Även farmor har sex!

Det finns hos en del en föreställning om att äldre personer lever utan sex. Möjligen tror en och annan att det liksom sker något magiskt, osynligt, omärkbart men ändå förväntat vid en viss ålder – och att det för med sig att intresset och lusten upphör, att sexualiteten tar slut. Vid vilken ålder exakt detta skulle inträffa är svårt att säga och vad personen ifråga själv skulle känna eller tänka kring sin sinande sexuella förmåga är ingenting man undersöker. Det är ett faktum och det gäller att gilla läget. Eller? Har inte mormor, morfarsfar eller den där äldre damen i huset intill sex?

Även vetenskapen har vissa svårigheter att närma sig frågan om vad dessa 1,5 miljoner 65-åringar plus i Sverige egentligen har för förhållande till sin sexualitet. Det är kanske inom denna grupp som sexualitetens koppling till medicinen blir som starkast – man talar om hormoner, sköra slemhinnor, svårigheter att få stånd, hjärt- och kärlsjukdomar och andra krämpor som kan sätta käppar i de sexuella hjulen. Sökandet efter kunskap om synen på sexualitet, inställningen till den, värdet av den eller dess påverkan på välbefinnande och livsglädje hamnar i bakvattnet.

Det är viktigt att erkänna den (negativa) påverkan som åldersrelaterade kroppsliga förändringar, medicinering, sjukdomar eller partners frånfälle innebär för sexualiteten. Samtidigt hamnar den fysiska sexuella aktiviteten, läs samlag, i fokus. Men bara för att förmågan till samlag – möjligen – försämras, upphör inte längtan efter sex, fantasier eller sexuellt begär. Inte heller förtvinar nervbanorna och våra sinnen kan fortfarande hjälpa oss att känna njutning genom beröring eller genom saker vi ser, hör, känner dofter av. Dessutom innebär perioden efter pensionering för många en ny frihet: barnen är vuxna och man har mer tid för sig själv, man behöver inte oroa sig för graviditeter och den personliga mognaden kan ge en mer sexuell självkänsla och skinn på näsan.

För omgivningen, som för barn och barnbarn men också för personal inom vård- och omsorgssektorn gäller det att förstå att sexualiteten, lusten, förmågan att njuta och längta och inte minst behovet av närhet och sexuell aktivitet, består under hela livet. Mycket tyder dessutom på att 40-talistgenerationen, som är den generation som på allvar upplevt sexualitetens gynnsamma landvinningar i kölvattnet av det sexuellt frigjorda 60-talet, kommer att förvänta sig, ja, rentav kräva att få lov att fortsätta att njuta av sin sexualitet. Vilket är en logisk följd för den som en gång i tiden getts möjligheten och som självfallet inte är beredd att avstå från något som är positivt och roligt.

Så visst, det är en särskild och för en del säkert tudelad känsla att tänka sig att morfar, morfarsmor eller den där till åren komna herren i huset intill har sex. Kanske är det inte heller något vi ska behöva ta del av eller fråga om. Men vi behöver förstå att förmågan till njutning består hos oss alla under hela livet och att vi alla ska kunna fortsätta att njuta av våra och andras kroppar även på äldre dagar.