Sexualitet i ålderdom, sjukdom och funktionsnedsättning

Mitt arbete innebär att föreläsa och samtala runt sexualitet och relationer med människor på vitt skilda platser och i vitt skilda livsskeden. Den 31 oktober i fjol var jag inbjuden av Lunds Anhörigcenter och Veberöds Församling att prata om ”Kärlekens och sexualitetens olika ansikten”. Fokus skulle ligga på sjukdom, ålderdom, medicinsk behandling eller funktionsnedsättning, ställt i relation till sexualitet. Jag mötte en nyfiken och mycket engagerad grupp kvinnor och män, många med erfarenheter av att leva med en sjuk eller funktionsnedsatt anhörig. Det var minst sagt en tankeväckande kväll med många starka berättelser och känslor.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om äldres sexualitet. Svensk forskning visar att äldre fortsätter att ha ett aktivt sexliv långt upp i åldrarna, och jämfört med tidigare generationer har fler 70-åringar och 85-åringar ett aktivt sexliv idag. Tyvärr förefaller kvinnor ha en lägre grad av aktivt sexliv, liksom ensamstående personer. Forskningen visar att en aktiv sexualitet förutsätter en (manlig och kanske även stadig) partner för en kvinna född före 1940. Möjligen återspeglas här en norm om att en aktiv sexualitet helst ska ske i tvåsamhet. Eventuellt ser vi även normen om att en kvinna inte förväntas ta för sig sexuellt utan att leva i ett fast förhållande, medan det för en ensamstående man råder en större legitimitet att odla friare sexuella kontakter även högre upp i åldrarna. Utmaningen ligger i att förhålla sig till en lust som fortsätter att existera även när partnern faller ifrån, blir sjuk eller handikappad. Det är stora och svåra etiska och existentiella frågor, vilket blev oerhört tydligt i Veberöd i onsdags.

För lusten, till skillnad från ett aktivt sexliv (läs samlag) är beständig, oberoende av ålder. Vi vet att var tredje man i en ålder av 95 år, och var sjätte kvinna i samma åldersgrupp, uppger sig ha kvar sexuella känslor! Det är viktig kunskap att ta till sig inte minst för alla som arbetar inom äldreomsorgen. För den som förlorat sin livskamrat eller som har en partner som drabbats av sjukdom återstår ofta onanin som ett sätt att uttrycka sin lust och sexualitet. Samtidigt är det vanligt att onani ger skuldkänslor, trots att den kan minska spänning om man tvingas att sluta ha sex med sin partner. Att vara sexuellt aktiv, med eller utan en partner, kan ofta förbättra den allmänna förmågan.

Flera av åhörarna delgav egna erfarenheter av att ställas inför svåra frågor. Hur gör vi med vår gemensamma sexualitet nu när maken är dement? Hur ska jag förhålla mig till min lust när makan gått bort? Någon skildrade barnens höjda ögonbryn, någon annan personal som ställt sig oförstående till en ny partner när den gamla fortfarande lever. Det finns mycket moral och föreställningar om hur andra borde leva.

Flera uttryckte erfarenheter av att leva med en dement partner. Omkring 5-10 % av befolkningen över 65 år drabbas av någon form av demens. Här ställs sexualiteten verkligen på sin spets, när t.ex. en dement partner inleder en sexuell relation med ”fel make” p.g.a. sin minnesförlust eller när den sjuka partnern börjar använda runda ord eller bete sig hotfullt och våldsamt. Demensen kan väcka starka känslor som svartsjuka när två dementa inleder en relation i tron att den andre är den äkta maken eller upplevelser av att utnyttja eller utnyttjas. En partner kan ställas inför situationer där maken plötsligt blir sexuellt hämningslös. Samtidigt är det viktigt att den som har en dement partner håller fast vid uttryck som närhet, ömhet och kroppskontakt, vilka kan vara det enda sättet att finnas kvar som ett par.

Vi behöver prata om sexualitet i ålderdom, sjukdom och funktionsnedsättning, eftersom vi alla kommer att hamna där någonstans någon gång i livet. Ta ställning till hur just du vill ha det i framtiden. Prata med andra och, inte minst, dokumentera detta för säkerhets skull. Det underlättar för oss andra – yrkesverksamma, anhöriga, barn – att känna till hur just du vill ha det!

Även farmor har sex!

Det finns hos en del en föreställning om att äldre personer lever utan sex. Möjligen tror en och annan att det liksom sker något magiskt, osynligt, omärkbart men ändå förväntat vid en viss ålder – och att det för med sig att intresset och lusten upphör, att sexualiteten tar slut. Vid vilken ålder exakt detta skulle inträffa är svårt att säga och vad personen ifråga själv skulle känna eller tänka kring sin sinande sexuella förmåga är ingenting man undersöker. Det är ett faktum och det gäller att gilla läget. Eller? Har inte mormor, morfarsfar eller den där äldre damen i huset intill sex?

Även vetenskapen har vissa svårigheter att närma sig frågan om vad dessa 1,5 miljoner 65-åringar plus i Sverige egentligen har för förhållande till sin sexualitet. Det är kanske inom denna grupp som sexualitetens koppling till medicinen blir som starkast – man talar om hormoner, sköra slemhinnor, svårigheter att få stånd, hjärt- och kärlsjukdomar och andra krämpor som kan sätta käppar i de sexuella hjulen. Sökandet efter kunskap om synen på sexualitet, inställningen till den, värdet av den eller dess påverkan på välbefinnande och livsglädje hamnar i bakvattnet.

Det är viktigt att erkänna den (negativa) påverkan som åldersrelaterade kroppsliga förändringar, medicinering, sjukdomar eller partners frånfälle innebär för sexualiteten. Samtidigt hamnar den fysiska sexuella aktiviteten, läs samlag, i fokus. Men bara för att förmågan till samlag – möjligen – försämras, upphör inte längtan efter sex, fantasier eller sexuellt begär. Inte heller förtvinar nervbanorna och våra sinnen kan fortfarande hjälpa oss att känna njutning genom beröring eller genom saker vi ser, hör, känner dofter av. Dessutom innebär perioden efter pensionering för många en ny frihet: barnen är vuxna och man har mer tid för sig själv, man behöver inte oroa sig för graviditeter och den personliga mognaden kan ge en mer sexuell självkänsla och skinn på näsan.

För omgivningen, som för barn och barnbarn men också för personal inom vård- och omsorgssektorn gäller det att förstå att sexualiteten, lusten, förmågan att njuta och längta och inte minst behovet av närhet och sexuell aktivitet, består under hela livet. Mycket tyder dessutom på att 40-talistgenerationen, som är den generation som på allvar upplevt sexualitetens gynnsamma landvinningar i kölvattnet av det sexuellt frigjorda 60-talet, kommer att förvänta sig, ja, rentav kräva att få lov att fortsätta att njuta av sin sexualitet. Vilket är en logisk följd för den som en gång i tiden getts möjligheten och som självfallet inte är beredd att avstå från något som är positivt och roligt.

Så visst, det är en särskild och för en del säkert tudelad känsla att tänka sig att morfar, morfarsmor eller den där till åren komna herren i huset intill har sex. Kanske är det inte heller något vi ska behöva ta del av eller fråga om. Men vi behöver förstå att förmågan till njutning består hos oss alla under hela livet och att vi alla ska kunna fortsätta att njuta av våra och andras kroppar även på äldre dagar.