Du lever också med hiv!

Den här texten skrev jag till World Aids Day 2102:

Dagen uppmärksammas på olika sätt, som t.ex. genom utställningen ”Vi lever alla med hiv” på Röhsska i Göteborg, men för de flesta passerar dagen obemärkt förbi. I Sverige och i andra länder, oavsett om man lever med hiv eller inte. De flesta i Sverige uppfattar hiv som något abstrakt och få känner öppet hivpositiva personer i vårt land. Men hiv är ändå – i allra högsta grad – samtidigt närvarande och aktuellt för de flesta. Den gemensamma nämnaren mellan hiv och dig själv heter sexualitet.

Faktum är att sexualitet och hiv är som ler och långhalm, som två siamesiska tvillingar. De är oskiljbara. Viruset överförs som bekant i de allra flesta fall sexuellt. Och vart än två individer har sex så finns viruset där, i alla fall som något tänkbart och möjligt (om än inte sannolikt, tänker du kanske?). I form av en oro, en rädsla, något som gnager, om än på ett diffust vis. Blixtsnabba funderingar som ”Min nya partner, är hon frisk?” ”Kan man se på den andra om han har hiv?” ”Jag struntar i kondomen, för hade hon haft hiv hade hon ju berättat…” passerar förbi, trängs bort i stundens hetta.

Den berättigade frågan i sammanhanget är hur många av er som känner till er egen hivstatus? Nej, jag frågar inte vad du tror, antar, gissar, fromt hoppas på. Jag vill veta: har du hiv, eller har du inte hiv? Nej, just det. De enda som säkert vet är: 1. Den som lever med hiv och har fått sin diagnos efter ett positivt test; 2. Den som aldrig någonsin har haft sexuellt umgänge (läs samlag, analsex, oralsex) med en annan människa (och här räknar jag dessutom för enkelhetens skull bort smittoöverföring från mor till barn och vid injektionsmissbruk). Har du någon gång testat dig och har fått ett negativt besked (dvs. du har inte hiv) handlar det om ett besked som med viss sannolikhet inte längre är giltigt. Det är enbart ett besked om hur det förhöll sig sisådär två till sex veckor före själva testet. Inte hur det ser ut just nu. Har du efter ditt test haft ett oskyddat (kondomlöst) samlag med en annan person vars status du inte känner kan du med andra ord aldrig veta din nya status.

Men nu lever du i ett land där sannolikheten i allmänhet att få hiv är låg, mycket låg. Som tur är. Ändå kan du aldrig utesluta något. Och i brist på klarhet (förutom ren kännedom om hur hiv faktiskt överförs – här råder det fortfarande viss okunskap) söker många förklaringar och trygghetsförvissningar i själva sexualiteten. Den framlidna författaren Susan Sontag gjorde en skarpsynt analys redan tidigt under brinnande aidshysteri på 80-talet när hon kopplade hiv till föreställningen om sexuella utsvävningar och perversitet. Den som sökte efter ett slagträ att i moralismens namn slå ner en frigjord och njutningsbetonad sexualitet, en öppenhet och ökad respekt för olikheter samt tilltagande krav på lagstadgade rättigheter för alla fick viruset serverat på silverfat. Bögpesten var född och resten är, som det brukar kallas, historia. De andra, de som levde i föreställningen om att man ägnade sig åt en ”finare” och ”bättre” (en omskrivning för ”säkrare”) typ av sexualitet, kanske inom äktenskapet, kanske heterosexuellt, kanske med personer från samma land, samma kultur och samma sociala sfär, de kunde slå dövörat till.

Föreställningarna om en pervers sexualitet pyr under ytan även idag. Besök någon av de otaliga sajter som kokar sin illasmakande soppa på föreställningar om sexuell renhet och smuts, med ingredienser som rasism, homofobi och irrationella uppfattningar och du förstår vad jag menar. Kryddat med uttryck som ”korvryttare”, blandat med ”smutsiga snorrar”, mynnande ut i hets, rop på kontroll och slutenhet är soppan möjligen ett kvitto på vissa människors sanna värderingar. Som tur är finns det minst lika många som protesterar och ifrågasätter. Och kanske är det ett sätt att hantera den ständiga ovissheten, att förpassa den till andra – den som inte är som jag – eller att förlägga den till andra platser – där jag aldrig är eller vill vara ”för vi har kommit längre här”. Kvalificerad projicering?

Ja, måhända. Men den ger ingen trygghet, den räddar ingen, inte heller dig. Ett hivtest och därigenom chansen till effektiv behandling, kombinerat med kondom, är lösningen. Inte skygglappar, fördomar, hets eller rop på kontroll och slutenhet.

