Sex är medelmåttigt

Förra sommaren läste jag en bok som berör sexualitet och funktionedsättningar, vilket är mitt avhandlingsämne. Utan att gå in på detta ämne nu vill jag med mina egna ord återge en av de många tankeväckande meningar från författaren Michelle McCarthy (som citerar sexualforskaren Gagnon): vi upplever sex som något häftigt och mycket speciellt för att vi har lärt oss att tro att det ska vara häftigt och mycket speciellt.

Ja, det ligger något i det, tänker jag, men av vem och när lär vi oss det? Det är öppen fråga, precis som jag gillar det, och sannolikt skruvar denna tro upp våra förväntningar på sex. Det är ett faktum att otaliga är de samtal, mail och påringningar jag fått där människor stundtals desperat sökt råd och tips för att få sex att kännas bättre, upplevas starkare, vara längre, helt enkelt bli häftigare. Jag har ibland funderat på om denna strävan, denna längtan, detta sökande efter kickar, intensiva äventyr och perfekta relationer är baksidan av det mynt som vissa vill göra till ett missbruk. Att ständigt vara på jakt kan möjligen leda till att sökandet blir det enda man ägnar sig åt, med självklara konsekvenser för livet i övrigt (men utan att jag vill definiera det som ett sexmissbruk). Vi vill ju gärna ha roligt, njuta länge och må bra. Det ligger också status i detta, att vilja visa sig vara framgångrik, kunnig, duktig och lyckad omfattar i alla avseenden även det sexuella. På samma sätt som vi gärna visar bilder på när vi provat på bungyjump under semestern i det exotiska landet, på samma sätt som det är viktigt att visa bilder på bröllop, barn och blöta fester, eller för den delen välskapta bakverk. Det blir knappast något att sträva efter (men det finns säkert undantag!) att fira en skilsmässa med en hejdundrande, påkostad fest, att vara stolt över sin barnlöshet, att uppleva sig vara den ensammaste människan i världen eller för den delen visa misslyckad kokkonst på bild. På liknande sätt är det med sex.

Alla frågor som handlar om ålder för samlagsdebut, för tidig utlösning, samlagssmärta eller relationer som knakar i fogarna visar på att det finns en förväntan på hur det borde vara istället när det väl upplevs som inte fungerande. Vi sexologer talar ofta om normer, men en annan bok jag läst nyligen visar författaren Lennard Davis på att det i ett historiskt perspektiv var vanligare att se på (i hans skildring) människokroppen och dess funktion i termer av ideal. Det som var det goda med det synsättet då var att idealet var en utopi, något som inte går att uppnå. Alla var mer eller mindre ofullständiga ideal, och det var gott nog. Det var liksom lönlöst att sträva efter idealet, så varför inte nöja sig med det man har och må bra i det. Hur hade sex, sett ur ett bredare perspektiv än penetrerande samlag, sett ut om vi alla kunde njuta av det vi har och vara glada för det? Just denna idé kan lätt bli ett ideal, en utopi. Vi kommer väl ändå alla att eftersträva något annat, något bättre? Alternativt uppleva besvikelser och missnöje? Men går det att vända på resonemanget och resonera att sex ofta är medelmåttigt, halvtaffligt, lite misslyckat, lite trist. Och ibland även lite roligt, skönt och häftigt också? Och nöja sig?

Min övertygelse är att våra sexuella upplevelser är som allt annat i livet. Ibland mår vi toppen, ibland mår vi skit. Ibland regnar det, ibland skiner solen. Ibland har vi lyckats med pastan, ibland bränner den fast. Ibland får vi män upp den, ibland inte. Ibland är relationen en framgångssaga, ibland är den dödsdömd.

Naturligtvis ska vi inte alla börja misströsta, ge upp eller strunta i våra önskningar. Jag tror dock att vi gör oss själva en stor björntjänst genom att se på sex och relationer som om det vore en prestationsidrott, med ribban satt ofta på tok för högt. Att förändra vårt synsätt må vara en utopi, men vi behöver åtminstone börja prata allvar med varandra och med oss själva om hur det ser ut. Sex är oftast medelmåttigt, och det är nog bra nog. Vi är goda människor i alla fall och kan med all säkerhet njuta av det vi har.

Pussy Riot

I augusti 2012 blev jag asförbannad när det ryska punkbandet Pussy Riot fick sin dom, två års fängelse. Putin hade visat var skåpet ska stå. Alla protester via sociala medier, Amnesty, ja till och med från de drygt 100 tyska förbundsdagsledamöterna hjälpte föga, domen föll, och fortfarande kämpar två av medlemmarna för att komma ut i friheten igen. Så vad har Pussy Riot med sexualitet att göra? Det finns säkert flera möjliga sätt att analysera och förstå det som hänt. Mitt sätt blir att applicera begreppet maskulinitet, eller manlighet på det hela. Manligheten spelar alltid en central roll i allt som har med sex, sexualitet och relationer att göra.

Av en händelse läste jag just då Ann Heberleins bok ”En liten bok om ondska”. Hennes huvudtes, väl förankrad i annan litteratur, är att manligheten är starkt sammanbunden med våld och aggressivitet. All statistik talar ett tydligt språk: vi män är överrepresenterade när det gäller våldsbrott, så även sexualbrott, alltså de brott där sexualiteten kan sägas vara vapnet vid våldshandlingen. En brasklapp är förstås att normer och föreställningar om män och kvinnor stundtals kan göra det svårt för oss att se att även kvinnor kan begå olika typer av (sexual)brott eller att de allra flesta män – naturligtvis – inte är våldsbenägna, någonsin.

Nåväl, människan har onekligen ändå en tendens att vara en aggressiv varelse. Hennes våldsbenägenhet kan dock inte förklaras enbart med studier av hjärnan eller våra gener, det vill säga biologin. Nej, våldet är i allra högsta grad även en social konstruktion. På liknande sätt är sexualiteten något som vi alla är med och skapar i vår samtid och vår egen unika kultur. Hur en sexuell man och hur en sexuell kvinna förväntas vara och bete sig ingår häri. Våldet är vidare även ett politiskt projekt, som ju alla krig kan sägas vara ett tydligt bevis på. Våldet och sexualiteten är för mig i själva verket ett av flera par ”siamesiska tvillingar”, på samma sätt som jag ser sexualiteten som en avgörande beståndsdel av politiken, av våra mellanmänskliga relationer eller för den delen av religionen (vilket jag återkommer till). Att försöka förstå våldet är omöjligt om man inte tar med både makt och sexualitet som faktorer som alla överlappar varandra på ett ibland svårgripbart sätt. Men titta bara på intresset för våld i manliga aktiviteter som t.ex. brottning, boxning eller jakt, skriver Heberlein. Vem minns inte bilderna på Putin med bar överkropp fiskandes i en ström å? Putin som lägger ner en tiger? Putin med en Kalasjnikov?

Så vad har domen mot Pussy Riot med våld att göra? I grunden handlar det om makt. Våld är en extrem variant av att visa vem som har makten, juridiken en annan, ofta tillrättalagd och vinklad väg för att visa den. Heberlein menar att vi män i lägre grad är benägna att förändra oss, att anpassa oss till nya situationer och förutsättningar. Vi söker en gemenskap i grupper av andra män och där anpassar vi oss till kollektivet. Sådant som utmanar det manliga kollektivet, som exempelvis jämställdhet och jämlikhet, möter motstånd eftersom det handlar om maktförskjutningar. Ska kvinnorna vara med, lägga sig, ändra på sakernas tillstånd? Ska några unga kvinnor i Pussy Riot ifrågasätta politikens och kyrkans självpåtagna makt? Nej, inte ostraffat, är Putins budskap.

Jag har berört ämnet tidigare men det är på sin plats att upprepa det. Jag är övertygad om att det handlar om upplevelsen av förlorad makt även när män upplever sexuella problem. Män söker i mindre grad hjälp vid sexuella problem. Jag tror att det är avsevärt mer skamfyllt och tabubelagt för en man att uppleva sexuella problem. Jag har genom åren noterat att kvinnor har ofta lättare att erkänna sina sexuella svårigheter och söka hjälp, men att kvinnor också ofta söker hjälp å männens vägnar. Det är först via det till synes anonyma nätet som män hittat en väg att formulera sina svårigheter och försöka göra något åt dem. Misslyckandet, att ”tappa ansiktet”, hånet, åtlöjet, ja, i grunden maktlösheten som Heberlein sammanfattar det hela är en skam omöjlig att bära. Kanske är det därför som Putin gör allt för att inte visa sig besegrad av tre unga och starka, medvetna kvinnor. I mitt stilla, möjligen något yrkesskadade sinne undrar jag hur det förhåller sig med Putins sexualitet.

Min poäng, som jag på olika sätt varit inne på tidigare, är att skammen, förnedringen och känslan av maktlöshet utgör grunden i det som behöver förändras för att kunna skapa en positiv och främjande sexualitet.  Relationer som vi är nöjda med, sex som vi njuter av, frånvaro av riskfyllda handlingar ändras först när vi vågar utmana våra normer, vår skam, våra begränsande könsroller. Allt blir inte guld och gröna skogar över en natt förstås, det vore naivt att tro något sådant. Men kanske kan det vara en början?

I Ryssland hade jag väl för övrigt fått typ två år i finkan för denna text…

Sexualitetens myter

Fastän sexualiteten är en av alla de krafter vi människor föds med finns det väl knappast något som omgärdas av så många tabun och myter som just sexualitet och relationer. Det är en sak att tala om kärlek, om att ha träffat en snygg och attraktiv person eller för den delen om svårare saker som svartsjuka, besvikelser i relationer eller separationer. Det är möjligen i allmänhet en aning svårare att vara öppen med sådant som följer känslor av kärlek eller möten med tilldragande individer, som t.ex. sexuell upphetsning, fantasier eller innerlig längtan. Ofta är det blott närmaste vänner, kanske bara en enda person som får dela mångfalden av upplevelser, tankar och känslor. För vissa kan det vara enkelt att tillerkänna sig svartsjukan eller ilskan och bitterheten i samband med ett förhållande som gått i kras, medan det för andra är okonstlat att tala om eventuell glädje i ett avslutat förhållande. Oavsett hur det är för just dig frodas det en hel del myter kring sexualitet. Jag tänkte lista några av dem.

Alla som är tillsammans med någon har sex med den personen.

De flesta andra har ett bättre sexliv än vad vi har.

Jag är den enda i världen som känner mig ensam och obekräftad i mitt förhållande.

Min penis är mycket mindre än genomsnittet.

Alla kvinnor vill väl ha barn, och det måste vara något fel på mig som inte vill ha några.

Det är bara jag som är så kåt, hela tiden, överallt.

Jag är så förbaskat svartsjuk, andra har det mycket lättare att hantera att hon tittar på andra på stan.

Det är klart att man kan se på någon om han har en könssjukdom.

Jag skulle kunna sitta många timmar och lista myter och föreställningar om sexualitet och relationer. Poängen är inte att göra listan fullödig. Nej, poängen är att visa att vi alla går omkring och dras med myter, som gör livet i allmänhet och förhållandet och sexlivet i synnerhet lite väl onödigt komplicerat. Myterna är på ett sätt en spegel som visar våra normer, det vi lärt oss någonstans på vägen och det som utgör vårt manus, det som styr oss vid val av partner, vid njutning, vid känslor. Manuset påverkar vad som är möjligt att känna och tänka och vad som vi inte kommer att förmå att tänka eller känna. Manuset reglerar hur vi bygger våra relationer och vilka relationer som vi ser som alltför komplicerade, konstiga eller avvikande. Manuset är samma som det manus som är berättelsen i en film. Och visst är många filmer rätt förutsägbara och normativa?

