Idag mötte jag den fjärde kullen studenter vid masterprogrammet i sexologi vid Malmö Högskola. Uppgiften var att kort berätta om mitt tidigare arbete vid RFSU Malmö med fokus på preventivt och hälsofrämjande arbete. Jag valde att bl.a. berätta om mina första möten med det förebyggande och främjande arbetet, då jag 1993 påbörjade en praktik på RFSL Rådgivningen Skåne i Malmö, innan jag så småningom gick över till engagemang i RFSU. Då, 1993, fick jag bland mycket annat möta män som möter andra män för snabba anonyma sexuella möten i Malmös grönområden, en erfarenhet som varit minst sagt omvälvande för en 21-årig nybörjare. Idag är det en erfarenhet som jag är tacksam för, en erfarenhet som i kombination med en bok jag läst några år senare (se nedan) idag ofta föranleder mig att fundera på olika etiska aspekter av att arbeta som forskare och skaffa kunskap om verkligheten. Vad kan jag undersöka, och vad är möjligt för mig att undersöka? Vilken nytta kan den nyvunna kunskapen ge, och för vem? Finns det faktiskt företeelser som jag som forskare ska hålla fingrarna borta ifrån? Kan de rentav vara skadliga för mina informanter och studieobjekt? Ja, hur långt kan jag gå, hur långt ska jag tillåta mig själva att gå?
Då för snart 20 år sedan var jag liksom idag en nyfiken varelse. En av frågorna jag ställde mig var vilka de män som besöker parkerna och toaletterna för sex kan vara. Min nyfikenhet var rent ut sagt enorm! Så enorm att jag gjorde en sak som jag sedermera förstått varit etiskt ytterst tvivelaktig: jag tog registreringsnumret på bilen tillhörande en av männen i parken och tog reda på var han bodde. Genom nummerupplysningen (det var en tid före internet!) kunde jag sedan räkna ut att mannen i fråga var gift med en kvinna och bodde i en välbärgad kranskommun. Jag såg mannen flera gånger i parkmiljön och förstod att han troligen besökte platsen på väg hem från sitt arbete. Detta fascinerade mig.
Några år senare kom jag, mest av en slump, alltså över denna bok, skriven av en brittisk forskare, Laud Humphreys. Boken är idag mitt avstamp i forskningsetiken (bokens titel är Tearoom Trade). Humphreys studerade under 1970-talet en viss typ av sexuellt laddad miljö, den offentliga toaletten, och de män
som ägnade sig åt sexuell aktivitet i denna miljö. Han observerade det som försiggick direkt på plats utan att på något sätt ge sig till känna. När jag läste boken påmindes jag om mina egna känslor och tankar från mitt arbete i Malmös parker och jag påmindes inte minst om in enorma nyfikenhet. Och, jag förstod att nyfikenhet kan ibland driva en forskare till att minst sagt tänka utanför boxen.
Lite kort om Hauphreys studie. Han bedrev en typ av dold observation, delvis deltagande genom att ikläda sig rollen som en så kallad watchqueen, det
vill säga en person som befinner sig strax utanför ingången och som varnar de
besökare som har sex på insidan ifall oönskade personer, t.ex. poliser, skulle
närma sig toalettbyggnaden. Miljön som sådan delar Humphreys in i en inre och
en yttre del, med en så kallad membran däremellan, ett slags skiljevägg mellan delarna
som varje besökare tar sig igenom på väg in eller ut. Humphreys använde sina
sinnen vid sin datainsamling. Så
lyssnade han till de ljud som framkallades av annalkande personer och med
hjälp av sina synintryck skapade han detaljerade beskrivningar av
toalettbyggnaden och dess olika zoner av betydelse för sexuell aktivitet. Genom
att observera fick han en god inblick i den process som ledde till en sexuell
aktivitet, men han deltog aldrig i några sexuella aktiviteter själv.
Vad Humphreys gjorde var att han, liksom jag, tog registreringsnumren på männens bilar, tog reda på deras adresser och besökte dem genom att utge sig för någon helt annan än den forskare han faktiskt var. Genom att få en inblick i männens familjeliv och genom intervjuer om deras liv fick han en unik kunskap om de män som idag kallas för män som har sex med män, män som ofta lever i heterosexuella relationer.
Humphrey
fick utstå kraftfull kritik från en rad av sina forskarkollegor, bland annat ifrågasattes hans metoder som en del ansåg vara olämpliga och kränkande. Det har uttryckts krav på att frånta honom hans doktorsexamen. En av Humphreys kollegor gick så långt som att säga att det finns beteenden och miljöer
som inte ska undersökas, som här beskrevs som avvikande
och privata. Humphrey å sin sida ställde en rad frågor, som vem som ska ha rätten att
avgöra vilka miljöer eller beteenden som ska undersökas, ska människors
sexuella beteenden undantas och vem tjänar på att vissa beteenden undantas. Frågorna utgör idag en del av basen i min egen tankeprocess i samband med forskning.
Att arbeta som forskare betyder nämligen att ständigt föra en diskussion, med sig själv och med kollegor, i syfte att ställa nytta mot risk, att ställa krav på individens integritet och krav på samhällets kunskap mot varandra. Jag anser att det Humphreys gjorde var banbrytande och gav sannolikt många, bl.a. mig själv, en förståelse för en värld som idag är av central betydelse för det förebyggande och hälsofrämjande arbetet. Jag har från och till funderat på om han faktiskt har åsamkat någon skada och jag är inte färdig med denna tanke. Skada kan, i sann vetenskaplig anda, betyda oerhört många olika saker. Och jag är inte alls övertygad om att Humphreys kunnat bedriva sin forskning idag. Så hur långt kan jag gå? Och vad riskerar jag att gå miste om ifall jag inte tar det där extra steget, kanske smärtsamt medveten om den kritik jag kommer att mötas av? Idag bär jag med mig insikten om att det är viktigt att hålla den etiska tanken levande och med ett ödmjukt förhållningssätt utmana sig själv utan att för den skulle censurera sig själv. Jag lär återkomma till ämnet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar