Tankar om ensamhet

Vi lever i en värld som bygger på tvåsamheten som ideal. Kanske kan man säga att tvåsamhetens ideal invaggar många av oss i en föreställning om att den är bäst lämpad att få oss att må bra eller njuta sexuellt, kort sagt göra oss nöjda och lyckliga. Så medan en hel del råd i spalter eller samtal hos terapeuter fokuserar hur man bäst inleder en relation, hur man upprätthåller densamma eller hur man gör slut på ett varsamt vis – utgångsläget är tvåsamheten – är ett liv i ett förhållande, eller ett fungerande liv i ett förhållande, med en annan person en ouppnåelig dröm för en betydlig del av befolkningen. Ensamhet blir här ett av våra tabuämnen. Vare sig den handlar om att inte vara framgångsrik i att hitta en partner eller att uppleva ensamhet inom ett förhållande. Ensamheten känns skamfylld. Man föreställer sig att den ses som ett tecken på dåliga egenskaper, brister i karaktären eller en suspekt personlighet.

Vi har nog alla någon gång känt oss ofrivilligt ensamma under kortare perioder. Problemet uppstår då ensamheten blir till något smärtsamt, något som kväver en och något som likt en virusinfektion inte vill släppa taget. Någon kan ständigt uppleva sig bli bortvald, någon annan uppfattar sig vara osynlig, en tredje oattraktiv. Självförtroendet rasar och meningen med livet ställs på sin spets. Lever man i en relation kan ensamheten ta sig uttryck som ointresse eller ignorans från partnerns sida, man saknar bekräftelsen, uppskattningen eller känslan av att vara prioriterad. Eller så kan man önska sig mer ensamhet, bortom kravet på att alltid tvunget göra allt tillsammans.

Idealet om tvåsamhet som lyckans källa förutsätter underförstått att jag som partner uppfattas och uppfattar mig själv som en ständigt god, utmärkt och tilldragande person. Förnuftet kan hjälpa att se annorlunda på saken, men den skavande känslan som liksom ingenstans ifrån pådyvlar krav på ett perfekt utseende, en närvarande attraktionskraft, tillräckligt kraftfull lust och kåthet, kunskaper i sexuell praktik och inte minst funktion, hälsa och ork känns med magen. Ensamheten börjar i de ögonblick då verkligheten inte riktigt överensstämmer med idealen, där idealens ribba sitter alldeles för högt. En del som lever i ett förhållande börjar spela ett slags spel, lura partnern och sig själva där känslan av att man är en bluff blir en allt tyngre börda att bära. För hur kan man göra slut och separera när man just renoverat villan, skaffat sommarstuga och har världens underbaraste barn? Vad ska grannar, släkt och vänner säga? Inte minst om mig själv…

Den som istället är singel och söker efter närheten till en annan kan utveckla ett tvångsmässigt, i längden plågsamt sökande. Det kan mycket väl vara så att man hittar partners. Svårigheten blir istället att hitta en bestående glädje, en lust eller ett värde i det nyfunna partnerskapet. Det kan uppfattas vara lättare att ge efter för sin strävan, eller kanske längtan, efter någon ännu bättre, när ens olikheter konfronteras. Kärleken och relationerna blir flyktiga, tålamodet tryter och intresset falnar alldeles för tidigt. Här kan det som en del väljer att kalla för relationsmissbruk möjligen ta sin form (men jag är personligen kritisk till användandet av begreppet missbruk när det gäller sexualitet och relationer eftersom det kräver en klar bild av ett ”normalt” bruk).

Det kan naturligtvis också vara svårt att leva i självvald ensamhet, i relation till omgivningen. Många trivs med att leva på egen hand och önskar aldrig något annat. Ensamhet blir synonym med frihet och oberoende. Samtidigt kan andra undra och ställa frågor. Eller så uppfattar man sig själv bli ifrågasatt, misstänkliggjord, förklarad som en märklig enstöring.

Vad vill jag få sagt med detta? Ensamheten har många ansikten, men ett liv i ensamhet är ett sätt att leva på bland andra. Ibland handlar det om timmar och dagar, ibland om ett helt liv. Vår förmåga att hantera ensamheten varierar mellan den som hamnar i djupaste nedstämdhet och bitterhet och den som finner just sin lycka i ensamheten. Jag vill att vi erkänner ensamheten som livsstil parallellt till tvåsamheten (för att inte tala om flersamheten), att vi talar om ensamhetens olika ansikten – både de hemskaste och de underbaraste – och löser det bekymmersamma samtidigt som vi behåller det fungerande.