I praktiken går det att hävda att någon har skapat en berättelse och omsatt det i handling även i våra liv. Visst minns du brottstycken av allt det som de äldre brukade säga under din barndom? Visst minns du mormors eller granntantens kommentarer, kanske om din pojkvän? Eller grabbarnas anmärkningar i omklädningsrummet? Eller det som en kändis har sagt på tv? Allt detta kan bli en del av manus vi tillskansar oss, ofta tidigt i barndomen. Som tur behöver det inte vara en evig sanning och det är ok att ifrågasätta sådant som vi antog är Sanningen med stort S. Som den att ”jag har det alltid så mycket sämre sexuellt sett än andra”.

Prata mer om sex, sexualitet och relationer! Det är inte så märkvärdigt, och det är faktiskt rätt spännande att förstå att andra också tampas med sitt. Vill du läsa mer om det manus som skapar vår syn på sexualitet och relationer kan du läsa om det sexuella scriptet i boken ”Sexual Conduct” av de amerikanska sexualforskarna Gagnon & Simon.

Sexualitetens dofter

Nu när våren är på ingång påminns jag om alla de dofter som naturen förmår att skapa. Våra katter använder flitigt sitt luktsinne för att spåra revir och identifiera det som eventuellt går att äta och själv njuter jag av att numera ha både syrenbuskar (om än naturligtvis för länge sedan överblommade) och en gran i min närhet, två växter som skänker vår och sommar den doft som gör årstiderna. Förutom att jag älskar en barrskog om sommaren uppskattar jag även lindblommans doft om sommaren. Och en mängd andra för mig som lekman odefinierbara dofter. Rent sexologiskt kan man hävda att även vi människor utsänder och uppfattar dofter från andra människor, om än ofta omedvetet.

Människan har i alla år använt doftämnen i bl.a. erotiska sammanhang. Så har t.ex. djurfett impregnerats med myrra och har i varm sol långsamt låtits smälta ner över hår och hud. Via Egypten, arabvärlden, Grekland och Romarriket hamnade läran om framställning av dofter för främst erotiska syften slutligen i Frankrike och erövrade västvärlden. Ett anat syfte var naturligtvis att dölja brister i hygien, vilket hänger samman med vad vi ofta uppfattar som attraktivt eller frånstötande. Oavsett vilket spelar dofterna en mycket större roll i vår relation och attraktion gentemot andra människor än vi alltid tänker på. Tänk bara på all den reklam som mer eller mindre omedvetet passerar oss förbi men som på något sätt berör dofternas värld.

Människan tillhör de levande väsen på vår planet som alltså också utsöndrar doftämnen. Kollegan och en av mina sexologiska mentorer, docent och psykolog Lars-Gösta Dahlöf från Göteborg beskriver feromonerna, som enligt honom är ”från artindivider avgivna flyktiga substanser som via luktsinnet och vanligen med reproduktionsfrämjande funktion aktiverar artspecifika fysiologiska processer och tillhörande beteendemönster hos mottagaren”. Hängde du med? Eller är det svårt att begripa denna mening? Om ja så är det kanske därför att de doftämnen i sig vi utsöndrar är minst lika svåra att förstå, än mindre att förklara. Det handlar liksom om en del av vår allmänmänskliga sexualitet och den är som bekant inte alldeles enkel att fånga in.

Det är i alla avseenden vetenskapligt belagt att det råder en ökad känslighet för vissa typer av dofter och ägglossningen, de timmar under en menscykel när en kvinna kan befruktas. Tydligen kan man påvisa att mäns svett innehåller mer av ett visst doftämne med myskkaraktär än kvinnors, samma ämne som stimulerar kvinnors doftämnen, skriver Lars-Gösta Dahlöf. Andra ämnen tycks framkalla ett större intresse för en person, det vill säga förskaffa fler kontakter, sexuella inviter och mer sex, om personen i fråga använder ett visst doftämne (vilket har prövats i en vetenskaplig studie). Själv minns jag en annan studie där deltagarna skulle lukta på olika klädesplagg och där man kunde finna samband mellan den person som deltagaren finner attraktiv (som en partner) och det plagg (bland flera) som den attraktiva personen burit. Detta samband skedde oberoende av sexuell läggning och hängde alltså snarare samman med attraktion och önskan om närhet än med viljan till fortplantning.

Nåväl, det är en i mångt och mycket outforskad värld, men det är ett faktum att dofterna påverkar oss. Passa på och njut av naturens dofter nu när sommaren verkar komma tillbaka (passande nog när min semester är slut). Och glöm inte att du och den du vill ha sex med också hör till naturens egna doftproducenter.

Frihet att välja?

Går det att skilja sexualiteten och relationerna människor emellan åt? Nja, kanske. I vilket fall som helst är relationer och sexualitet tätt sammanbundna och vi lever dessutom i en föreställning, en norm, om att sex hör hemma i relationer samt att relationer är tänkta att innehålla sex mellan parterna. De som vill göra annorlunda, ha sex utan relationer eller relationer utan sex blir på ett sätt avvikande. Sannolikt går sexualiteten alltså inte att skilja från relationerna – de är för alltid gifta med varandra, ett (tvångs)äktenskap, ett par siamesiska tvillingar. Och liksom vi alla har en åsikt om olika sexuella uttryck har vi även en åsikt om relationer. Barnmorskan och sociologen Gisela Helmius  har sagt att ”vart än två människor har sex finns samhället med som tredje part”, en fråga som i allra högsta grad gäller även våra relationer. Visst minns du väl din första förälskelse eller det första sexuella mötet med en annan människa? Eller den första relationen du hade. Vad tänkte du?

Jag är övertygad om att bland alla tankar och känslor av iver, hänryckning, starka upplevelser av kåthet och längtan kopplat till sex och att vara tillsammans fanns det säkert en liten, möjligen något irriterande och skavande tanke på någon tredje person: ”Vad ska mamma och pappa säga om de kommer på oss?” ”Vad ska mina kompisar säga om de får veta att jag är ihop med just den här konstiga typen?” ”Borde jag verkligen ha sex på det sättet?” Vi är nog inte så fria som vi vill tro eller önskar och vi människor är ofta duktiga på förinnerliga normer och uppfattningar om vad som är lämpligt. Skulle vi bryta mot normen har vi skulden eller skammen som effektiva verktyg att rätta oss i leden igen. Eller så anpassar vi – mer eller mindre omedvetet – vårt synsätt så att det bättre överensstämmer med vad vi tror är omgivningens moral, vilket hjälper oss att skona oss själva och vår självbild. Vi vill ju trots allt vara goda medborgare.

Att vi inte är så fria som vi kanske tror är tydligt inte minst om vi tittar på all den lagstiftning som reglerar våra relationer. Bara äktenskapet i sig visar på hur mycket vi behöver ta ställning till i våra relationer. Avkomma, ägande, arv och namn är några exempel på faktorer som styrs i föräldrabalk, äktenskapsbalk, ärvdabalk och namnlag. Sedan har vi sambolagen för den som tycker att är mossigt med äktenskap (även om många fortsätter att gifta sig, kanske för den storslagna festens och statusens skull?) Brottsbalken styr vem vi får lov att ha sex med och vilka handlingar som inte är tillåtna. Här finns också den lag som kallas för sexköpslagen och som fastställer att vi i Sverige inte får lov ett ge ersättning för sex. Skulle vi få en könssjukdom regleras sexuell samvaro med andra i bland annat smittskyddslagen.

Jag tänkte inte fördjupa mig närmare i lagstiftningen men kan konstatera att vi inte kan välja fritt. På gott och på ont. En hel del av de lagar vi har är skapade av oss själva i en demokratisk process och kan sägas vara så som vi vill att det ska vara. De allra flesta av oss är överens om att det inte är okej att begå våldtäkter eller utnyttja människor. Andra lagar kan begränsa, ja rentav motverka sina syften.