Människan har i alla tider skildrat sexualitet, i bild, i
skrift, genom andra konstformer. Allt ifrån grottmålningar, krukor från det
antika Grekland eller Pompeji, eller som i vårt svenska kulturarvs fall –
hällristningar i Vitlycke i Bohuslän och bilden av
"brudparet" högst upp till vänster – till dagens uppsjö av
reklambilder, kärleksfilmer eller porrklipp på nätet visar på vårt ständiga
behov av att visa upp och ta del av sexualitet och dess olika uttryck. Det
handlar om att förstå sexualiteten, dess kraft och dess påverkan på våra liv,
med allt vad det innebär.
Men det handlar också om att få en inblick i det hemligaste
av allt. Att få en glimt av hur andra gör. För det har människor i alla tider
varit nyfikna på (och du får säga vad du vill). Så fort det exempelvis har
uppfunnits någon form av ny teknik har den direkt använts för att skildra
människans sexualitet. Ett antagande är att det rentav är vårt behov av att
snabbt och enkelt ta del av skildringar av sexualitet som styrt efterfrågan och
därmed påskyndat den snabba tekniska utvecklingen, som allt bättre och
effektiva mobiler, datorer, internet, bredband.
Men vår nyfikenhet handlar inte bara om just nyfikenhet. Vi
vill alla veta hur andra gör för att vi vill lära oss, göra som andra, känna
att vi hör till genom att göra som andra. Här kan alla typer av skildringar av
sexualitet sägas återspegla såväl en fysisk sexualitet, det som andra gör, som
våra föreställningar kring den, hur den borde vara. Skildringarna
upplyser och förklarar men de normerar, skapar ideal och hintar om vad som är
eftersträvansvärt samtidigt. Det är här som det skapas begränsningar för oss
alla. Att män ska vara virila, välutrustade, ständigt kåta (läs min kollegas
Suzann Larsdotters intressanta
inlägg). Kvinnor ska vara passiva, inväntande, känslosamma.
Sexualiteten hör ungdomen till. Och så vidare.
Pornografin som den kanske mest tydliga skildringen av
sexualitet har ur ett vetenskapligt perspektiv en mycket varierad funktion för
oss människor. Den kan fungera som ”onanivirke” för en del. Nästan alla pojkar
och tre av fyra flickor har någon gång sett porr och uppger här som sitt
främsta skäl till att titta inspiration, porr som kunskapskälla eller porr som
en umgängesform. Traditionellt marginaliserade grupper, som HBTQ-personer eller
personer med funktionsnedsättningar, kan få en bekräftelse genom att relativt enkelt
hitta och se bilder av samkönad sexualitet eller sex där personer har en kropp
som inte motsvarar idealen från reklampelare eller kärleksfilmer. Kvinnor kan
bejaka sin sexualitet och både få förebilder och gå emot traditionella
förväntningar på hur kvinnor ska handla.
Vi ska naturligtvis vara kritiska mot de bilder som
förmedlas, vi ska dryfta och ifrågasätta, men med största sannolikhet är det
ett misslyckat och onödigt projekt att t.ex. förbjuda
porren, i alla fall om man inte ser sig som moralens
väktare. För det är sällan metoden, tillvägagångssättet som är problemet –
porren blir en ”budbärare” och man ska som bekant inte skjuta budbäraren. Den
är en av många kanaler som människor själva har skapat och som inte minst visar
vad vi gjort till ett ideal. Och ideal, begränsande normer och krav kommer att
kvarstå om vi inte inser att frågan är större än så. Redan mycket små barn
påverkas och styrs av föreställningar hur pojkar och flickor ska bete sig eller
se ut. Så utmaningen är att förstå att vi alla både skapar och återskapar
föreställningarna, överallt och hela tiden. Här skulle vi alla behöva stanna
upp och börja reflektera. Hur vill vi ha det istället? Och hur ska vi komma dit
genom ett första, enkelt steg här och nu?
Så länge vi okritiskt tittar på kärleksfilmer och tv-serier,
läser litteratur eller för den delen oreflekterat hämtar kunskaper om sex i
porren riskerar vi att någon gång känna oss som misslyckade, otillräckliga,
dåliga människor. Just porren är dessutom tabubelagd och ingen vågar väl ställa
sig på barrikaderna för att försvara rätten att ta del av den (men kritisera
budskapen i den) på samma sätt som vi anser oss ha rätt att läsa eller titta på
tv. Underförstått skulle det vara ett erkännande: jag tittar på porr. Och vad
säger det då om mig som person? Men så länge alltifrån skolans
sexualundervisning till vår minst sagt bristande förmåga till eftertanke om
allt vad vår sexualitet och våra relationer anbelangar lämnar övrigt att önska,
så länge unga och vuxna inte kan få sakliga svar kring frågor runt sex, så
länge kommer lite att hända. Att skambelägga eller förbjuda porr är att hälla
ut barnet med badvattnet. Vi fråntar oss själva en möjlighet att föra fram de
delar som visar oönskade ideal i ljuset för att kunna kritiskt granska dem.
Det är helg alldeles strax. Ta gärna en extra funderare: hur
ska du njuta sexuellt den här helgen? Så att det blir något nytt, något extra,
något mera ”du”. Reflektera mera!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar