Att komma för tidigt

Ett av de vanligare problemen jag mött i mitt arbete är för tidig utlösning. Jag har ofta funderat på detta rätt så ofta upplevda bekymmer. Gemensamt är att det är män som upplever detta besvär och att det inte sällan är deras kvinnliga partners som söker råd. Gemensamt är också att bekymret uppstår i samband med ett vaginalt samlag mellan en man och en kvinna, inte sällan då man strävar efter att komma samtidigt. I vissa fall kan det handla om att utlösningen sker så fort man själv, eller partnern, rör vid könet eller så snart ett samlag påbörjas. Men lika ofta handlar det om upplevelsen av att samlaget varat för kort tid. Och att partnerns tillfredsställelse – eller bristande tillfredsställelse – står i centrum.

Ett sätt att förstå ett visst problem är att titta på de situationer där detta problem inte existerar. Jag har t.ex. aldrig träffat en person, oavsett kön, som uppfattar att man kommer för fort vid onani och som söker för det. Inte heller verkar detta vara något bekymmer vid andra typer av sex, som munsex. Det verkar även vara ett mer ovanligt bekymmer i samkönade relationer, vilket även ett par andra sexologkollegor som jag konsulterat hade noterat (men det utesluts härmed inte att problemet upplevs). Om problemet de facto inte uppstår eller om man helt enkelt inte uppfattar det som ett problem i andra sammanhang är en öppen fråga. Det tycks som att främst det heterosexuella samlaget banar väg för upplevelsen av för tidig utlösning.

Hur ser det ut med kvinnor, uppfattar kvinnor att en kommer för fort? Min erfarenhet säger mig att det inte förekommer att en kvinna söker råd för egen del. Vid en enkel sökning i en databas som jag ofta använder hittar jag en artikel på temat. Författarna till artikeln konstaterar att kvinnlig för tidig orgasm är ett okänt fenomen även i vetenskaplig litteratur. Jag ska här poängtera att orgasm och utlösning inte är exakt detsamma, men för enkelhetens skull låter jag dessa två skilda fenomen vara ett i detta inlägg (men återkommer till frågan i ett annat inlägg). De få studier av mer medicinsk eller psykiatrisk karaktär som studerat fenomenet visar dock slående likheter mellan kvinnors och mäns för tidiga orgasm. Tilläggas kan även att många kvinnor får utlösningar i samband med orgasm, där en vätska utsöndras. Källan till vätskan är en körtel med samma ursprungliga byggstenar som mannens prostata, hos kvinnan även kallad Skene´s körtel. Det handlar alltså varken om urin eller om lubrikation, det vill säga den väta i slidan som uppkommer vid sexuell upphetsning.

Men tillbaka till studien, där de deltagande kvinnorna själva skulle skatta sin upplevelse av orgasm (eller utlösning). Här uppger fyra av tio kvinnor att de stundtals får för tidig orgasm. Problemet tycks alltså uppfattas även av kvinnor! Så varför är kvinnornas eventuella ”rop på hjälp” så lågmälda att det helt försvinner i bruset av annat? Eller att kvinnorna inte ens söker för det medan det för männen är ett av de vanligare skälen till att söka råd?

En stor del av kvinnorna i studien ovan uppgav att de lever i sexuellt mycket upphetsande förhållanden, att de känner sig under sex, att de inte har haft sex under en längre tid eller att de känner stark åtrå gentemot sin partner. En tolkning är att dessa känslor snarare är av ”manlig” karaktär, och därmed svårare för en kvinna att tillerkänna sig. Detta kan i sin tur påverka acceptansen av ett sexuellt bekymmer. Så medan det för män lätt blir ett bekymmer, eftersom en man förväntas vara uthållig, drivande och kåt, samt ”bära” ett visst ansvar för sin kvinnliga partners njutning, blir det för en kvinna svårt att tillåta sig en placering på den manliga spelhalvan.

Det finns en del knep om man vill kunna hålla på lite längre, och det finns idag även medicinsk hjälp att få. Men för mig som sexologisk rådgivare blir det lika viktigt att uppmuntra till frågor som: vad är ett normal-långt samlag? Ska vi alltid sträva efter att komma samtidigt? Och, inte minst, kan sex vara mer än att det förminskas till penetration eller ett fåtal minuter?