Att arbeta som doktorand och forskare är att arbeta med sitt språk. Språket är alltså centralt för att kunna producera texter med god kvalitet som väcker ett intresse hos läsaren. Det är en tuff uppgift att skriva väl och jag tycker ofta att jag inte lyckas hela vägen eller att jag känner mig begränsad. Jag vet att den språkliga bearbetningen kommer att vara en stor del av mitt arbete de kommande åren.
Jag minns den gång då jag våren 1995 sökte till en journalistutbildning vid Vätterbygdens Folkhögskola i Jönköping. Under en heldag fick jag och många andra aspiranter göra olika övningar, som att göra intervjuer på stan, att skriva nyhetsartiklar, att visa att man behärskar svenska. Ett moment var intervjuer med ansvariga för utbildningen, där vi dels fick en feedback på dagens uppgifter, dels fick besked om hur vi låg till i rankingen. Det var då jag fick en mycket märklig kommentar, som jag bär med mig sedan dess med mycket blandade känslor. Man trodde inte att jag skulle kunna arbeta journalistiskt eftersom jag inte är född i Sverige och har på så sätt inte tillägnat mig grunden i det svenska språket. Och utan ett fungerande språk, ingen journalist.
Det värsta - och det bästa - var att jag jämfördes med Cornelis Vreeswijk. Man ansåg honom vara en dålig poet! Skälet till det var att han kom till Sverige i ungefär samma ålder som jag och på så sätt saknade den där språkliga grunden att stå på. Jag kunde därför glömma allt vad journalistik hette. Samma vår valdes jag in i redaktionskommittén för tidningen Kom Ut (RFSL:s medlemstidning) och resten är historia. Det går nog även utan en språklig grund att stå på, uppenbarligen...
Språket är alltså ett viktigt verktyg i mitt kommande arbete. Säg, vad är den forskning värd som inte kan kommuniceras med hjälp av ett bra, förståeligt och tillgängligt språk?
Idag läste jag en intervju med Ingrid Elam, författare och docent vid Malmö Högskola. Hon tillbringade fem av sina år som barn i Tyskland, men kom tillbaka till Sverige i ungefär samma ålder som jag var i när jag flyttade till Kristianstad. Hon säger att hon har "blivit ganska lyhörd för nivåer och nyanser i språket, vad det kan uttrycka." (Sydsvenskan, 120128). Det gjorde henne intresserad av bland annat kommunikation. Jag känner igen mig i det. Idag kallar jag mig för språknörd och älskar att laborera med ord eller lära mig nya uttryck.
En del i arbetet som doktorand och forskare är att låta kollegor läsa ens texter. Det är stor utmaning att låta andra ta del av egenproducerat material! Jag sitter där med en rejäl klump i magen varje gång någon ska läsa igenom något av mina alster. Min ribba sitter högt, och fallet gör ont de gånger jag gör uppenbara missar. Som tur har jag hittat ett par personer som jag känner mig trygg med när de ska ge mig synpunkter på mina texter. Det är viktigt för varje doktorand och forskare att hitta sådana personer. Och så försöker jag tänka: "vad är det värsta som kan hända?"
En av de personer jag känner mig trygg med är min doktorandkollega Malin. Vid senaste genomläsningen av en text tyckte hon att mitt språk var säreget! "Ja!", tänkte jag när jag läste kommentaren. "Ett säreget språk!" Den gjorde min dag, och den kommer att bära mig långt. Det är en sak att arbeta för en korrekt och felfri svenska. Men när man dessutom utvecklar ett eget sätt, en egen stil, ja, ett säreget språk - då har man nog kommit långt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar