Vart tog lusten vägen?

Genom åren har jag ofta kontaktats för problem med utebliven lust. En första direkt reflektion är att det främst är kvinnor som söker för utebliven lust, medan män ofta söker för en för tidig eller för utebliven utlösning. Om man vänder på perspektivet verkar det vara en aning mer sällsynt att män definierar sitt sexuella bekymmer som just utebliven lust (men det förekommer också). Kanske är det som problem med utlösningen som skillnader i lust uppfattas av en del män? En man som gärna vill ha sex, önskar åtrå sin partner eller strävar efter en upphetsning förväntas ha en ständig gräddfil till sin egen lust. Ungefär som om det handlade om att trycka på on och på off: när helst vi så önskar så kan vi män bli kåta. Så vad gör man när knappen upplevs vara ”trasig”? Eller ännu värre, när en man innerst inne inte vill använda knappen alls? I själva verket tror jag att minskad lust, eller att inte sakna den alls, är ett av de större tabuämnena för män. Kanske blir det enklare att skylla på svårigheter att komma eller ”ursäkta sig” med en för tidig utlösning? Kanske kan vi fixa lusten med en enkel teknik?

Nåväl, vad skulle då utebliven lust kunna vara? Jag är övertygad om att det i de flesta fall handlar om skillnader i lust snarare än avsaknad av den. Visst är det så att sexuell lust helt kan försvinna, kanske som följd av sjukdom, medicinering eller annan kroppslig åverkan. Oftast handlar det dock om att vi ställer vår egen lust i relation till någon annans. Och eftersom människor är olika blir också upplevelsen av skillnaden i lusten rätt snart tydlig. Inte gör det faktum saken enklare att lusten aldrig är konstant utan varierar över tid och beroende på livssituation. Möjligen skapar vi själva ett problem som egentligen inte hade behövt existera? Lika lite som att man med logikens hjälp kan hävda att förkärlek för viss typ av mat skulle vara mer eftersträvansvärd än annan kan man hävda att en viss ”mängd” av eller ”styrka” i lust är bättre eller sämre. Så medan vi lättare kan finna oss i att några älskar surströmming medan andra avskyr det, blir det svårare med att erkänna och acceptera skillnader i lusten. Den ska liksom bara finnas där.

Dagliga krav påverkar naturligtvis lusten, och det är ett faktum att stress, höga krav på sig själv eller på livet i stort, problem i relationer eller t.ex. sömnbrist kan orsaka upplevelser av bristande lust. För övrigt en beteckning som möjligen ger mer rättvisa åt det upplevda bekymret.

Problem i relationer förresten. En ytterligare reflektion är att de heterosexuella par jag mött som sökt för detta, förutom att paret intressant nog ofta placerar den bristande lusten hos kvinnan – hon blir problembäraren – i grund och botten har mer eller mindre allvarliga relationsproblem. Åtrån och gnistan är borta, man uppfattar sig ha tappat intresse för partnern, kanske finns det andra personer i ens omgivning som väcker större attraktion, relationen är död. Men hur talar man då om det för den andre? Här tycks bristande lust av många uppfattas som en enklare väg, en ursäkt, till att åtminstone för stunden ge sig själv en permission från kraven på sex. Kraven på att ha sex i ett förhållande (ack, detta ok att bära!), till slut kraven på att ställa upp på sex, blir i sig en stress och en ond cirkel påbörjas. I sådana situationer behöver man få stöd och styrka i att ta ett steg – är relationen något jag tror kan bli givande igen, eller ska jag avsluta den?

Bristande lust behöver dock inte vara ett tecken på att relationen är död. Inte sällan handlar det om just den där skillnaden. En vill mer än den andre, eller en vill mindre än den andre. Ofta i relationen till det sex man har gemensamt, medan onani mer sällan leder en till upplevelsen av bristande lust. Så hur kommunicerar man bäst om detta? Är det ok att säga ”nej, jag är inte sugen” utan att det väcker en uppsjö av känslor? Måste vi ha sex med varandra? Kan det vara ok att uppmuntra en partner att onanera istället, eller kanske – gud förbjude – uppmuntra till ett hopp över skaklarna? Även om det hade gjort susen? Jag är medveten om att jag provocerar, men min poäng är att ställa frågan på sin spets. Kan man leva i en fullgod relation utan att sex ska bli en ständig press, i alla fall med insikten om att vi är olika? Ja, om vi alla ärligt vågar tala om det vi tänker och känner.