Söka på nätet

Ni kanske har noterat nyheten om svenskarnas sökvanor på Google som presenterades i december 2012? Det finns i vanlig ordning mycket att säga om det och jag, i vanlig ordning, ser klara kopplingar till sexualitet bland några av de begrepp som vi söker förklaringar på eller de frågor vi formulerar. Bland frågorna som börjar med ”Hur” kommer frågan ”hur smittar HIV” på åttonde plats, vilket jag tar som en bekräftelse på att HIV är något som fortfarande idag upptar väldigt många människors tankar. Två frågor handlar om förlossning: förvärkar och sammandragningar, vilket också det har en viss koppling till sexualitet. Men de frågor som jag tar avstamp i är 10:an, ”Hur gör man” (ja, jag väljer att tolka denna fråga som en fråga om hur man har sex, även om det sannolikt finns fler tolkningar) och 4:an, ”Hur hånglar man”.

Det är på sin plats att konstatera att nätet är en revolution och en maktfaktor, vilket inte minst visar sig i den kamp som pågår om äganderätten till nätet. Stater och regeringar, oavsett hur demokratiskt landet ifråga är eller uppfattar sig vara, gör allt oftare ansatser att styra, kontrollera och bevaka våra rörelsemönster på nätet. Diktaturer begränsar tillgången till sajter som mer eller mindre godtyckligt bedöms vara farliga för landet ifråga. Myndigheter och organisationer använder nätet för att öka tillgängligheten för sina användare, offentliga personer uttrycker åsikter och bygger på sin image och privatpersonerna använder nätet för alla möjliga andra syften, som att söka information, kommunicera med andra, dela med sig av bilder och texter, hitta partners för kärlek och sex. Författaren Mattias Andersson konstaterade redan för 10 år sedan i sin bok ”Porr – en bästsäljande historia” att den snabba tekniska utvecklingen – mobiltelefoner, internetuppkopplingar, datorer, mjukvara – har inte minst vår längtan efter relationer och sex att tacka. Det är människans strävan efter kontakt, närhet och sexuella möten som påskyndat framåtskridandet och idag används nätet till en betydande del för att vi alla på olika sätt ska kunna uttrycka vår lust och längtan eller hitta likasinnade. Det är telekombolag, datatillverkare, internetleverantörer och mjukvaruproducenter som är de som tjänar de riktigt stora pengarna på sex, menar Mattias Andersson.

Ofta framställs nätet som en potentiell riskfaktor, inte minst när vi talar om ungdomar eller, som inom mitt forskningsfält, personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Visst finns det risker och vi ska naturligtvis arbeta för skydda och upplysa, reducera farorna för personer som av olika anledningar inte förmår att se risken själva. Men vi behöver också bejaka det som driver oss alla att söka kontakt med andra. Nätet har betytt väldigt mycket i en positiv bemärkelse för grupper som traditionellt har haft svårt att få bekräftelse för sin identitet eller sexualitet, som kvinnor, HBT-personer eller personer som intresserar sig för olika varianter av sexualitet, som t.ex. bondage (att binda), dominans och sadomasochism (BDSM). Fördömanden eller förmananden riskerar enbart att skambelägga, de motverkar öppenhet vilket är en förutsättning för att vi ska kunna upplysa framgångsrikt och erbjuda möjligheten att reflektera. För vem av er skulle i ärlighetens namn vilja söka råd eller berätta om tankar och känslor om du misstänkte att din samtalspartner skulle döma dig eller varna, inte lyssna eller försöka att förstå?

I mitt forskningsprojekt har vi kunnat se att unga med intellektuella, kognitiva funktionsnedsättningar i större grad låter bli att fråga om sex, kärlek och relationer, eftersom man är orolig att vuxna i omgivningen ska reagera negativt. Det behöver förstås inte betyda att de vuxna runt en faktiskt skulle bli upprörda eller bekymrade, men föreställningen frodas där i alla fall. Konsekvensen är att en stor grupp av unga och unga vuxna saknar grundläggande kunskap om kropp, relationer eller hur man undviker risker. Det visar tydligt att vi måste tillåta frågorna, samtalet och reflektionen runt komplicerade men allmänmänskliga frågor. Det är en stor del av mitt arbete och en vardag för varje sexualupplysare, rådgivare och sexolog. Intressant nog är en av de frågor som elever vid svenska gymnasiesärskolor vill ställa och få svar på den som handlar om hur sex känns.

Det är mot den bakgrunden jag betraktar listan över våra sökningar. Jag är övertygad om att vi alla någon gång har burit en tanke eller en fråga med oss, kanske under långa perioder, men inte vågat ställa frågan eller blotta tanken. Nätet har gjort att steget att öppna sig är lättare att ta och närheten till andra som bär liknande funderingar är påtaglig. Samtidigt är vissa grundläggande frågor, som hur man gör eller hur man hånglar, fortfarande svåra att besvara. Inte ens en garvad sexolog som jag har något enkelt, givet svar. Jag tror jag gör en sökning på Google för att komma närmare sanningen J

Hiv - alltid aktuellt

Under alla mina snart 20 år som sexualupplysare och sexualrådgivare har hiv aldrig fått så mycket uppmärksamhet som hösten 2012. Kulmen nåddes onekligen i och med att Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar” visats på SVT. Reaktionerna har varit många och starka och sällan har jag sett en sådan respons på ett tv-program från vänner och bekanta på Facebook men även från personer som vad jag vet inte arbetar eller har erfarenheter av hiv i övrigt. ”Torka aldrig tårar utan handskar” har uppenbarligen berört känslor som varje människa bär på, innerst inne.

Idag lever nästan 6 000 personer med hiv i vårt land, däribland många i sydvästra Skåne. Men det är i mångt och mycket människor som håller sin hemlighet väl förborgad, kanske av rädsla att avvisas, fördömas, diskrimineras eller förföljas. Ett fåtal personer lever öppet, även om jag antar att fler är öppna gentemot familj eller nära vänner än vad man kan veta. Men i allmänhet är hiv en osynlig infektion i Sverige idag. Tack vare effektiva och lättanvända läkemedel som förhindrar att viruset bryter ner kroppens immunförsvar lever allt fler med hiv, det är personer som liksom du arbetar, studerar, reser, umgås med vänner och släkt, har sex. Medicineringen av idag innebär att alla som bär på hiv kommer att leva i många år utan större hälsomässiga svårigheter.

Medicineringen innebär också att smittsamheten hos den som bär på hiv är extremt låg, så pass låg att vissa läkare, vetenskapsmän och politiker idag menar att det inte går att överföra smitta om behandlingen fungerar. Detta ställer krav på den som äter sina dagliga tabletter att sköta sin behandling väl, men det ställer även synen på infektionen på sin spets. Det är dags att attityden gentemot hiv förändras hos lagstiftare och allmänhet, inte minst i Sverige som flera gånger fått skarp kritik från FN för att man tillämpar en oproportionerligt hård lagstiftning på den som bär hiv och som t.ex. inte upplyst om sin infektion.

Det som intressant är att en infektion som hiv, och kanske just i särklass hiv, väcker ofta irrationella rädslor, vilket den framlidna författaren Susan Sontag beskrivit redan 1988 i boken ”Aids och dess metaforer”. Den sexuella överföringen av viruset döms fortfarande hårt, och det finns alltjämt en uppfattning att den som fått hiv själv förvållat sin smitta. Sjukdomar som förs över sexuellt har historiskt sett ofta behäftats med skuld och gett upphov till absurda föreställningar om överföring på annat sätt än det sexuella på t.ex. allmän plats. Som rådgivare ser jag fortfarande idag att människor frågar om hiv smittar via bestick, dricksglas eller offentliga toaletter (men som tur är har kunskapen ändå ökat markant sedan 1980-talet!).

Hiv är också en i allra högsta grad politisk fråga. Få känner till att USA hade ett inreseförbud för personer med hiv mellan åren 1992 och 2010. Även Kina hade tills nyligen ett inreseförbud och fortfarande finns det närmare 50 länder i världen, däribland Ryssland och Egypten, som kan vägra inresa för den bär på hiv. Många fler länder nekar den som lever med hiv tillstånd att bosätta sig eller arbeta. Det finns inga som helst positiva effekter på smittspridning genom dylika åtgärder, men fördomarna kvarlever.

Att sexualiteten alltid varit föremål för restriktioner, kontroll och fördömanden är inget nytt. Infektioner som hiv (och inom en snar framtid kanske tyvärr också gonorré, som dessvärre tycks utveckla resistens mot tillgänglig antibiotika), väcker lätt förkastelsedomar som ”bögpest” eller anklagelser om drogmissbruk, raserade familjeliv eller ett totalt hot mot vår civilisation. T.ex. invandring från fattigare länder kan bli projektionsytan för våra fördomar och rädslor.

Jag hoppas innerligt att varken jag eller någon annan ska behöva uppleva den hysteri som präglat samhället under 1980-talet och jag håller tummarna för att gonorrén inte ska vrida klockan tillbaka. Se gärna den dokumentär som sänds på måndag kväll (29 okt) på SVT för att få en inblick i hur det såg ut. Och för dig som missat ”Torka aldrig tårar utan handskar” – den ger dig ett nära och personligt perspektiv på hiv, från en värld och en tid som kanske just du varit en del av. För det handlar faktiskt om människor av kött och blod, som du och jag.