En av de första uppgifterna på forskarutbildningen, som jag formellt ännu inte påbörjat, är att gå min första doktorandkurs. Att gå forskarutbildningen innebär att man är student, om än med förmånen att få lön varje månad. Och att vara student innebär att läsa, att tänka, att diskutera och att skriva. Men nu med den lilla skillnaden att man befinner sig i det skarpaste läget av alla och man måste lita på den egna förmågan i alla väder. Grupparbeten är ett minne blott, om man nu skulle få för sig att vilja glida igenom med hjälp av andra ;-) Som tur är har jag gott om duktiga kollegor som jag kan diskutera med, vända och vrida på argumenten och trots allt ta hjälp av i min strävan att förstå det där obegripliga. Att ha en närhet och en tillgång till andra doktorandstudenter är av avgörande betydelse för att kunna orka hela vägen - det är en insikt jag tillskansat mig långt innan jag kommit igång. Doktorandnätverk is da shit!
Nu lider denna första kurs snart mot sitt slut, och om allt går vägen har jag tagit mina första 7,5 hp i kvalitativa metoder i början av februari.
I kursen ligger fokus på tre metoder att samla in kvalitativa data: etnografi, diskursanalys och narrativanalys. Just nu pendlar jag lite grann mellan hopp och förtvivlan när jag närmar mig dessa tre sätt att samla in data. Ena stunden känner jag att - äntligen - så har jag fått kläm på skillnaden mellan diskursanalys och narrativanalys, andra stunden läser jag något som kullkastar allt det jag trott mig ha förstått. Och så är det bara till att börja om på nytt. Jag antar att detta är en försmak av hur det kan vara att studera på denna högsta akademiska nivå och det är en känsla som jag närmast skulle vilja beskriva som skräckblandad förtjusning, något läskigt och ångestframkallande samtidigt som det är ett nöje som ständigt lockar och väcker en obändig nyfikenhet. En avancerad berg-och-dalbana, en drog eller kanske det där sexuella som man länge velat prova men inte riktigt vågat...? Kanske är det så myggan känner sig när den ser ljuslågan och bestämmer sig för att bege sig i dess riktning för att till slut oundvikligen slukas av den...
Vad de olika metoderna går ut på, eller rättare sagt, hur jag anser att jag skulle kunna använda dem i just mitt avhandlingsprojekt, får jag återkomma till. Härnäst tänkte jag presentera fokusgrupper som metod, eller som Dahlin-Ivanoff beskriver det: "en diskussion i grupp där människor möts för att på ett fokuserat sätt diskutera olika aspekter av ett ämne eller ett tema". Torrt och tråkigt? Nej, det känns inte riktigt så...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar