Orgasmsafari

En gång i tiden berättade en kollega om ett möte med en man, fysiskt funktionsnedsatt med en förlamning från bröstkorgen och nedåt. Mannen kontaktade kollegan inledningsvis med frågor om hur han och hans kvinnliga partner skulle kunna gå tillväga för att genomföra ett samlag. Efter en tids rådgivning upptäckte mannen sin förmåga att uppnå orgasm genom beröring av den övre delen av kroppen, där känselförmågan fanns kvar. Jag var fascinerad. Något år senare blev jag uppringd av en annan man som något förundrad ställde frågor om sin fallenhet att uppnå orgasm då hans partner smekte honom över bröstkorgen, bröstvårtorna och överarmarna. Mannen satt i rullstol, förlamad en efter en MC-olycka och med en bruten ryggrad. Samtalet gav mig en bekräftelse på kroppens fantastiska förmåga att kringgå fysiska hinder i sökandet efter sexuell njutning och tillfredsställelse. Och jag blev än mer övertygad om att hindren skapas oftast av oss själva, i våra föreställningsvärldar snarare än i våra kroppar. Orgasmen är förvisso biologi och fysiologi, men den är lika mycket – om inte mer – påverkad av vad vi har lärt oss, hur vi socialiserats in i att uppfatta kroppen och njutningen.

Orgasmen kräver egentligen inte ens en kropp. Hjärnan är orgasmens hem, det är här den äger rum, det är här den framkallas med hjälp av våra sinnen och fantasier och det är dess återverkningar vi uppfattar som muskelsammandragningar i bäckenbottnen, utlösning eller fontänorgasm (de sistnämnda sammafaller ofta med orgasmen men är två skilda företeelser – det är fullt möjligt att ha orgasm utan utlösning och omvänt). Men vad är orgasmens funktion och syfte? 

Det finns många antaganden och teorier om detta. En långlivad sådan är den s.k. up-suck-teorin, där livmodern antas dra ihop sig vid orgasm och på så sätt suga upp sperman för att underlätta befruktningen. Livmodern tycks fungera så hos många däggdjur, men knappast hos människan, vilket sexualforskarparet Masters och Johnsson kommit fram till redan på 50-talet. De ombad ett antal kvinnor att onanera i laboratoriemiljö, det hela studerades med hjälp av en röntgenapparat där konstgjord sperma, strategiskt placerad i slidan, följdes noggrant. Med andra ord, kreativ, om än etiskt diskutabel forskning för att försöka förstå orgasmens ändamål. Men tack vare William Masters och Virginia Johnsson har vi fått mycket kunskap om det som ligger oss så nära och ändå är så främmande. Kunskap som dock omvärderas och utvecklas, som sig bör.

Idag vet vi att förmågan till orgasm alltså sitter i hjärnan och att vi äger denna förmåga under i princip hela livet, dvs. även långt innan vi är könsmogna. Orgasmen bidrar till att åtminstone två typer av ”välbehagshormoner”, prolaktin och oxytocin, utsöndras, dämpar vårt intresse för sex i direkt anslutning till orgasmen men skänker oss en känsla av tillfredsställelse. Hjärnans ångestcentrum inaktiveras under en period efter orgasm.

Det finns olika typer av orgasmer beskrivna i sexologisk litteratur. Medan män kan få orgasm både via stimulering av penis och genom stimulering i och runt ändtarmen - det förefaller vara så att män som utvecklar sin förmåga att uppnå orgasm via ändtarmen delvis tappar sin förmåga att få orgasm via penis – uppges kvinnor få åtminstone tre typer av orgasmer: klitorisorgasm, vaginal orgasm och en blandorgasm. Vaginal orgasm sägs kunna upplevas ”djupare” inne i kroppen och påstås underlätta befruktning medan klitorisorgasmen ryktas vara en bindningsstärkare. Jag undrar hur det förhåller sig egentligen?

Det finns alltså många antaganden och teorier, men det finns också frågetecken och orgasmen är fortfarande ett outforskat område i människans sexualliv. Vill du lära dig mer om orgasmen ska du absolut se denna 18 minuter korta föreläsning, som på ett sakligt och underhållande sätt belyser orgasmens karaktär. Kom ihåg att det finns minst lika många unika individuella erfarenheter och berättelser om orgasmen som det finns människor. Inget är rätt eller fel, alla kommer olika. Och kom ihåg att njutning kräver inte orgasm, även om många uppskattar den.

Fejkad kommunikation

Fejkad orgasm. Det är vad en sexolog kommer att tänka på när det är dags att röja bland gamla papper. Mitt i städningen mindes jag en vetenskaplig artikel som studerade fenomenet fejkad orgasm. Så jag letade upp den och tänkte här redogöra för huvuddragen i den. Det är en artikel där allvar möter en trilskande vilja att skratta, där ett normativt sexuellt spel i (heterosexuella) förhållanden sätts under starkt ljus.

Bakgrunden till artikeln är ett vid det laget 20 år gammalt råd från ett glättigt magasin om att kvinnor ska fejka när de känner sig trötta eller för distraherade för att koncentrera sig på njutning vid sex. Rådgivaren talar om att en fejkad orgasm är enda sättet att förhålla sig sjyst gentemot en manlig partner som ansträngt sig så för att tillfredsställa henne. Samtidigt talas det inte om hur kvinnan ska fejka orgasmen, nu när hon förväntas vara snäll och belöna sin hårt arbetande partner. Kanske är det något hon bara ska kunna?

Forskarna grundar artikeln på intervjuer med både kvinnor och män. Här utkristalliseras två spår i intervjupersonernas berättelser. Kvinnor talar om kärlek och monogami. Stabilitet i förhållandet uppfattas vara viktigare än sexuell njutning. För männen ligger istället teknik och arbete i fokus. Kvinnor görs till passiva mottagare av mäns åtrå, män bedriver sex med (eller på) kvinnor, och tystnaden från kvinnans sida tolkas som samtycke. Männen blir till mekaniker och operatörer i ett, där kvinnans kropp hanteras som vilken maskin som helst, som ska styras och behandlas på ett givet sätt i syfte att uppnå en effekt. Ungefär som att släppa kopplingen och trycka på gaspedalen för att få en bil att rulla, tänker jag.

I detta resonemang, där kvinnan och mannen blir till varandras motpoler, likt lejonet och lejontämjaren, står kvinnan inför ett dilemma. Hon förväntas få en orgasm och njuta sexuellt, samtidigt måste hon bekräfta mannens skicklighet och förmåga att skänka henne en. I det behöver hon ”bevisa” sin orgasm, som till skillnad från mannens kräver annan synlig evidens. Vad är då mer effektivt och tydligt än ljud? Visst kommer ni ihåg den berömda restaurangscenen i filmen ”Harry möter Sally”? Ungefär så kan svaret på frågan om hur fejkandet ska gå till besvaras…

Kontentan är att en fejkad orgasm invaggar den manliga partnern i en känsla av att vara duktig och kunnig, och relationen, som ju är så viktig för den kvinnliga partnern, kan hållas ihop ett tag till. Man uppnår annorlunda uttryckt ett slags win-win-position. Eller inte. För där frodas även en känsla av dåligt samvete hos kvinnan som fejkar och en känsla av att vara en dålig älskare hos mannen som inte lyckas få kvinnan att komma. Här föds föreställningen om kvinnans sexualitet som gåtfull och obegriplig. Eller än värre, tänk om det finns andra sätt för en kvinna att njuta sexuellt på, sätt som hon uppfattar som skönare, sätt som inte förutsätter en man…? Hemska tanke!

Så vad är det intressanta med fejkade orgasmer för en sexolog? Mycket av de råd vi ger kretsar kring kommunikation. Tala med varandra, tala om för varandra vad ni vill så löser sig problemet. Men är det möjligt att kommunicera om sex, även om vi alla övervunnit eventuella känslor av skam och pinsamhet? Författarna till artikeln menar att det kan vara svårt, eftersom en relation sällan bygger på jämlikhet i bemärkelsen lika stor makt att ställa krav. Dessutom lever vi ofta i en norm, där relationen och sexualiteten så som den ser ut tas för given. Vad finns där då att diskutera eller ifrågasätta? Hur många är ens medvetna om att en (heterosexuell) relation till väsentliga delar bygger på ett spel (för gallerierna, eller rättare sagt partnern)? Vi är alla mer fast i våra föreställningar än vi tror och det är de vi behöver medvetandegöra och skärskåda innan vi kan uppnå ett läge där du som läser detta kan börja närma dig en mer frigjord sexualitet.

