Som 40-åring har jag noterat, med viss stolthet, att mitt
skägg blivit riktigt grått. Jag kan välja att dölja det faktumet genom att raka
mig, men jag låter min lathet vinna överhanden, och jag är som sagt stolt över
de gråa stråna, liksom jag varit i många år över min förmåga att ha hår i
ansiktet. Och det är ett ofarligt faktum för mig som man att låta skäggväxten
frodas och skylla på att jag ”minsann är för bekväm för att raka mig dagligen”.
Idag är det snarast en modern trend att som man odla sitt skägg och många är de
män i olika åldrar som glatt visar upp mångfalden av sin egen förmåga att
kultivera en vacker stubb. Annorlunda var det för ett bra antal decennier
sedan: då ansågs en orakad man vara en ovårdad sälle. Skäggväxten stod i strid
med dåtidens föreställning om vad ansågs vara hygieniskt. Idag utmanar jag som
skäggig man inte ödet särskilt mycket genom att låta fjunen växa yppigt.
Annat är det för de kvinnor som ens vågar tänka tanken att slopa
rakningen, vare sig det handlar om stråna under armarna eller runt könet. Och
det som inte ens är synligt särskilt ofta för den breda allmänheten. Det har i
vilket fall som helst blivit en norm att vara slätrakad nedanför axlarna, hår
har blivit något som går stick i stäv mot bilden av hur en kvinna förväntas vara
(men normen träffar även mannen av idag, om än inte lika hårt). Eller kommer ni
ihåg kvinnan som i Melodifetivalens direktsändning 2012 visade upp sina
orakade armhålor? Kommentarerna om hur fult och ohygieniskt det var tävlade med
varandra och kvinnan i fråga utmålades som feminist, ungefär som om det vore
det grövsta man kunde kalla en kvinna. Kvinnan, Lina, 32 år, berättar i en
intervju i en kvällstidning att hon liksom bara aldrig rakat sig under armarna…
Sådant gör man inte ostraffat!
Som sexualrådgivare får jag ofta frågor om rakning, både om rent
konkret tillvägagångssätt så att man slipper röda prickar men också om partners
som vill förmå en orakad flick- eller pojkvän inse att det är fräschare utan
hår. Det finns rent medicinskt inga som helst belägg för att det skulle vara
mer hygieniskt, renare eller sundare att raka sig på kroppen, oavsett ställe.
Snarare tvärtom, håret kan åtminstone på platser som just under armar eller
kring könet fungera som kroppens egen luftkonditionering, som motverkar fukt
och friktion. Medan mannens skäggväxt inte längre anses vara ohygieniskt ser vi
istället könsbehåringen som ofräsch. Människan är inte särskilt konsekvent
eller alltid smart nog att genomskåda den fälla hon själv sätter sig i…
Samtidigt tål det också att poängteras att det inte finns några stora risker
med att raka sig, förutom just risken med röda prickar (och i värsta, mer
sällsynta fall en infektion). Det förebygger man lätt genom att använda en vass
hyvel, använda ljummet vatten och raka företrädesvis medhårs.
Så vad är kontentan av denna text? Som med så mycket annat finns
det förstås pengar att tjäna på olika typer av skönhetsprodukter och hår har
dessutom blivit politik – läs t.ex. min kollegas Suzann Larsdotters recension av en aktuell bok på ämnet. Detta utnyttjas av olika
krafter som på skilda sätt önskar begränsa vårt utrymme och våra friheter. För
man kan väl knappast kalla sig fri om man upplever sig vara tvungen att äga
rakattiraljer samt att man måste använda dessa mest varje dag för att inte
omgivningen ska uttrycka sin avsky gentemot en själv. Tänk, vilken makt vi
tillskriver vår omgivning genom att rätta oss efter regeln om obligatorisk
rakning! Fundera på det nästa gång du tar fram din hyvel…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar