"Mitt namn är Hugo"

Snart är det den 17 maj då våra grannar i norr firar sin grundlag och sin nation. Så här skrev jag för nästan ett år sedan och ställde det i relation till en då uppmärksammad händelse.

Det är onekligen ett faktum att vårt broderfolk kan vara stolt över mycket och där finns helt klart ett och annat vi i Sverige sneglar på med en gnutta avund i våra hjärtan. Det många inte vet, inte i Norge, inte i Sverige och inte på de flesta andra platser på jorden, är att den syttende mai också är en internationell dag mot homofobi och transfobi. Det vill säga en dag mot fördomar och hat riktat mot personer som älskar någon av samma kön eller personer som ”bryter mot förväntningarna på att man ska vara kille eller tjej, eller att man ska trivas i det kön man fötts in i eller se ut och bete sig på ett särskilt sätt som kille eller tjej”, som Sveriges ungdomsmottagning på nätet, UMO.se, beskriver det. Dagen bär beteckningen IDAHOT.

Denna dag påminns jag om alla de artiklar jag nästan dagligen läser om olika kränkande handlingar, diskriminerande lagar och våldsamma gärningar mot personer som inte älskar eller lever i enlighet med normen, den förväntan som finns på oss alla att göra ”rätt”. Faktum är att 1,5 miljarder människor, eller nästan var fjärde människa på jordklotet, lever i ett land som förbjuder relationer mellan personer av samma kön. Sug på den siffran! 1,5 miljarder människor är ofria i det allra mest grundläggande i livet: kärleken och sexualiteten. Vem vill finna sig i det?

Som rådgivare har jag otaliga gånger mött personer som blivit kränkta, diskriminerade eller fördomsfullt behandlade i vardagen. Faktum är att det är ett stort bekymmer för många även i vår del av världen – läs t.ex. inläggen som publicerats under den så kallade hashtagen #homoriot på Twitter. Där skildrar människor i vårt land hur man dagligen utsätts för nedsättande kommentarer och skrämmande handlingar. Det som kanske är mest otäckt i allt detta är det som Hugo i min hemstad Kristianstad berättar om i en nyligen publicerad debattartikel. Där beskriver han ett allvarligt påhopp med tydliga homofobiska förtecken under ett arbetspass på en restaurang hemma i stan: ”Det riktigt tråkiga i sådana här situationer är att det inte finns någon runt omkring som reagerar. Ingen tar ställning och säger ifrån, i stället vänder sig blickarna på mig och alla står tysta och tittar på. Man kan säga att alla känner apan, men apan känner ingen.”

Inte ens Norge kan stoltsera med att ha kommit till vägs ände i sin strävan att få bort homofobin och motverka begränsande normer. Hur framgångsrika norrmännen än må vara i övrigt. I en artikel som två norska forskarkollegor skrivit konstateras att det inte finns belägg för att den norska skolan på ett grundläggande sätt skulle utmana heterosexualitetens privilegierade position i samhället. Icke-heterosexuella ungdomar ses som ”de andra”, de annorlunda och uppenbart inte som personer som sitter här-och-nu-i-klassrummet. Unga icke-heterosexuella ser själva negativt på sin sexualitet, de har förinnerligat en homo-negativitet, och heterosexualitet betraktas fortfarande som den sexualitet som ger flest fördelar och förmåner. Vidare är Norges befolkning homo-tolerant. Det betyder att de flesta tycker att det hör till ”norskheten” att vara snäll mot homosexuella och norrmännen ser sig här själva som ett stolt homo-tolerant folk. Men det betyder även att det krävs snälla och generösa, toleranta, heterosexuella. Homosexualitet betraktas inte som något värdefullt, inte som något önskvärt, inte som något likställt den obligatoriska heterosexualiteten. Är det något att ta efter…?

Nu tror jag inte att vi kommit särskilt mycket längre i Sverige heller. Kristianstad och Kristiansand är nog trots allt rätt lika varandra, på flera sätt. Men har vi alla människors hälsa, välbefinnande och rättigheter för ögonen bör vi absolut börja titta på oss själva. Hur hade just du hanterat påhoppet på Hugo?