(Källa: Roberts, C et al, 1995. FAKING IT. The story of ”Ooh”! Women’s Studies International Forum, Vol. 18, Nos. 5/6, pp. X3-532.)

Att komma för tidigt

Ett av de vanligare problemen jag mött i mitt arbete är för tidig utlösning. Jag har ofta funderat på detta rätt så ofta upplevda bekymmer. Gemensamt är att det är män som upplever detta besvär och att det inte sällan är deras kvinnliga partners som söker råd. Gemensamt är också att bekymret uppstår i samband med ett vaginalt samlag mellan en man och en kvinna, inte sällan då man strävar efter att komma samtidigt. I vissa fall kan det handla om att utlösningen sker så fort man själv, eller partnern, rör vid könet eller så snart ett samlag påbörjas. Men lika ofta handlar det om upplevelsen av att samlaget varat för kort tid. Och att partnerns tillfredsställelse – eller bristande tillfredsställelse – står i centrum.

Ett sätt att förstå ett visst problem är att titta på de situationer där detta problem inte existerar. Jag har t.ex. aldrig träffat en person, oavsett kön, som uppfattar att man kommer för fort vid onani och som söker för det. Inte heller verkar detta vara något bekymmer vid andra typer av sex, som munsex. Det verkar även vara ett mer ovanligt bekymmer i samkönade relationer, vilket även ett par andra sexologkollegor som jag konsulterat hade noterat (men det utesluts härmed inte att problemet upplevs). Om problemet de facto inte uppstår eller om man helt enkelt inte uppfattar det som ett problem i andra sammanhang är en öppen fråga. Det tycks som att främst det heterosexuella samlaget banar väg för upplevelsen av för tidig utlösning.

Hur ser det ut med kvinnor, uppfattar kvinnor att en kommer för fort? Min erfarenhet säger mig att det inte förekommer att en kvinna söker råd för egen del. Vid en enkel sökning i en databas som jag ofta använder hittar jag en artikel på temat. Författarna till artikeln konstaterar att kvinnlig för tidig orgasm är ett okänt fenomen även i vetenskaplig litteratur. Jag ska här poängtera att orgasm och utlösning inte är exakt detsamma, men för enkelhetens skull låter jag dessa två skilda fenomen vara ett i detta inlägg (men återkommer till frågan i ett annat inlägg). De få studier av mer medicinsk eller psykiatrisk karaktär som studerat fenomenet visar dock slående likheter mellan kvinnors och mäns för tidiga orgasm. Tilläggas kan även att många kvinnor får utlösningar i samband med orgasm, där en vätska utsöndras. Källan till vätskan är en körtel med samma ursprungliga byggstenar som mannens prostata, hos kvinnan även kallad Skene´s körtel. Det handlar alltså varken om urin eller om lubrikation, det vill säga den väta i slidan som uppkommer vid sexuell upphetsning.

Men tillbaka till studien, där de deltagande kvinnorna själva skulle skatta sin upplevelse av orgasm (eller utlösning). Här uppger fyra av tio kvinnor att de stundtals får för tidig orgasm. Problemet tycks alltså uppfattas även av kvinnor! Så varför är kvinnornas eventuella ”rop på hjälp” så lågmälda att det helt försvinner i bruset av annat? Eller att kvinnorna inte ens söker för det medan det för männen är ett av de vanligare skälen till att söka råd?

En stor del av kvinnorna i studien ovan uppgav att de lever i sexuellt mycket upphetsande förhållanden, att de känner sig under sex, att de inte har haft sex under en längre tid eller att de känner stark åtrå gentemot sin partner. En tolkning är att dessa känslor snarare är av ”manlig” karaktär, och därmed svårare för en kvinna att tillerkänna sig. Detta kan i sin tur påverka acceptansen av ett sexuellt bekymmer. Så medan det för män lätt blir ett bekymmer, eftersom en man förväntas vara uthållig, drivande och kåt, samt ”bära” ett visst ansvar för sin kvinnliga partners njutning, blir det för en kvinna svårt att tillåta sig en placering på den manliga spelhalvan.

Det finns en del knep om man vill kunna hålla på lite längre, och det finns idag även medicinsk hjälp att få. Men för mig som sexologisk rådgivare blir det lika viktigt att uppmuntra till frågor som: vad är ett normal-långt samlag? Ska vi alltid sträva efter att komma samtidigt? Och, inte minst, kan sex vara mer än att det förminskas till penetration eller ett fåtal minuter?