Det fanns en tid då jag varit en flitig besökare på olika
nattklubbar i både Malmö och Köpenhamn. Jag älskade (och älskar fortfarande)
elektronisk musik och för mig var det ett mycket effektivt sätt att koppla av
efter en arbetsvecka genom att dansa av mig i mörkret till ljudet av tung bas.
Det var liksom något speciellt med miljön och stämningen, och det var det
dunkla, trånga och svettiga och samtidigt ombonade som jag särskilt
uppskattade. Runt tre-snåret på natten i Malmö (men betydligt senare i
Köpenhamn, ofta lagom till första flygbåten hem) tändes så lysrören i taket och
hela känslan var som bortblåst. Plötsligt stod jag där, omgiven av
cigarettfimpar och tomma ölglas, kladdiga bord och en utmattad personal som
gjorde allt för att få oss kvarvarande att dra. Sällan har jag uppskattat min
frihet mer än vid dessa tillfällen, med oändliga, eller nåja… åtminstone flera
tänkbara valmöjligheter i stunden: ska jag ta flygbåten hem och sova bort
söndagen? Eller ska jag fortsätta på klubben mitt emot? Eller ska jag följa med
honom hem…?
Idag, när jag förbereder mig inför en föreläsning i kursen
Ungdomar och Sexualitet på Malmö Högskola där jag ska tala om unga med
intellektuella funktionsnedsättningar och sexualitet, påminns jag för vilken
gång i ordningen om att friheten att välja inte gäller alla. Som unga eller
unga vuxna med intellektuella funktionsnedsättningar.
Fritiden för den som lever med en intellektuell
funktionsnedsättning är ofta tillrättalagd och dirigerad av vuxna i ens omgivning.
T.x. är ett besök på en danstillställning mycket begränsad i tid, och de
klassiska lysrören i taket tänds definitivt inte först klockan tre på natten
utan snarare runt 22. Efter kanske si sådär, i bästa fall, tre timmars dansande
och raggande. Sedan kan det gå undan, för bussen eller färdtjänsten tänker inte
vänta. Och har man träffat någon som man gillar, som man finner attraktiv eller
som man vill ha sex med så undanröjs möjligheten ofta mycket effektivt av
omgivande strukturer, transporter och personal eller anhöriga. Det är krass
verklighet som få andra skulle finna sig i. Men vad gör man om man ofta saknar
förmåga att säga ifrån och ställa krav, om man befinner sig i ständigt
beroendeförhållande och inte vet något annat?
Denna verklighet beskrivs på ett mycket intressant sätt i boken
”Får jag lov?” av Lotta Löfgren-Mårtenson (för övrigt min forskningshandledare,
som jag omnämnt i ett annat inlägg nyligen). Där skildras en värld som präglas
av få möjligheter till avskildhet, begränsningar i att träffa andra, ständig
insyn från omgivande personer och, som en konsekvens, få möjligheter att ha
sex. Den som attraheras av en person av samma kön avfärdas och korrigeras i
sitt beteende. Man förminskas och avsexualiseras som individ, ofta tillskrivs man
barnets egenskaper trots både lagstadgad myndighetsålder och fysisk mognad.
Min uppfattning är att det inte handlar om att medvetet begränsa
möjligheterna för personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Den
personal jag möter i mitt arbete uttrycker snarast en önskan att bli bättre på
att främja möjligheterna, att så långt som möjligt skapa en frihet och ett liv
som liknar ”vem som helst annars” för sina brukare. Men man arbetar även i
ständig osäkerhet inför hur man korrekt kan bemöta sexuella uttryck och sökande
efter relationer. Gör jag rätt nu? Kommer något att gå snett? Hur ska jag veta
att jag inte begår ett övergrepp? Hur kommer andra att reagera?
Nåväl, jag har vid flertalet tillfällen skrivit om vikten av att
reflektera och skärskåda värderingar, och det gäller även den som arbetar med
eller lever med någon med intellektuell funktionsnedsättning. Men det är inte
något som är enkelt eller som löper på av sig själv. Här behövs stöd och
kunskap, fortbildning och utrymme att tala med varandra om allt: känslor,
tankar, möjliga lösningar. Och det behövs ett kritiskt förhållningssätt. För
vad är ett liv som liknar ”vem som helst annars”? Vad är ”normalt”? Utifrån
vems synvinkel?
Vi lever i en ny värld och gamla institutioner som t.ex. Vipeholm
i Lund är historia. Aldrig har personer med intellektuella
funktionsnedsättningar haft fler möjligheter att leva ett gott liv som nu, och
faktum är att många är glädjande nog nöjda med sina liv. Men det kan bli
bättre. Här hoppas jag kunna dra mitt lilla strå till stacken i att bana väg
för både ökade möjligheter till sexuella uttryck och förbättrad sexuell hälsa
för den som är mer beroende av sin omgivning än jag eller de flesta andra. Om
cirka ett år, hoppas jag, finns det en licentiatavhandling att läsa som
undersöker särskole- och habiliteringspersonalens inställning till att upplysa
om och undervisa om sex och relationer. Jag återkommer!
Nu
hoppas jag att värmen äntligen hittar till oss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar