Sex in the USA

Jag gillar USA för dess kontraster. Saker som vi aldrig skulle acceptera i Sverige och Europa, som förbud av handlingar som vi trodde att ingen vettig människa någonsin skulle komma på idén att förbjuda (som oralsex), men också saker som är långt mera frisinnade än vad vi någonsin (tror vi) att vi i Sverige kommer att uppnå (gaypride-parader och krav på jämställdhet mellan homo- och heterosexuella samt teorier som ifrågasätter heterosexualiteten som norm har sin främsta hemvist här). En företeelse som jag är mindre glad är det som i dagligt tal benämns sexmissbruk. En av landets största dagstidningar publicerade för nästan ett år sedan, i juni 2012, en lista över tio sexuella problembeteenden såsom en del av ett antal artiklar om fenomenet sexmissbruk. Inte någonstans analyserades denna lista med hjälp av sexologisk kompetens, inte heller granskades eventuella motiv bakom eller för den delen ställdes frågan vad sexmissbruk egentligen är för någonting. Jag såg listan som ytterligare en pusselbit i pådyvlandet av en amerikaniserad sexualsyn (den variant som jag benämner den moralistiska sorten) som långsamt verkar gripa tag om oss i Sverige. Sexmissbruket som begrepp uppges nämligen ha sin hemvist i USA, kopplat till den så kallade Minnesotaideologin och 12-stegsprogrammet.

Så kunde läsaren t.ex. läsa att fantasisex, förförelse och erövring, utbyte av smärta (även ofta kallat BDSM: Bondage, Disciplin/Dominans, Sado-Masochism), voyuerism (att titta på andra människor i sexuellt syfte) eller anonymsex klumpas ihop med andra, delvis mer problematiska sexuella uttryck. Allt kokades ner till en soppa som gavs beteckningen sexmissbruk.

De flesta av de sexuella uttryck som räknats upp utövas dagligen av människor i samförstånd, efter egen önskan och i enlighet med egna beslut. Eller så försiggår de i människors inre utan att andra någonsin får del av det. I mitt stilla sinne tänkte jag att någonstans så finns det uppenbarligen människor som ser en mängd dollartecken framför sig i det som kallas sexmissbruk. Jag är övertygad om att Sveriges totala befolkning mer eller mindre skulle kunna åtminstone ligga nära farozonen att definieras som sexmissbrukare om vi skulle börja tillämpa listan på allvar. Vilka insatser det skulle krävas!

I artiklarna som följde listan beskrevs t.ex. sexmissbruk som ett njutnings- och näringsberoende likställt med matmissbruk. Fler män uppges vara sexmissbrukare än kvinnor. Jag återkallar en krönika av Johannes Forssberg (Expressen) som för några år sedan hävdade att agendan bakom sexmissbrukshajpen är tredelad: terapeuter som vittrar en lukrativ marknad, högerkonservativa (och andra) grupper som söker efter fler argument i sitt moralkakebak samt partners (läs kvinnor, eftersom det tycks råda en heteronormativ syn på sex även här) som tacksamt tar emot ett slagträ för att kunna kontrollera sin andra hälft. Visst är detta något förenklat – jag om någon kritiserar ju mer än gärna enkla sanningar – men det är också tankeväckande.

Under sexologutbildningen och mitt arbete som sexualrådgivare har jag sett att det finns människor som upplever en tvångsmässighet i och ett lidande för att man ägnar sig åt sexuella uttryck på ett sätt som inkräktar på familjeliv, arbetsliv, ekonomi, fritid. Det kan vara sexköp, porrsurfande eller dejting, och kanske kan man här tala om ett missbruksbeteende. Men jag har under alla mina yrkesverksamma år som sexolog samtidigt ofta ställt mig frågan vad det är som gör att dessa upplevelser av problem egentligen uppstår? Och så jag har frågat mig vad syftet och vinsten, ställt i relation till riskerna, med att skapa ett fenomen som missbruk av sex skulle kunna vara.

Ytterst medveten om att det är svårt, kanske rentav förmätet att kritiskt analysera individers unika och privata upplevelser ser jag ändå att personliga ej analyserade skildringar och tolkningar av livserfarenheter tycks utgöra underlaget i byggandet av konstruktionen sexmissbruk. Vad jag vänder mig emot är att enskilda erfarenheter översätts i manualer och görs till allmän sanning.

Visst kan lidandet vara oerhört svårt och smärtsamt. Visst ska man få hjälp om man har det svårt, om livet krackelerar och om man dessutom begår brottsliga handlingar på kuppen! Men så undrar jag var gränsen för problemen ska dras – när njuter vi för mycket? Räcker det med att enskilda livserfarenheter utgör den huvudsakliga grunden för problemdefinitionen? Vilka bevekelsegrunder har de som hävdar att det finns ett sexmissbruk? Och var är analysen av varför det är män som uppenbarligen dominerar bland de rådsökande?

Parallellt med censur av bilder eller texter som visar kroppar eller uttryck för mänsklig sexualitet på populära amerikanska sajter som Facebook och Youtube – en amerikansk moralistisk sexualsyn smyger sig på oss den vägen också – sker alltså ett skuld- och skambeläggande av sexualiteten made in USA. Det är en sak att motverka lidanden, hjälpa människor i trångmål eller förebygga att några utnyttjar andra. Men ärligt talat, vad är problemet med att fantisera om någon du sett på gågatan? Eller att för den delen ha sex med någon som du inte känner? Och att göra det ofta…