onsdag 1 maj 2013

Hårets makt


Som 40-åring har jag noterat, med viss stolthet, att mitt skägg blivit riktigt grått. Jag kan välja att dölja det faktumet genom att raka mig, men jag låter min lathet vinna överhanden, och jag är som sagt stolt över de gråa stråna, liksom jag varit i många år över min förmåga att ha hår i ansiktet. Och det är ett ofarligt faktum för mig som man att låta skäggväxten frodas och skylla på att jag ”minsann är för bekväm för att raka mig dagligen”. Idag är det snarast en modern trend att som man odla sitt skägg och många är de män i olika åldrar som glatt visar upp mångfalden av sin egen förmåga att kultivera en vacker stubb. Annorlunda var det för ett bra antal decennier sedan: då ansågs en orakad man vara en ovårdad sälle. Skäggväxten stod i strid med dåtidens föreställning om vad ansågs vara hygieniskt. Idag utmanar jag som skäggig man inte ödet särskilt mycket genom att låta fjunen växa yppigt.

Annat är det för de kvinnor som ens vågar tänka tanken att slopa rakningen, vare sig det handlar om stråna under armarna eller runt könet. Och det som inte ens är synligt särskilt ofta för den breda allmänheten. Det har i vilket fall som helst blivit en norm att vara slätrakad nedanför axlarna, hår har blivit något som går stick i stäv mot bilden av hur en kvinna förväntas vara (men normen träffar även mannen av idag, om än inte lika hårt). Eller kommer ni ihåg kvinnan som i Melodifetivalens direktsändning 2012 visade upp sina orakade armhålor? Kommentarerna om hur fult och ohygieniskt det var tävlade med varandra och kvinnan i fråga utmålades som feminist, ungefär som om det vore det grövsta man kunde kalla en kvinna. Kvinnan, Lina, 32 år, berättar i en intervju i en kvällstidning att hon liksom bara aldrig rakat sig under armarna… Sådant gör man inte ostraffat!

Som sexualrådgivare får jag ofta frågor om rakning, både om rent konkret tillvägagångssätt så att man slipper röda prickar men också om partners som vill förmå en orakad flick- eller pojkvän inse att det är fräschare utan hår. Det finns rent medicinskt inga som helst belägg för att det skulle vara mer hygieniskt, renare eller sundare att raka sig på kroppen, oavsett ställe. Snarare tvärtom, håret kan åtminstone på platser som just under armar eller kring könet fungera som kroppens egen luftkonditionering, som motverkar fukt och friktion. Medan mannens skäggväxt inte längre anses vara ohygieniskt ser vi istället könsbehåringen som ofräsch. Människan är inte särskilt konsekvent eller alltid smart nog att genomskåda den fälla hon själv sätter sig i… Samtidigt tål det också att poängteras att det inte finns några stora risker med att raka sig, förutom just risken med röda prickar (och i värsta, mer sällsynta fall en infektion). Det förebygger man lätt genom att använda en vass hyvel, använda ljummet vatten och raka företrädesvis medhårs.

Så vad är kontentan av denna text? Som med så mycket annat finns det förstås pengar att tjäna på olika typer av skönhetsprodukter och hår har dessutom blivit politik – läs t.ex. min kollegas Suzann Larsdotters recension av en aktuell bok på ämnet. Detta utnyttjas av olika krafter som på skilda sätt önskar begränsa vårt utrymme och våra friheter. För man kan väl knappast kalla sig fri om man upplever sig vara tvungen att äga rakattiraljer samt att man måste använda dessa mest varje dag för att inte omgivningen ska uttrycka sin avsky gentemot en själv. Tänk, vilken makt vi tillskriver vår omgivning genom att rätta oss efter regeln om obligatorisk rakning! Fundera på det nästa gång du tar fram din hyvel…

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar