onsdag 1 maj 2013

Via Dolorosa & Via Libidinosa


Följande text skrev jag påsken 2013

Det är påsk, helgen där Jesu lidande, död och uppståndelse står i centrum. Eller passionen, ett ord som också betyder lidelse, åtrå och som på sitt sätt sammanfattar sexualitetens kärna – såväl begär och lust som smärta och plåga. Rågången mellan delarna är tunn, ibland icke existerande. Mot den bakgrunden noterar jag att jag från och till ställer mig frågan vad mitt arbete som sexolog leder till, när det kommer till kritan: förstärkt lust eller förstärkt lidande? Det är också en fråga som min kollega och forskningshandledare Lotta Löfgren-Mårtenson ställer sig i sin pågående studie om sexologers profession. Läs mer om den, och mycket i annat, i boken ”Sexualitet” (Liber förlag), som ger en god och tillgänglig överblick över fenomenet sexualitet.

I boken konstateras att lusten är norm i vårt samhälle. Vi ska helt enkelt både känna och (vilja) uttrycka lust, oavsett hur vi lever. Alternativet, att inte känna eller inte (vilja) uttrycka lust är inte självklart, det är varken önskvärt eller eftersträvansvärt. Lotta Löfgren-Mårtenson beskriver det som att lusten är en generell princip och mycket av tillvaron ses ur ett slags lustperspektiv. Det är här sexologens arbete kommer in i bilden, eftersom det är ofta vi som möter personer som upplever ett sexuellt problem. Som ett lidande orsakat i avsaknad av lust. Eller en smärta när åtrån lyser med sin frånvaro. Och det är lätt hänt att målet med sexologiskt arbete blir att arbeta för mer lust. Man kan fråga sig varför…

En aspekt av Lotta Löfgren-Mårtensons tankar kretsar runt frågan om sexologiska resurser i själva verket bidrar till att skapa problem, eftersom det är när möjligheten att söka hjälp som människor också identifierar problem att söka för. Det är samma tendens, tänker jag, som den gången när jag bläddrade i en bok om olika sjukdomar och liksom började leta efter symptom hos mig själv. Omvänt, hade vi upplevt färre problem om vi inte hade haft ett sexologskrå som uttalat sig, kommenterat, upplyst, forskat eller utbildat runt sexualitet? Bidrar den sexologiska vetenskapen och yrkespraktiken till att förvirra, försvåra, förvanska sexualiteten, undrar Löfgren-Mårtenson? Börjar vi tvivla runt vår egen, i grunden oproblematiska lust, när vi ställer oss i relation till sexologers upplysningar och förklaringar?

Ja, ett sätt att se på saken är att sexologin, vars syfte är att öka kunskaper om sexualitet, istället fungerar undertryckande och hämmande. Att den skapar fack där vi ofrånkomligen placeras av andra eller placerar oss själva. Att den normerar och därmed motverkar syftet att befria och öka valmöjligheter. Sexologerna skapar nya termer och problemställningar och har i det en makt att definiera rätt och fel, sant och falskt, bra och dåligt. Det blir en tvådelning och en värdering. Det är visserligen inget fel i att avtäcka problem. Men reflektioner över den mänskliga sexualiteten kräver att alla delarna är lika bra och lika värdefulla alternativ. Som t.ex. närvaron eller frånvaron av lust.

Även sammanhanget spelar en roll. Jag har en gång i tiden tillfrågats att svara på frågor runt sex i ett glättigt magasin riktat till yngre kvinnor. Det var inte något alldeles enkelt beslut att ta, men jag valde att tacka ja. Efteråt har jag funderat på om mina svar, utifrån sammanhanget, i själva verket bidrog till att förstärka en könsstereotyp föreställning om kvinnors sexualitet. Bidrog jag till att stärka heteronormen, eftersom frågorna så tydligt utgick ifrån att läsaren är en heterosexuell kvinna? Understödde jag ett kroppsideal som jag samtidigt är kritisk till? Dessa och andra frågor snurrade runt i huvudet och jag bestämde mig för att fortsättningsvis välja mina sammanhang med ett kritiskt förhållningssätt.

Det är inte lätt att vara kritisk, inte heller självkritisk, men jag har gjort det till något av en ledstjärna i mitt arbete. Det handlar inte om att framhäva sig som bättre eller ädlare. Nej, det handlar om att ta sexualiteten på allvar. Att skärskåda makten och rollen av ”expert” men också att se sexualitetens ups and downs utan att beskriva det ena som rätt och det andra som fel. Både svårigheterna – lidandet – och möjligheterna – lidelsen är sexualitetens beståndsdelar. Båda behövs, för hur kan vi annars känna igen det goda utan det som upplevs som svårt? Helgen till ära, sexualiteten är en vandring utmed en Via Dolorosa och en Via Libidinosa samtidigt.

Jag vill passa på att gratulera RFSU, som imorgon, 30 mars, fyller ansenliga 80 år! Stort grattis till Sveriges främsta sexualupplysare.

Glad påsk!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar