Den här texten skrev jag på Alla Hjärtans Dag 2013:
Alla Hjärtans Dag, en ganska så ny företeelse i Sverige. Det
är idag som vi ska skicka det där kortet, skänka den där blomman eller förklara
den där kärleken till den där personen med stort P, den som vi älskar, öppet
eller i hemlighet. Den som du förväntas älska. Den Enda. Ungefär som det brukar
se ut i en medelmåttig amerikansk kärlekskomedi, fylld med komiska försök att
närma sig den andre, inbäddad i färger – oftast rött. I hjärtan av varierande
storlekar (men ju större desto bättre), i ett överflöd av prylar och symboler
som visar på hur äkta kärlek uttrycks eller bevisas. Oftast är det en lagom
klumpig man som närmar sig en kvinna, det är hans taffliga försök att närma sig
denna snygga kvinna med en alldeles fel, pinsamt fel gåva. En kvinna
som till skillnad från mannen har nära till sina känslor, som agerar överseende
och omvårdande, som till slut besvarar kärleken.
Nu överdriver jag naturligtvis medvetet, men jag är
definitivt inte ute och cyklar. Det är något konstgjort och pålagt med denna
dag, åtminstone hur den utmålas i handeln och i media. Som ett på tok för
tjockt lager av make-up. Någon tänker säkert att jag är ute efter att förstöra denna
fina dag, denna dag då de fina känslorna och tankarna äntligen ska få lov att
uttryckas. Och det är ju tanken som räknas, tänker denna någon, kanske. Ja,
möjligen är jag ute efter att åtminstone få någon av er läsare att tänka efter.
Känner du, just du, dig tilltalad av denna dags budskap?
Det är en dag vars budskap är traditionellt, stereotypt,
förenklat. Budskapet denna dag talar inte om för mig vad kärlekens innebörd är,
en innebörd som ju inte är alldeles enkel att definiera. En innebörd som vi säkert
alla skulle definiera på vårt eget sätt. Men, det är en dag då det samtidigt
fastställs att: kärleken är förbehållen ett förhållande mellan en kvinna och en
man. Kärleken är tvåsam. Kärleken är självklar och oproblematisk i ett
förhållande. Kärleken är alltid fin och symboliseras med fluff och mjuka
kuddar, skarpa färger, gosiga djur och sammantaget en känsla av värme och mys.
Alla Hjärtans Dag är utan tvekan en dag som med sina symboler slår de flesta
andra dagar (utom möjligen julen) i bombasmer och överdrifter, påtvingade krav
och inte minst bevisbördor. Visa att du älskar mig, annars…
Så låt mig avrunda med ett gäng öppna frågor och tänk gärna
efter ett ögonblick:
Vad är kärleken för dig?
Är den alltid närvarande, alltid något fyllt av starka
känslor?
Måste den bevisas?
Hur är det för dig som inte lever i en tvåsam relation?
Hur är det för dig som är lite förälskad i fler än en enda
person?
Vad är denna dags budskap till alla singlar, alla olyckligt
förälskade eller alla som inte känner att den heterosexuella kärleken är någon
schlager? Alla de som vantrivs i sin relation, som upplever hat, hot och våld
men ändå inte förmår att frigöra sig? Inte kan, inte upplever någon som helst
möjlighet att frigöra sig?
Hur är det med alla ensamma människor runt omkring oss?
Kan denna dags kärleksbudskap riktas på fler sätt, till
fler: vänner, avlägsna kusiner, grannar, kollegor, den som du i själva
verket hatar och föraktar?
Och, avslutningsvis, varför är det bara idag som vi
förväntas uttrycka vår kärlek?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar