Via Dolorosa & Via Libidinosa

Följande text skrev jag påsken 2013

Det är påsk, helgen där Jesu lidande, död och uppståndelse står i centrum. Eller passionen, ett ord som också betyder lidelse, åtrå och som på sitt sätt sammanfattar sexualitetens kärna – såväl begär och lust som smärta och plåga. Rågången mellan delarna är tunn, ibland icke existerande. Mot den bakgrunden noterar jag att jag från och till ställer mig frågan vad mitt arbete som sexolog leder till, när det kommer till kritan: förstärkt lust eller förstärkt lidande? Det är också en fråga som min kollega och forskningshandledare Lotta Löfgren-Mårtenson ställer sig i sin pågående studie om sexologers profession. Läs mer om den, och mycket i annat, i boken ”Sexualitet” (Liber förlag), som ger en god och tillgänglig överblick över fenomenet sexualitet.

I boken konstateras att lusten är norm i vårt samhälle. Vi ska helt enkelt både känna och (vilja) uttrycka lust, oavsett hur vi lever. Alternativet, att inte känna eller inte (vilja) uttrycka lust är inte självklart, det är varken önskvärt eller eftersträvansvärt. Lotta Löfgren-Mårtenson beskriver det som att lusten är en generell princip och mycket av tillvaron ses ur ett slags lustperspektiv. Det är här sexologens arbete kommer in i bilden, eftersom det är ofta vi som möter personer som upplever ett sexuellt problem. Som ett lidande orsakat i avsaknad av lust. Eller en smärta när åtrån lyser med sin frånvaro. Och det är lätt hänt att målet med sexologiskt arbete blir att arbeta för mer lust. Man kan fråga sig varför…

En aspekt av Lotta Löfgren-Mårtensons tankar kretsar runt frågan om sexologiska resurser i själva verket bidrar till att skapa problem, eftersom det är när möjligheten att söka hjälp som människor också identifierar problem att söka för. Det är samma tendens, tänker jag, som den gången när jag bläddrade i en bok om olika sjukdomar och liksom började leta efter symptom hos mig själv. Omvänt, hade vi upplevt färre problem om vi inte hade haft ett sexologskrå som uttalat sig, kommenterat, upplyst, forskat eller utbildat runt sexualitet? Bidrar den sexologiska vetenskapen och yrkespraktiken till att förvirra, försvåra, förvanska sexualiteten, undrar Löfgren-Mårtenson? Börjar vi tvivla runt vår egen, i grunden oproblematiska lust, när vi ställer oss i relation till sexologers upplysningar och förklaringar?

Ja, ett sätt att se på saken är att sexologin, vars syfte är att öka kunskaper om sexualitet, istället fungerar undertryckande och hämmande. Att den skapar fack där vi ofrånkomligen placeras av andra eller placerar oss själva. Att den normerar och därmed motverkar syftet att befria och öka valmöjligheter. Sexologerna skapar nya termer och problemställningar och har i det en makt att definiera rätt och fel, sant och falskt, bra och dåligt. Det blir en tvådelning och en värdering. Det är visserligen inget fel i att avtäcka problem. Men reflektioner över den mänskliga sexualiteten kräver att alla delarna är lika bra och lika värdefulla alternativ. Som t.ex. närvaron eller frånvaron av lust.

Även sammanhanget spelar en roll. Jag har en gång i tiden tillfrågats att svara på frågor runt sex i ett glättigt magasin riktat till yngre kvinnor. Det var inte något alldeles enkelt beslut att ta, men jag valde att tacka ja. Efteråt har jag funderat på om mina svar, utifrån sammanhanget, i själva verket bidrog till att förstärka en könsstereotyp föreställning om kvinnors sexualitet. Bidrog jag till att stärka heteronormen, eftersom frågorna så tydligt utgick ifrån att läsaren är en heterosexuell kvinna? Understödde jag ett kroppsideal som jag samtidigt är kritisk till? Dessa och andra frågor snurrade runt i huvudet och jag bestämde mig för att fortsättningsvis välja mina sammanhang med ett kritiskt förhållningssätt.

Det är inte lätt att vara kritisk, inte heller självkritisk, men jag har gjort det till något av en ledstjärna i mitt arbete. Det handlar inte om att framhäva sig som bättre eller ädlare. Nej, det handlar om att ta sexualiteten på allvar. Att skärskåda makten och rollen av ”expert” men också att se sexualitetens ups and downs utan att beskriva det ena som rätt och det andra som fel. Både svårigheterna – lidandet – och möjligheterna – lidelsen är sexualitetens beståndsdelar. Båda behövs, för hur kan vi annars känna igen det goda utan det som upplevs som svårt? Helgen till ära, sexualiteten är en vandring utmed en Via Dolorosa och en Via Libidinosa samtidigt.

Jag vill passa på att gratulera RFSU, som imorgon, 30 mars, fyller ansenliga 80 år! Stort grattis till Sveriges främsta sexualupplysare.

Glad påsk!

Reflektera mera!

Människan har i alla tider skildrat sexualitet, i bild, i skrift, genom andra konstformer. Allt ifrån grottmålningar, krukor från det antika Grekland eller Pompeji, eller som i vårt svenska kulturarvs fall – hällristningar i Vitlycke i Bohuslän och bilden av "brudparet" högst upp till vänster – till dagens uppsjö av reklambilder, kärleksfilmer eller porrklipp på nätet visar på vårt ständiga behov av att visa upp och ta del av sexualitet och dess olika uttryck. Det handlar om att förstå sexualiteten, dess kraft och dess påverkan på våra liv, med allt vad det innebär.

Men det handlar också om att få en inblick i det hemligaste av allt. Att få en glimt av hur andra gör. För det har människor i alla tider varit nyfikna på (och du får säga vad du vill). Så fort det exempelvis har uppfunnits någon form av ny teknik har den direkt använts för att skildra människans sexualitet. Ett antagande är att det rentav är vårt behov av att snabbt och enkelt ta del av skildringar av sexualitet som styrt efterfrågan och därmed påskyndat den snabba tekniska utvecklingen, som allt bättre och effektiva mobiler, datorer, internet, bredband.

Men vår nyfikenhet handlar inte bara om just nyfikenhet. Vi vill alla veta hur andra gör för att vi vill lära oss, göra som andra, känna att vi hör till genom att göra som andra. Här kan alla typer av skildringar av sexualitet sägas återspegla såväl en fysisk sexualitet, det som andra gör, som våra föreställningar kring den, hur den borde vara.  Skildringarna upplyser och förklarar men de normerar, skapar ideal och hintar om vad som är eftersträvansvärt samtidigt. Det är här som det skapas begränsningar för oss alla. Att män ska vara virila, välutrustade, ständigt kåta (läs min kollegas Suzann Larsdotters intressanta inlägg). Kvinnor ska vara passiva, inväntande, känslosamma. Sexualiteten hör ungdomen till. Och så vidare.

Pornografin som den kanske mest tydliga skildringen av sexualitet har ur ett vetenskapligt perspektiv en mycket varierad funktion för oss människor. Den kan fungera som ”onanivirke” för en del. Nästan alla pojkar och tre av fyra flickor har någon gång sett porr och uppger här som sitt främsta skäl till att titta inspiration, porr som kunskapskälla eller porr som en umgängesform. Traditionellt marginaliserade grupper, som HBTQ-personer eller personer med funktionsnedsättningar, kan få en bekräftelse genom att relativt enkelt hitta och se bilder av samkönad sexualitet eller sex där personer har en kropp som inte motsvarar idealen från reklampelare eller kärleksfilmer. Kvinnor kan bejaka sin sexualitet och både få förebilder och gå emot traditionella förväntningar på hur kvinnor ska handla.

Vi ska naturligtvis vara kritiska mot de bilder som förmedlas, vi ska dryfta och ifrågasätta, men med största sannolikhet är det ett misslyckat och onödigt projekt att t.ex. förbjuda porren, i alla fall om man inte ser sig som moralens väktare. För det är sällan metoden, tillvägagångssättet som är problemet – porren blir en ”budbärare” och man ska som bekant inte skjuta budbäraren. Den är en av många kanaler som människor själva har skapat och som inte minst visar vad vi gjort till ett ideal. Och ideal, begränsande normer och krav kommer att kvarstå om vi inte inser att frågan är större än så. Redan mycket små barn påverkas och styrs av föreställningar hur pojkar och flickor ska bete sig eller se ut. Så utmaningen är att förstå att vi alla både skapar och återskapar föreställningarna, överallt och hela tiden. Här skulle vi alla behöva stanna upp och börja reflektera. Hur vill vi ha det istället? Och hur ska vi komma dit genom ett första, enkelt steg här och nu?

Så länge vi okritiskt tittar på kärleksfilmer och tv-serier, läser litteratur eller för den delen oreflekterat hämtar kunskaper om sex i porren riskerar vi att någon gång känna oss som misslyckade, otillräckliga, dåliga människor. Just porren är dessutom tabubelagd och ingen vågar väl ställa sig på barrikaderna för att försvara rätten att ta del av den (men kritisera budskapen i den) på samma sätt som vi anser oss ha rätt att läsa eller titta på tv. Underförstått skulle det vara ett erkännande: jag tittar på porr. Och vad säger det då om mig som person? Men så länge alltifrån skolans sexualundervisning till vår minst sagt bristande förmåga till eftertanke om allt vad vår sexualitet och våra relationer anbelangar lämnar övrigt att önska, så länge unga och vuxna inte kan få sakliga svar kring frågor runt sex, så länge kommer lite att hända. Att skambelägga eller förbjuda porr är att hälla ut barnet med badvattnet. Vi fråntar oss själva en möjlighet att föra fram de delar som visar oönskade ideal i ljuset för att kunna kritiskt granska dem.

Det är helg alldeles strax. Ta gärna en extra funderare: hur ska du njuta sexuellt den här helgen? Så att det blir något nytt, något extra, något mera ”du”. Reflektera mera!

Alla Hjärtans Dag?

Den här texten skrev jag på Alla Hjärtans Dag 2013:

Alla Hjärtans Dag, en ganska så ny företeelse i Sverige. Det är idag som vi ska skicka det där kortet, skänka den där blomman eller förklara den där kärleken till den där personen med stort P, den som vi älskar, öppet eller i hemlighet. Den som du förväntas älska. Den Enda. Ungefär som det brukar se ut i en medelmåttig amerikansk kärlekskomedi, fylld med komiska försök att närma sig den andre, inbäddad i färger – oftast rött. I hjärtan av varierande storlekar (men ju större desto bättre), i ett överflöd av prylar och symboler som visar på hur äkta kärlek uttrycks eller bevisas. Oftast är det en lagom klumpig man som närmar sig en kvinna, det är hans taffliga försök att närma sig denna snygga kvinna med en alldeles fel, pinsamt fel gåva. En kvinna som till skillnad från mannen har nära till sina känslor, som agerar överseende och omvårdande, som till slut besvarar kärleken.

Nu överdriver jag naturligtvis medvetet, men jag är definitivt inte ute och cyklar. Det är något konstgjort och pålagt med denna dag, åtminstone hur den utmålas i handeln och i media. Som ett på tok för tjockt lager av make-up. Någon tänker säkert att jag är ute efter att förstöra denna fina dag, denna dag då de fina känslorna och tankarna äntligen ska få lov att uttryckas. Och det är ju tanken som räknas, tänker denna någon, kanske. Ja, möjligen är jag ute efter att åtminstone få någon av er läsare att tänka efter. Känner du, just du, dig tilltalad av denna dags budskap?

Det är en dag vars budskap är traditionellt, stereotypt, förenklat. Budskapet denna dag talar inte om för mig vad kärlekens innebörd är, en innebörd som ju inte är alldeles enkel att definiera. En innebörd som vi säkert alla skulle definiera på vårt eget sätt. Men, det är en dag då det samtidigt fastställs att: kärleken är förbehållen ett förhållande mellan en kvinna och en man. Kärleken är tvåsam. Kärleken är självklar och oproblematisk i ett förhållande. Kärleken är alltid fin och symboliseras med fluff och mjuka kuddar, skarpa färger, gosiga djur och sammantaget en känsla av värme och mys. Alla Hjärtans Dag är utan tvekan en dag som med sina symboler slår de flesta andra dagar (utom möjligen julen) i bombasmer och överdrifter, påtvingade krav och inte minst bevisbördor. Visa att du älskar mig, annars…

Så låt mig avrunda med ett gäng öppna frågor och tänk gärna efter ett ögonblick:

Vad är kärleken för dig?

Är den alltid närvarande, alltid något fyllt av starka känslor?

Måste den bevisas?

Hur är det för dig som inte lever i en tvåsam relation?

Hur är det för dig som är lite förälskad i fler än en enda person?

Vad är denna dags budskap till alla singlar, alla olyckligt förälskade eller alla som inte känner att den heterosexuella kärleken är någon schlager? Alla de som vantrivs i sin relation, som upplever hat, hot och våld men ändå inte förmår att frigöra sig? Inte kan, inte upplever någon som helst möjlighet att frigöra sig?

Hur är det med alla ensamma människor runt omkring oss?

Kan denna dags kärleksbudskap riktas på fler sätt, till fler: vänner, avlägsna kusiner, grannar, kollegor, den som du i själva verket hatar och föraktar?

Och, avslutningsvis, varför är det bara idag som vi förväntas uttrycka vår kärlek?

Bilder av sex

Idag läste jag en tankeväckande artikel om hur vi här i Nordeuropa ser på människor från andra delar av världen, i det här fallet Asien, genom att tillskriva dem olika typer av sexuella egenskaper. Plötsligt kom jag på mig själv att tänka på att jag själv bär på en rad föreställningar om människor från andra kulturer, och en stor del av den politiska debatten handlar om hur vi ser på andras sexualitet. Fenomen som ”hedersproblematik” säger något om hur vi ser på män och kvinnor i muslimska samhällen, begrepp som ”Casanova” bottnar i bilder av sydeuropéer och den kanske mest rasistiska frågan som jag genom åren fått höra, oftare än man tror, är huruvida det stämmer att det är skillnad i penisstorlek hos män från olika kontinenter. Inte sällan handlar det snarare om en förvissning än en fråga. Vi har ju våra bilder och föreställningar klara.

Även mellanmänskliga relationer, som kärleksrelationer eller sexuella relationer som jag för enkelhetens skull väljer att kalla dem och fokusera i den här texten, bygger på bilder och uppfattningar om andra. I själva verket är det sällan som vi ingår ett avtal, som ju en relation kan sägas vara, så okritiskt och naivt godtroget som kärleks- och sexuella relationer. Tänk på den senaste prylen du köpte, låt säga din mobil. Nog ville du veta hur den fungerar, vilken lagringskapacitet den har, vilka funktioner du kan använda dig av eller vad den kostar. Du ställde följaktligen en rad frågor till försäljaren och fick, förhoppningsvis, svar som gjorde dig övertygad: jag köper den eller så köper jag den inte. Någon kan säkert invända mot att jämföra mobilköp med att ingå en relation, men principen är den samma. Med den skillnaden att vi vid relationsinträdet är snabba att ”köpa grisen i säcken”. Eller undvika frågor om vad alla inblandade förväntar sig av relationen. Vi utgår helt enkelt oftast ifrån att vi är överens, och att vi vet om vad vi är överens om.

Det är här en del av framtida relationsproblem får sin grogrund, i form av t.ex. besvikelser, frustration eller krossade förhoppningar. Ett nästan för självklart antagande för att ta upp till diskussion i en relation är om man ska ha sex ihop (och här utgår jag, normativt, ifrån en tvåsam relation). Men vem har sagt att det ska vara så? Innebär ett förhållande automatiskt att man förväntas ha sex och, kanske, även vilja ha sex? Går det att leva i en relation utan sex? Är sex i själva verket det kitt som håller ihop människor medan allt annat, som gemensamma intressen och värderingar, de egenskaper vi väljer partners utifrån eller att man helt enkelt kan ha det bra ihop, mindre viktiga? Min bild, och det är förstås också en bild, är att ett förhållande står och faller med sex. Det är inte självklart att ifrågasätta ett förhållandes vara eller inte vara om alla inblandade är nöjda med sex.

Om vi nu är överens om att sex ska ingå i förhållandet kommer det upp nya frågor. Som hur ofta vi ska ha sex, på vilket sätt, när i tid eller på vilka platser. Hur ofta talar vi om det, ärligt talat? Och förresten, med vem är det vi förväntas ha sex? Just det, är det underförstått att det är en monogam relation som gäller, det vill säga att vi endast får lov att ha sex med varandra, men inte andra? Innebär en relation av kärleks- och sexuell karaktär en tvåsamhet? Eller kan vi ha flera partners? Vi fokuserar risker med att frångå tvåsamhetsprincipen, men vad är det som gör att vi inte i lika stor utsträckning väljer att undersöka eventuella fördelar? Kan sex med fler i själva verket vara en boost, något som eggar lusten? Ja, det finns belägg för att det kan vara så. Frågan som kvarstår är om spänningen, som kan trigga igång lusten i sådana situationer, handlar om att det handlar om sex med flera individer eller om att man bryter en norm. Omvänt, skulle det vara lika intressant med flera partners om det var socialt accepterat?

Som ni märker väcks det många frågor, och frågor på det, när man börjar nysta i det hela. Jag funderar vidare, för jag är inte färdig. Jag kan bara konstatera att vi också lever med vår egen bild, självbilden, som vi borde granska oftare. Jag har t.ex. mött personer, intressant nog främst kvinnor, som är snabba att döma sig själva i de fall partnern väljer att ha sex med andra. Man tillskriver sig själv en bristande attraktionskraft, en ful kropp helt enkelt, och ser det som förklaring till att partnern (läs: mannen) har sex med andra. Män tillskrivs å andra sidan en självklar lust och det finns en viss tendens att släta över mäns agerande. Men det är nog en annan diskussion. Summa summarum: vi behöver klargöra våra förväntningar, förhoppningar och önskemål. Gentemot andra och gentemot oss själva. Inte lätt, men sannolikt nödvändigt.

Här kommer några länkar för mer läsning: artikeln jag inleder med, RFSU:s senaste sexpodd samt en bloggares kritik av innehållet i RFSU:s senaste podd. 

Din sexuella kropp

Du har en kropp, men ärligt talat, vad vet du om den? Nej, du ska verkligen inte skämmas eller känna dig okunnig! Faktum är att vi alla, lite till mans, lever med mer eller mindre omfattande kunskapsluckor om det som ligger oss närmast, den kropp som vi alltid har med oss. Förutom att vi inte alldeles säkert inte behöver känna till varenda detalj av den eller hur den fungerar, så är kroppen med sina funktioner fortfarande inte helt utforskad. Som hjärnan till exempel, den plats där orgasmen sitter, och som jag skrev om i mitt förra inlägg.

Jag måste erkänna att jag är en ”kroppsnörd”, en person som fascinerat kan titta på Vetenskapens Värld eller bläddra i en bok i en bokhandel så att tiden stannar och studera skildringar av kroppens allehanda möjligheter. Hur hjärtat fungerar. Eller blodomloppet. Eller mjälten. Och så vidare. Föga förvånande är jag också oerhört nyfiken på och rentav bergtagen av kroppens sexuella förmåga och möjligheter att skapa njutning. Här finns det mycket att lära.

Idag arbetar jag för att främja sexualupplysning och rådgivning till vuxna, en grupp som lätt hamnar mellan stolarna. Det råder en norm att vuxna ”mitt i livet” förväntas ha en fungerande sexualitet som inte kräver svar, som inte väcker funderingar och som inte varken oroar eller skänker glädje som en vill dela med andra. Det är först när problemen blir oöverstigliga, när relationen är körd i botten, depressionen ett faktum eller ensamheten mördande som vi söker hjälp. I den bästa av världar önskar jag att vi kan stämma i bäcken genom upplysning, genom att ger oss ut på en safari på den egna kroppen, utforskar dess vinklar och vrår och, inte minst, att vi tillåter oss att tala om det.

Jag läser RFSU:s senaste undersökning om kunskaper hos 25 - 45-åringarna i Sverige. Mer än hälften, 56 %, vet inte hur stor en klitoris är. Två av tre tror att det tar längre tid för kvinnor att få orgasm. Mer än var tredje är okunnig om att klamydia, vår vanligast förekommande sexuellt överförda infektion, kan överföras när kön gnids mot varandra. Nästan sex av tio män tror att en kvinna lättast blir gravid omkring två, tre dagar före mensen. Varannan man upplever emellanåt bristande lust. Var tredje man och kvinna erfar svårigheter att i någon mån behålla sin erektion eller lubrikation. Det finns säkert mer okunskap än så (har du frågor, ställ de till RFSU:s frågelåda). Problemet blir just att all okunskap banar väg för mytbildningar, felaktiga föreställningar och, som en konsekvens, upplevelser av sexuella problem, lidande och onödig oro. Det låter kanske enkelt, men det är det också: mer faktabaserad upplysning, rådgivning på bred front och samtal om sexualitet såsom en mänsklig kraft värd att ta på allvar och förtjänt att behandla på ett sakligt vis kommer att förebygga många svårigheter, säkert också bespara kostnader och, förstås, skänka mer glädje och lust i människors tillvaro. Tyvärr ser verkligheten annorlunda ut, men då ska ingen heller förvånas över människors ohälsa.

Låt mig avsluta med att länka till en artikel där min kollega Else-Marie Rasmusson, onkologisjuksköterska i Lund, intervjuas om sitt arbete. Intervjun visar på ett tydligt sätt skilda aspekter av hur sexualiteten, som en allmänmänsklig kraft, i allra högsta grad påverkar välbefinnande och återhämtning efter en allvarlig sjukdom. Så många frågor som kommer upp, så många lugnande svar som kan göra en stor skillnad i stunden och för framtiden.