Krograggning

Jag är nog inte ute och cyklar när jag påstår att krogen är en av de vanligaste platserna att träffa en partner för sex, kärlek eller ett förhållande. Men hur fungerar vi människor i krogens hetta när det väl kommer till kritan? Är vi fria att göra vad vi vill, eller är vi en del i ett spel med klara och bestämda regler? Hur medvetna är vi när vi söker efter en partner på krogen?

Ja, det är nog si och så med den saken. I alla fall om vi ska tro sociologen Hans Andersson. Hans studier av krogen som (hetero-)sexuell mötesplats visar på att vi nog är mer fast i våra roller än vad vi kan föreställa oss. Krograggning är inte enbart ett sätt att ragga upp en person och bjuda denne på te. Nej, krograggandet kan lika gärna handla om att bygga upp en bild av sig själv, såväl gentemot sig själv som gentemot vänner. 

Andersson provocerar säkert en och annan när han kallar kvinnan för ”en bricka i ett spel”, som syftar till att för mannen visa och bevisa hans virilitet, det vill säga sexuella förmåga. Att bygga upp bilden av en ”riktig” man handlar alltså i stor grad om att bygga och upprätthålla bilden av den egna manligheten, styrkan, beslutsamheten, drivkraften och ledarskapet, i enlighet med stereotypa föreställningar om hur en man ska bete sig. Och det är alltså inte enbart en potentiell partner som är måltavlan för uppvisningen. Nej, mannens killkompisar är minst lika viktiga. Det är de som ska övertygas om ens potential (och potens). Vännerna, eller möjligen också andra män på krogen, är med andra ord en oundviklig del av krograggandet. De män som inte infriar förväntningarna känner en maktlöshet och riskerar att förlora i aktning. Män har liksom alltid varit oerhört nyfikna på varandra sexuella förmåga, varandras potens...

Även om det kan te sig märkligt att kvinnan blir en bricka i mannens spel om hans manlighet spelar hon med i spelet. Faktum är att kvinnan förfogar över stor makt att låta en man skapa bilden av sig själv. Kvinnan kan sägas vara ett slags grindvakt, som ”bedömer” mannens sexuella attraktion eller potential. Det är hon som ”släpper till” efter att han lagt in sin stöt – eller avvisar honom. Spelet skulle falla om inte alla inblandade valde att spela med.

Konkret kan det se ut som följer. Mannen intar en mer aktiv roll i vimlet, han visar upp sig, medan kvinnan uppehåller sig mer passivt vid baren, hon väntar in en stöt. Hans uppgift blir att bevisa sin manlighet – självsäkerhet och förmåga till självkontroll. Hennes blir att bevisa sin kvinnlighet – respektabilitet, det vill säga sin anständighet och oantastlighet. Ju mer kvinnan strävar efter att upprätthålla sin respektabilitet, desto viktigare blir erövringen från mannens sida och hans kontrollförmåga ställs på sin spets. En man som tappar självkontrollen, "flippar ut", är inte särskilt gångbar längre. Det blir nästan som en trandans, ett tjäderspel, en uppvaktningsföreställning.

Det kraftfullaste instrumentet för kontrollen av respektabiliteten är ryktet, som lever oberoende av vad och hur kvinnan gör eller inte gör. Hon bär ansvar för att tygla och styra mannens drift samtidigt som den egna anständigheten måste upprätthållas – inte för mycket hora men inte heller för mycket madonna  är det som gäller. Det är i olika våldtäktsdomar, tänker jag, som vi tydligast kan se detta spel ta sig uttryck. Som när kvinnans beteende eller klädsel hamnar i fokus och ses om utslagsgivande.

Nu vill jag inte se Anderssons rön som en sanning. Men nog finns det ett uns av den i det han skildrar. Inför nästa helg: passa då på att studera dig själv när du står där på krogen och spanar efter din nästa. Känner du igen dig?