Mitt säregna språk

Att arbeta som doktorand och forskare är att arbeta med sitt språk. Språket är alltså centralt för att kunna producera texter med god kvalitet som väcker ett intresse hos läsaren. Det är en tuff uppgift att skriva väl och jag tycker ofta att jag inte lyckas hela vägen eller att jag känner mig begränsad. Jag vet att den språkliga bearbetningen kommer att vara en stor del av mitt arbete de kommande åren.

Jag minns den gång då jag våren 1995 sökte till en journalistutbildning vid Vätterbygdens Folkhögskola i Jönköping. Under en heldag fick jag och många andra aspiranter göra olika övningar, som att göra intervjuer på stan, att skriva nyhetsartiklar, att visa att man behärskar svenska. Ett moment var intervjuer med ansvariga för utbildningen, där vi dels fick en feedback på dagens uppgifter, dels fick besked om hur vi låg till i rankingen. Det var då jag fick en mycket märklig kommentar, som jag bär med mig sedan dess med mycket blandade känslor. Man trodde inte att jag skulle kunna arbeta journalistiskt eftersom jag inte är född i Sverige och har på så sätt inte tillägnat mig grunden i det svenska språket. Och utan ett fungerande språk, ingen journalist.

Det värsta - och det bästa - var att jag jämfördes med Cornelis Vreeswijk. Man ansåg honom vara en dålig poet! Skälet till det var att han kom till Sverige i ungefär samma ålder som jag och på så sätt saknade den där språkliga grunden att stå på. Jag kunde därför glömma allt vad journalistik hette. Samma vår valdes jag in i redaktionskommittén för tidningen Kom Ut (RFSL:s medlemstidning) och resten är historia. Det går  nog även utan en språklig grund att stå på, uppenbarligen...

Språket är alltså ett viktigt verktyg i mitt kommande arbete. Säg, vad är den forskning värd som inte kan kommuniceras med hjälp av ett bra, förståeligt och tillgängligt språk?

Idag läste jag en intervju med Ingrid Elam, författare och docent vid Malmö Högskola. Hon tillbringade fem av sina år som barn i Tyskland, men kom tillbaka till Sverige i ungefär samma ålder som jag var i när jag flyttade till Kristianstad. Hon säger att hon har "blivit ganska lyhörd för nivåer och nyanser i språket, vad det kan uttrycka." (Sydsvenskan, 120128). Det gjorde henne intresserad av bland annat kommunikation. Jag känner igen mig i det. Idag kallar jag mig för språknörd och älskar att laborera med ord eller lära mig nya uttryck.

En del i arbetet som doktorand och forskare är att låta kollegor läsa ens texter. Det är stor utmaning att låta andra ta del av egenproducerat material! Jag sitter där med en rejäl klump i magen varje gång någon ska läsa igenom något av mina alster. Min ribba sitter högt, och fallet gör ont de gånger jag gör uppenbara missar. Som tur har jag hittat ett par personer som jag känner mig trygg med när de ska ge mig synpunkter på mina texter. Det är viktigt för varje doktorand och forskare att hitta sådana personer. Och så försöker jag tänka: "vad är det värsta som kan hända?"

En av de personer jag känner mig trygg med är min doktorandkollega Malin. Vid senaste genomläsningen av en text tyckte hon att mitt språk var säreget! "Ja!", tänkte jag när jag läste kommentaren. "Ett säreget språk!" Den gjorde min dag, och den kommer att bära mig långt. Det är en sak att arbeta för en korrekt och felfri svenska. Men när man dessutom utvecklar ett eget sätt, en egen stil, ja, ett säreget språk - då har man nog kommit långt.

Hur långt kan en forskare gå?

Idag mötte jag den fjärde kullen studenter vid masterprogrammet i sexologi vid Malmö Högskola. Uppgiften var att kort berätta om mitt tidigare arbete vid RFSU Malmö med fokus på preventivt och hälsofrämjande arbete. Jag valde att bl.a. berätta om mina första möten med det förebyggande och främjande arbetet, då jag 1993 påbörjade en praktik på RFSL Rådgivningen Skåne i Malmö, innan jag så småningom gick över till engagemang i RFSU. Då, 1993, fick jag bland mycket annat möta män som möter andra män för snabba anonyma sexuella möten i Malmös grönområden, en erfarenhet som varit minst sagt omvälvande för en 21-årig nybörjare. Idag är det en erfarenhet som jag är tacksam för, en erfarenhet som i kombination med en bok jag läst några år senare (se nedan) idag ofta föranleder mig att fundera på olika etiska aspekter av att arbeta som forskare och skaffa kunskap om verkligheten. Vad kan jag undersöka, och vad är möjligt för mig att undersöka? Vilken nytta kan den nyvunna kunskapen ge, och för vem? Finns det faktiskt företeelser som jag som forskare ska hålla fingrarna borta ifrån? Kan de rentav vara skadliga för mina informanter och studieobjekt? Ja, hur långt kan jag gå, hur långt ska jag tillåta mig själva att gå?

Då för snart 20 år sedan var jag liksom idag en nyfiken varelse. En av frågorna jag ställde mig var vilka de män som besöker parkerna och toaletterna för sex kan vara. Min nyfikenhet var rent ut sagt enorm! Så enorm att jag gjorde en sak som jag sedermera förstått varit etiskt ytterst tvivelaktig: jag tog registreringsnumret på bilen tillhörande en av männen i parken och tog reda på var han bodde. Genom nummerupplysningen (det var en tid före internet!) kunde jag sedan räkna ut att mannen i fråga var gift med en kvinna och bodde i en välbärgad kranskommun. Jag såg mannen flera gånger i parkmiljön och förstod att han troligen besökte platsen på väg hem från sitt arbete. Detta fascinerade mig. 

Några år senare kom jag, mest av en slump, alltså över denna bok, skriven av en brittisk forskare, Laud Humphreys. Boken är idag mitt avstamp i forskningsetiken (bokens titel är Tearoom Trade). Humphreys studerade under 1970-talet en viss typ av sexuellt laddad miljö, den offentliga toaletten, och de män som ägnade sig åt sexuell aktivitet i denna miljö. Han observerade det som försiggick direkt på plats utan att på något sätt ge sig till känna. När jag läste boken påmindes jag om mina egna känslor och tankar från mitt arbete i Malmös parker och jag påmindes inte minst om in enorma nyfikenhet. Och, jag förstod att nyfikenhet kan ibland driva en forskare till att minst sagt tänka utanför boxen. 

Lite kort om Hauphreys studie. Han bedrev en typ av dold observation, delvis deltagande genom att ikläda sig rollen som en så kallad watchqueen, det vill säga en person som befinner sig strax utanför ingången och som varnar de besökare som har sex på insidan ifall oönskade personer, t.ex. poliser, skulle närma sig toalettbyggnaden. Miljön som sådan delar Humphreys in i en inre och en yttre del, med en så kallad membran däremellan, ett slags skiljevägg mellan delarna som varje besökare tar sig igenom på väg in eller ut. Humphreys använde sina sinnen vid sin datainsamling. Så lyssnade han till de ljud som framkallades av annalkande personer och med hjälp av sina synintryck skapade han detaljerade beskrivningar av toalettbyggnaden och dess olika zoner av betydelse för sexuell aktivitet. Genom att observera fick han en god inblick i den process som ledde till en sexuell aktivitet, men han deltog aldrig i några sexuella aktiviteter själv.

Vad Humphreys gjorde var att han, liksom jag, tog registreringsnumren på männens bilar, tog reda på deras adresser och besökte dem genom att utge sig för någon helt annan än den forskare han faktiskt var. Genom att få en inblick i männens familjeliv och genom intervjuer om deras liv fick han en unik kunskap om de män som idag kallas för män som har sex med män, män som ofta lever i heterosexuella relationer. 

Humphrey fick utstå kraftfull kritik från en rad av sina forskarkollegor, bland annat ifrågasattes hans metoder som en del ansåg vara olämpliga och kränkande. Det har uttryckts krav på att frånta honom hans doktorsexamen. En av Humphreys kollegor gick så långt som att säga att det finns beteenden och miljöer som inte ska undersökas, som här beskrevs som avvikande och privata. Humphrey å sin sida ställde en rad frågor, som vem som ska ha rätten att avgöra vilka miljöer eller beteenden som ska undersökas, ska människors sexuella beteenden undantas och vem tjänar på att vissa beteenden undantas. Frågorna utgör idag en del av basen i min egen tankeprocess i samband med forskning.

Att arbeta som forskare betyder nämligen att ständigt föra en diskussion, med sig själv och med kollegor, i syfte att ställa nytta mot risk, att ställa krav på individens integritet och krav på samhällets kunskap mot varandra. Jag anser att det Humphreys gjorde var banbrytande och gav sannolikt många, bl.a. mig själv, en förståelse för en värld som idag är av central betydelse för det förebyggande och hälsofrämjande arbetet. Jag har från och till funderat på om han faktiskt har åsamkat någon skada och jag är inte färdig med denna tanke. Skada kan, i sann vetenskaplig anda, betyda oerhört många olika saker. Och jag är inte alls övertygad om att Humphreys kunnat bedriva sin forskning idag. Så hur långt kan jag gå? Och vad riskerar jag att gå miste om ifall jag inte tar det där extra steget, kanske smärtsamt medveten om den kritik jag kommer att mötas av? Idag bär jag med mig insikten om att det är viktigt att hålla den etiska tanken levande och med ett ödmjukt förhållningssätt utmana sig själv utan att för den skulle censurera sig själv. Jag lär återkomma till ämnet...

Doktorandstudier - ett skräckblandat nöje

En av de första uppgifterna på forskarutbildningen, som jag formellt ännu inte påbörjat, är att gå min första doktorandkurs. Att gå forskarutbildningen innebär att man är student, om än med förmånen att få lön varje månad. Och att vara student innebär att läsa, att tänka, att diskutera och att skriva. Men nu med den lilla skillnaden att man befinner sig i det skarpaste läget av alla och man måste lita på den egna förmågan i alla väder. Grupparbeten är ett minne blott, om man nu skulle få för sig att vilja glida igenom med hjälp av andra ;-) Som tur är har jag gott om duktiga kollegor som jag kan diskutera med, vända och vrida på argumenten och trots allt ta hjälp av i min strävan att förstå det där obegripliga. Att ha en närhet och en tillgång till andra doktorandstudenter är av avgörande betydelse för att kunna orka hela vägen - det är en insikt jag tillskansat mig långt innan jag kommit igång. Doktorandnätverk is da shit!

Nu lider denna första kurs snart mot sitt slut, och om allt går vägen har jag tagit mina första 7,5 hp i kvalitativa metoder i början av februari.

I kursen ligger fokus på tre metoder att samla in kvalitativa data: etnografi, diskursanalys och narrativanalys. Just nu pendlar jag lite grann mellan hopp och förtvivlan när jag närmar mig dessa tre sätt att samla in data. Ena stunden känner jag att - äntligen - så har jag fått kläm på skillnaden mellan diskursanalys och narrativanalys, andra stunden läser jag något som kullkastar allt det jag trott mig ha förstått. Och så är det bara till att börja om på nytt. Jag antar att detta är en försmak av hur det kan vara att studera på denna högsta akademiska nivå och det är en känsla som jag närmast skulle vilja beskriva som skräckblandad förtjusning, något läskigt och ångestframkallande samtidigt som det är ett nöje som ständigt lockar och väcker en obändig nyfikenhet. En avancerad berg-och-dalbana, en drog eller kanske det där sexuella som man länge velat prova men inte riktigt vågat...? Kanske är det så myggan känner sig när den ser ljuslågan och bestämmer sig för att bege sig i dess riktning för att till slut oundvikligen slukas av den...

Vad de olika metoderna går ut på, eller rättare sagt, hur jag anser att jag skulle kunna använda dem i just mitt avhandlingsprojekt, får jag återkomma till. Härnäst tänkte jag presentera fokusgrupper som metod, eller som Dahlin-Ivanoff beskriver det: "en  diskussion i grupp där människor möts för att på ett fokuserat sätt diskutera olika aspekter av ett ämne eller ett tema". Torrt och tråkigt? Nej, det känns inte riktigt så...