onsdag 1 maj 2013

Chefens sexliv


Jag läser en artikel med titeln ”Chefers sexliv allt sämre” i tidskriften Chef (nr 1, 2013). 1428 svenska chefer har medverkat i en stor kartläggning avseende sitt sexliv, det är på sitt sätt en nedslående men inte förvånande läsning. Det måste poängteras att enkätstudien som ligger till grund för de data som presenteras inte är någon vetenskap. Man kan t.ex. diskutera urvalet av de som besvarat enkäten (och således vilka som ev. valt bort att besvara den) eller att begrepp inte definieras – det är t.ex. inte klart vad exakt det är man vill undersöka. Sexlivet? Kärlekslivet? Den tid man har för sin partner? Alltihop och mer därtill? Dessutom är det inte klart hur fördelningen mellan män och kvinnor i absoluta tal ser ut, vilket är allvarligt. Men jag väljer ändå att skildra mina funderingar eftersom enkätstudiens resultat kan betraktas som ett nedslag i ett utbrett fenomen i vårt samhälle idag. Stressen.

Det verkar som att upplevelsen av att stressen påverkan sexualiteten och relationerna hos svenska chefer ökar med tiden, i alla fall sedan en liknande kartläggning 2007. Överlag säger knappt hälften att sexlivet blivit sämre sedan man tillträtt sin tjänst som chef. Kvinnor och yngre personer (under 30) uppger i större grad att sexlivet har försämrats, jämfört med män. Mer än var tredje chef svarar att relationen till partnern blivit sämre. Analysen genomförd av kända relationsrådgivare går ut på att det handlar om att få ihop livspusslet, stressen kretsar kring framgångar inom många områden, som hemmet, det sociala umgänget och, förstås, i sin relation. Svackor i livet sägs vara förbjudna och vi förväntas gå igenom livet leende och glada. Allt annat är en skam och möjligen också tecken på dålig karaktär, tänker jag. Vem vill arbeta eller leva med en misslyckad människa?

Det är alltså ingenting nytt för mig som sexolog. Frågor rörande stress i vardagen är vanliga och på ett sätt är även lösningarna enkla, i alla fall i teorin. Det handlar om att ta sig tid och sakta ner, att sova ut (trötthet uppges vara det som främst påverkar sexlivet negativt), att vara med sin partner lite mer. Att skära ner på arbetet och prioritera annat i livet, som att klappa katten lite oftare, promenera i skogen lite mer eller umgås med vänner lite mera frekvent. Eller som Eva Rusz skriver i artikeln: ”Att vara förtroliga, hålla om varandra eller vila i varandras armar kan vara lika mycket värt som ett sju eller åtta minuters långt samlag”.

Utmaningen ligger i att tillämpa detta i vardagen. Det känns nästan som att många av oss lever i en ond spiral, en kedja av faktorer som påverkar varandra och som ställer krav. Om vi ska umgås mer med vänner ställs det krav på t.ex. intressanta aktiviteter att göra ihop, fina kök att laga maten i eller vackra hem att bjuda hem till. Maten som vi äter försätter oss i uppfattningen att man borde träna mer. Att resa – för att t.ex. ha något att prata om med sina vänner – är dyrt, och även jobbet ställer krav på att prestera, visa sig vara kompetent och framgångsrik. Och så behöver vi de där inkomsterna för att kunna finansiera allt detta: bolånen, gymkorten, resorna, aktiviteterna. Till det har vi normen om att ”bra” sex är ett tecken på en lyckad relation, och att bra sex betyder i det fallet att prestera (t.ex. samlag under ett visst antal minuter). Vem blir inte stressad av att bara läsa detta (och jag har inte ens nämnt ordet barn)?

Jag är av uppfattningen att sexualiteten är det som kroppen först ”tittar på” när det blir för mycket av allt. Ska något skäras ner på så är det lusten som minskas. Tiden med partnern väljs sedan bort och sex prioriteras undan för annat som bara ”måste” göras. Här hjälper knappast goda och kloka råd. Risken är snarast att de blir till floskler och värdelösa instruktioner som i förlängningen förstärker stressen och känslan av tillkortakommanden. Det är ett moment 22. Eller som Chefs redaktör Cissi Elwin Frenkel konstaterar: ”Egentligen borde ju just chefer vara dem som skulle kunna ha det allra mest strålande sexlivet. Vi har ju verktygen. Vi har ju gått kurserna”. Jag måste tillstå att även en sexolog står ofta handfallen inför uppgiften, även i den egna lilla världen. Jag som gått kurserna, jag som har verktygen…

Så vad gör vi åt detta? Sällan har de goda råden varit dyrare...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar