Valfrihet i lysrörens ljus

Det fanns en tid då jag varit en flitig besökare på olika nattklubbar i både Malmö och Köpenhamn. Jag älskade (och älskar fortfarande) elektronisk musik och för mig var det ett mycket effektivt sätt att koppla av efter en arbetsvecka genom att dansa av mig i mörkret till ljudet av tung bas. Det var liksom något speciellt med miljön och stämningen, och det var det dunkla, trånga och svettiga och samtidigt ombonade som jag särskilt uppskattade. Runt tre-snåret på natten i Malmö (men betydligt senare i Köpenhamn, ofta lagom till första flygbåten hem) tändes så lysrören i taket och hela känslan var som bortblåst. Plötsligt stod jag där, omgiven av cigarettfimpar och tomma ölglas, kladdiga bord och en utmattad personal som gjorde allt för att få oss kvarvarande att dra. Sällan har jag uppskattat min frihet mer än vid dessa tillfällen, med oändliga, eller nåja… åtminstone flera tänkbara valmöjligheter i stunden: ska jag ta flygbåten hem och sova bort söndagen? Eller ska jag fortsätta på klubben mitt emot? Eller ska jag följa med honom hem…?

Idag, när jag förbereder mig inför en föreläsning i kursen Ungdomar och Sexualitet på Malmö Högskola där jag ska tala om unga med intellektuella funktionsnedsättningar och sexualitet, påminns jag för vilken gång i ordningen om att friheten att välja inte gäller alla. Som unga eller unga vuxna med intellektuella funktionsnedsättningar.

Fritiden för den som lever med en intellektuell funktionsnedsättning är ofta tillrättalagd och dirigerad av vuxna i ens omgivning. T.x. är ett besök på en danstillställning mycket begränsad i tid, och de klassiska lysrören i taket tänds definitivt inte först klockan tre på natten utan snarare runt 22. Efter kanske si sådär, i bästa fall, tre timmars dansande och raggande. Sedan kan det gå undan, för bussen eller färdtjänsten tänker inte vänta. Och har man träffat någon som man gillar, som man finner attraktiv eller som man vill ha sex med så undanröjs möjligheten ofta mycket effektivt av omgivande strukturer, transporter och personal eller anhöriga. Det är krass verklighet som få andra skulle finna sig i. Men vad gör man om man ofta saknar förmåga att säga ifrån och ställa krav, om man befinner sig i ständigt beroendeförhållande och inte vet något annat?

Denna verklighet beskrivs på ett mycket intressant sätt i boken ”Får jag lov?” av Lotta Löfgren-Mårtenson (för övrigt min forskningshandledare, som jag omnämnt i ett annat inlägg nyligen). Där skildras en värld som präglas av få möjligheter till avskildhet, begränsningar i att träffa andra, ständig insyn från omgivande personer och, som en konsekvens, få möjligheter att ha sex. Den som attraheras av en person av samma kön avfärdas och korrigeras i sitt beteende. Man förminskas och avsexualiseras som individ, ofta tillskrivs man barnets egenskaper trots både lagstadgad myndighetsålder och fysisk mognad.

Min uppfattning är att det inte handlar om att medvetet begränsa möjligheterna för personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Den personal jag möter i mitt arbete uttrycker snarast en önskan att bli bättre på att främja möjligheterna, att så långt som möjligt skapa en frihet och ett liv som liknar ”vem som helst annars” för sina brukare. Men man arbetar även i ständig osäkerhet inför hur man korrekt kan bemöta sexuella uttryck och sökande efter relationer. Gör jag rätt nu? Kommer något att gå snett? Hur ska jag veta att jag inte begår ett övergrepp? Hur kommer andra att reagera?

Nåväl, jag har vid flertalet tillfällen skrivit om vikten av att reflektera och skärskåda värderingar, och det gäller även den som arbetar med eller lever med någon med intellektuell funktionsnedsättning. Men det är inte något som är enkelt eller som löper på av sig själv. Här behövs stöd och kunskap, fortbildning och utrymme att tala med varandra om allt: känslor, tankar, möjliga lösningar. Och det behövs ett kritiskt förhållningssätt. För vad är ett liv som liknar ”vem som helst annars”? Vad är ”normalt”? Utifrån vems synvinkel?

Vi lever i en ny värld och gamla institutioner som t.ex. Vipeholm i Lund är historia. Aldrig har personer med intellektuella funktionsnedsättningar haft fler möjligheter att leva ett gott liv som nu, och faktum är att många är glädjande nog nöjda med sina liv. Men det kan bli bättre. Här hoppas jag kunna dra mitt lilla strå till stacken i att bana väg för både ökade möjligheter till sexuella uttryck och förbättrad sexuell hälsa för den som är mer beroende av sin omgivning än jag eller de flesta andra. Om cirka ett år, hoppas jag, finns det en licentiatavhandling att läsa som undersöker särskole- och habiliteringspersonalens inställning till att upplysa om och undervisa om sex och relationer. Jag återkommer!

Nu hoppas jag att värmen äntligen hittar till oss!

Kyssen

Kyssen - sinnebilden av människans längtan, behov av närhet och beröring, åtrå och lust, kontaktsökande, sexualitet. Kyssen är ett intressant fenomen, som säger allt och ingenting men som på något sätt fångar in människans väsen och ramar in det i ett par röda läppar. Rent sexologiskt finns det både mycket och lite att säga om kyssen. I läpparna finns en hög koncentration av nerver, vilket föranleder oss att känna och uppleva kyssen som något särskilt. Kyssen är ett sätt att markera integritet och gräns gentemot en annan människa – vi kan se att ett av de första tecknen på att ett förhållande är på upphällningen är att kyssarna upphör, inte samlagen. Vi kan se att prostituerade inte tillåter kyssen att bli en del av det köpta sexet.

Men kyssen signalerar även tillträdet till den andra människan och en samhörighet med hen. Kyssen är en viktig komponent i ett förhållande som uppfattas som fungerande. Många unga börjar sitt sökande efter kärlek och sex med en kyss, eller en puss, och det är ofta kyssen som är föremål för de första frågorna från unga människor. Kyssen kan vara en vägledare vid sökandet efter en partner.  Kyssen fungerar som gasen och bromsen, den öppnar portar, den försonar och den markerar den egna positionen. Hur kysser man bäst? Hur hittar jag någon att älska? Hur älskar vi varandra?

Jag minns min egen skoltid. Någon sa att man kan prova att kyssa sig själv i armvecket för att få en glimt av hur en kyss kan förnimmas för att på så sätt lära sig att bli en bra kyssare. På nätet finns en uppsjö av kysskolor som förklarar skillnaden mellan en enkel puss och en tungkyss, vad french kissing är eller hur man strular bäst. Kyssen är både gränslös och avgränsad men den utgör onekligen en portal till den större sexualiteten, njutningen, kåtheten, knullet. Oavsett kulturell eller social bakgrund, ålder, kön eller funktion. Det är under kyssen som en människa ofta känner pirret i magen som starkast, det är nu som hjärtat bultar som hårdast, blodet rusar som fortast och andningen är som kraftfullast.

Kyssen är också ett fenomen som flitigt återges i konsten. En enkel sökning på en stor sökmotor visar att Kyssen är namnet på en av Gustav Klimts målningar, på en av Ulf Lundells böcker och på den sista stumfilmen från Metro-Goldwyn-Mayer med Greta Garbo i huvudrollen.  Sedan återfinns diverse rådgivningsspalter och tidningar som i artiklar på olika sätt närmar sig kyssen. En kollega resonerar runt kyssen i samband med Victorias och Daniels bröllop…

Radioprogrammet Ligga med P3 från Malmö arrangerade den 16 november 2012 en så kallad flashmob. Tanken var att par skulle kyssas på Lilla Torg i Malmö och på så sätt sprida lite värme och kärlek i höstmörkret. Men kyssen är också en politisk handling. När det kom fram att staden St Petersburg var i färd med att förbjuda ”positiv upplysning om homosexualitet” var en av de första idéerna hos mina kollegor på RFSL att åka dit och kyssas öppet på stadens paradgata Nevskij Prospekt. Inte minst på våren kan man se kvinnor och män kyssas öppet, men frånvaron av män som kysser varandra eller kvinnor som hånglar även i vårt land säger något om vilken värld vi fortfarande lever i. Kanske kan kyssen göra världen lite bättre, lite gladare. I vilket fall som helst så skadar den ingen. Så kyss någon idag!