Sex är medelmåttigt

Förra sommaren läste jag en bok som berör sexualitet och funktionedsättningar, vilket är mitt avhandlingsämne. Utan att gå in på detta ämne nu vill jag med mina egna ord återge en av de många tankeväckande meningar från författaren Michelle McCarthy (som citerar sexualforskaren Gagnon): vi upplever sex som något häftigt och mycket speciellt för att vi har lärt oss att tro att det ska vara häftigt och mycket speciellt.

Ja, det ligger något i det, tänker jag, men av vem och när lär vi oss det? Det är öppen fråga, precis som jag gillar det, och sannolikt skruvar denna tro upp våra förväntningar på sex. Det är ett faktum att otaliga är de samtal, mail och påringningar jag fått där människor stundtals desperat sökt råd och tips för att få sex att kännas bättre, upplevas starkare, vara längre, helt enkelt bli häftigare. Jag har ibland funderat på om denna strävan, denna längtan, detta sökande efter kickar, intensiva äventyr och perfekta relationer är baksidan av det mynt som vissa vill göra till ett missbruk. Att ständigt vara på jakt kan möjligen leda till att sökandet blir det enda man ägnar sig åt, med självklara konsekvenser för livet i övrigt (men utan att jag vill definiera det som ett sexmissbruk). Vi vill ju gärna ha roligt, njuta länge och må bra. Det ligger också status i detta, att vilja visa sig vara framgångrik, kunnig, duktig och lyckad omfattar i alla avseenden även det sexuella. På samma sätt som vi gärna visar bilder på när vi provat på bungyjump under semestern i det exotiska landet, på samma sätt som det är viktigt att visa bilder på bröllop, barn och blöta fester, eller för den delen välskapta bakverk. Det blir knappast något att sträva efter (men det finns säkert undantag!) att fira en skilsmässa med en hejdundrande, påkostad fest, att vara stolt över sin barnlöshet, att uppleva sig vara den ensammaste människan i världen eller för den delen visa misslyckad kokkonst på bild. På liknande sätt är det med sex.

Alla frågor som handlar om ålder för samlagsdebut, för tidig utlösning, samlagssmärta eller relationer som knakar i fogarna visar på att det finns en förväntan på hur det borde vara istället när det väl upplevs som inte fungerande. Vi sexologer talar ofta om normer, men en annan bok jag läst nyligen visar författaren Lennard Davis på att det i ett historiskt perspektiv var vanligare att se på (i hans skildring) människokroppen och dess funktion i termer av ideal. Det som var det goda med det synsättet då var att idealet var en utopi, något som inte går att uppnå. Alla var mer eller mindre ofullständiga ideal, och det var gott nog. Det var liksom lönlöst att sträva efter idealet, så varför inte nöja sig med det man har och må bra i det. Hur hade sex, sett ur ett bredare perspektiv än penetrerande samlag, sett ut om vi alla kunde njuta av det vi har och vara glada för det? Just denna idé kan lätt bli ett ideal, en utopi. Vi kommer väl ändå alla att eftersträva något annat, något bättre? Alternativt uppleva besvikelser och missnöje? Men går det att vända på resonemanget och resonera att sex ofta är medelmåttigt, halvtaffligt, lite misslyckat, lite trist. Och ibland även lite roligt, skönt och häftigt också? Och nöja sig?

Min övertygelse är att våra sexuella upplevelser är som allt annat i livet. Ibland mår vi toppen, ibland mår vi skit. Ibland regnar det, ibland skiner solen. Ibland har vi lyckats med pastan, ibland bränner den fast. Ibland får vi män upp den, ibland inte. Ibland är relationen en framgångssaga, ibland är den dödsdömd.

Naturligtvis ska vi inte alla börja misströsta, ge upp eller strunta i våra önskningar. Jag tror dock att vi gör oss själva en stor björntjänst genom att se på sex och relationer som om det vore en prestationsidrott, med ribban satt ofta på tok för högt. Att förändra vårt synsätt må vara en utopi, men vi behöver åtminstone börja prata allvar med varandra och med oss själva om hur det ser ut. Sex är oftast medelmåttigt, och det är nog bra nog. Vi är goda människor i alla fall och kan med all säkerhet njuta av det vi har.