). Vem blir inte stressad av att bara läsa
detta (och jag har inte ens nämnt ordet barn)?
Jag är av uppfattningen att sexualiteten är det som kroppen
först ”tittar på” när det blir för mycket av allt. Ska något skäras ner på så är
det lusten som minskas. Tiden med partnern väljs sedan bort och sex prioriteras
undan för annat som bara ”måste” göras. Här hjälper knappast goda och kloka
råd. Risken är snarast att de blir till floskler och värdelösa instruktioner
som i förlängningen förstärker stressen och känslan av tillkortakommanden. Det
är ett moment 22. Eller som Chefs redaktör Cissi Elwin Frenkel konstaterar:
”Egentligen borde ju just chefer vara dem som skulle kunna ha det allra mest
strålande sexlivet. Vi har ju verktygen. Vi har ju gått kurserna”. Jag måste
tillstå att även en sexolog står ofta handfallen inför uppgiften, även i den
egna lilla världen. Jag som gått kurserna, jag som har verktygen…
Så
vad gör vi åt detta? Sällan har de goda råden varit dyrare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar